av Linda Bönström (foto: Martin Losvik, lilla bilden: Jeanette Andersson)
Norska musikern Erling Ramskjell pensionerar sin artistpersona Æ och diskuterar med MONO om nya plattan, att skåda sitt inre och Stefan Sundström.
Starkt präglad och inspirerad av landskapet i nordligaste Norge är musikern, kompositören och producenten Erling Ramskjell en man som begrundar samtiden. Från rockklubbar till kulturhus har han uppträtt med band så som Ada Vada, Dubel darr, Basaflak, Kennedy Cut och Schtimm och 2008 kom första soloplattan ”Voksensløvsinn” (Clearpass). Men nu har fyrtiofemåringen nya planer.
Du beskriver dig själv som en komplicerad man från landet. Vad upptar dina tankar mest för närvarande?
– Det är ju en klyscha, det där att vara en enkel pojke från landet och glesbygden. Och man vrider och vänder ju lite på saker då och då. Människor, mig själv inräknad, är ju inte så enkla. Jag är nog inte känd som den artisten i Norge som tar de lättaste vägarna. Att söka upp Æ på Spotify eller googla sig fram till information om mig, är nog inte det enklaste.
– Jag har några musikaliska projekt på gång som upptar det mesta av tid och tankar. Fast jag försöker inte tänka så mycket – så här års borde man ju sitta och titta på allt som händer runt sig, och låta tankarna flyta.
Tror du att det finns någon typ av nordligt svårmod? Jag tänker att många av dina texter har ett sådant djup med sina reflektioner om det vi har omkring oss, hur samhället ser ut och vad det kan framkalla för känslor.
– Tack så mycket! Jo, kanske det är så – fast det är nog ingen genetisk grej. Alla är ju olika, men man blir väl präglad av sina omgivningar. Även om vi i Norden är moderna high tech-människor har vi naturen nära. Och naturen visar ju ingen nåd, har ingen moral. Kanske norrmän, svenskar och finnar får känna på att människan inte kan kontrollera sina omgivningar, och blir lite bluesiga?
– Och det är bra att titta förgängligheten lite i vitögat då och då. Så blir man tacksam för det man har. Det är ju inte så mycket ljus under vintern, och när det inte är så mycket att titta på utåt, kanske man blir sittande och tittar inåt?
– Jag är inte så förtjust i genvägar. Det är när man tar sig tiden att gå vilse som man hittar nya ställen – och så tänker jag nog också om ord och text. Texter som betyder en sak, och träffar direkt, har ett värde. Fast de stannar kanske inte kvar så länge. Jag har aldrig haft ambitioner om att göra saker enkla, för att bli omedelbart omtyckt – för att bli populär och berömd. Samtidigt försöker jag inte vara tvångsmässigt originell. Man har ju saker man vill säga, försöker kommunicera. Musik och texter har nog en annan, mer personlig funktion för mig än vilka effekt det har på världen.
Funderat på att ge ut dina samlade texter i bokform?
– Det hade självklart varit coolt, men jag är nog mer riktad mot vad som händer i framtiden, även om jag inte är någon ung människa längre.
– Men om någon med mycket tid och pengar skulle vilja göra det, självklart!
Du har jobbat många år med musik, hur började det hela?
– Musiken har varit med mig sedan jag var barn. ”I didn’t pick music, it picked me” som Keith Richards eller någon oldschoolare ungefär sade om rock. Drivkraften till varför man börjar, och varför man fortsätter är svår att förklara.
Hur var det att solodebutera efter så lång tid i band?
– Man går genom olika faser i livet. Det är skönt att spela med andra människor, hur ska man uttrycka det, vara med om någonting som är väldigt kollektivt, fast väldigt personligt. Men den mesta av tiden, på ett djupare sätt, är ju människan ensam. Och det där kreativa är, för mig åtminstone, ensamt. På det viset var det nog en naturlig utveckling att bli soloartist. Renodla några små scenarion och universum över lite tid.
– Men jag har på samma gång den lyxen att jag också spelar i band. Jag är priviligerad och får det bästa från alla världar.
Nu sätter du punkt för musikern Æ, hur känns det att fortsätta framåt som Erling Ramskjell i första hand?
– Bra fråga. Det är kanske som att klippa sitt skägg, eller få sig en tatuerig… Jag är nog samma människa, med samma kärna, fast ytan är ny och det känns lite konstigt. Det ju också en mental grej. Man tittar lite i backspegeln och tänker lite på hur man har använt de sista åren, innan man försöker fästa blicken på vägen igen.
Jag fick ju tips om dig genom Stefan Sundström och du skriver att han är ”kanskje den beste fyren i Norden og en usannsynlig bra mann å konspirere med”. Ni kom fram till att låta andra musiker som du beundrar spela in en coverplatta, ”Farväl till Æ” (Rötjut), med egna tolkningar av dina låtar. Känns det extra speciellt att han medverkar?
– Sundström är ju en oerhört bra snubbe. Han är verkligen en genuin, och rymlig människa. Att han är en sinnesjukt bra låtskrivare, artist, poet och författare är ju allmänt känt. Att översätta från min nordnorska dialekt till begriplig och poetisk svenska är, av många olika skäl, ingen easy match. Men Steffe har någon konstig förmåga med ord, och en stark intuition.
– Och så har han varit mycket här uppe i Nordnorge, så han fattar inte bara orden men också varifrån den här musiken, och dessa orden kommer från, både geografiskt, kulturell och personligt. Det här är ju förstås ett långt sätt att säga: Sundström är stor, och jag är oerhört tacksam för hela hans existens!
– Nu för tiden spelar vi även ihop i bandet Likholmen.
Hur har det varit att se dina egna låtar spelas in av andra, som Mari Boine (”Nettopp begynt”), Gaya Arutyunyan (”Malenkiy Prince”), Eva-Louise Rønnevig (”…Blå”), Vanja Renberg och Philip Fritz (”Tida e knapp”)?
– Grandiost!
Någons val du är förvånad över?
– Ja och nej. Alla de här artisterna har en stark identitet, och har gjort grymma saker förut. Så man blir självklart tacksam för att de tar sig tid för att göra det här. De flesta är rätt olika mig själv, en vuxen man från Nordnorge, på många vis: Ålder, kön, typ av musik de gör annars och så vidare. Att de alla dyker ner i mitt universum ett lite tag och kommer upp till ytan med pärlor, är ju… speciellt.
– Äntligen kan jag luta mig tillbaka och lyssna på en Æ-skiva, och tycka den är sinnessjukt bra! Det är ju ett bra slut på tiden som Æ.
Erling Ramskjell spelar bland annat på årets Varangerfestival.