lördag, september 23

FÅR JAG LOV ELLER? – OM EN TEXT AV ANNIKA NORLIN

av Freke Räihä (foto: Sture Svensson)

När jag först fattar grejen med Annika Norlins Säkert! hade jag redan hört Hello Saferide på ZTV – ja, det var ett tag sedan – och bodde i sovstaden Vä utanför Kristianstad. Jag hade flyttat dit, till en gammal skolas gymnastiksal, för kärleks skull. Jag hade precis fått min första egna dator och fyllt trettio år. Spotify var nytt och jag satt och skrev dikter om träd och mat och läste för första gången större mängder av nyutkommen lyrik. Innan dess hade jag, på grund av fattigdom, köpt nästan alla mina böcker på antikvariat och just då var det många böcker från 60- och 70-talet som lämnats över. Alltså mycket berättande och politisk dikt som först drog till mig uppmärksamhet. Så att hitta en berättande och politisk Annika Norlin var som att hitta en sångerska som talade rätt in i mig, som en röst jag inte visste att jag saknat men alltid längtat efter. Därtill en lekfull och melankolisk norrländska som tillsynes kompromisslöst kunde göra svängig pop med en tillbakahållen vrede och med en röst som valsar mellan att tala och sjunga ut. Jag som annars bara lyssnade på Cop Shoot Cop, kängpunk och annan atonal konstmusik.

Annika Norlins projekt är, enligt utsaga från hennes egna hemsida, ett svar på ett uppenbart lögnaktigt påstående. Jag tänker att dessa lögnaktiga påståenden är ständigt pågående i vår vardag och den offentliga debatten i press och så kallad social media och att behovet av svar på tal aldrig varit viktigare än nu. Att det alltid är viktigare än i går. Att vi inte får slappna av. Norlin har ett förflutet som journalist och har rönt internationella framgångar med sin musik. Hon föddes i Östersund men har världen som sin arena. Norlin är dessutom mångdubbelt grammisvinnare och har erhållit Ulla Billquist-stipendiet, en ära hon delar med konstnärer som Laleh, Nino Ramsby och Sofia Jannok.

I somras lyckades jag se Säkert! på en scen i Skåne. Där förmedlade Norlin och bandet som utgör det turnerande Säkert! en samtidig sprödhet och känslighet som en oerhörd styrka och beslutsamhet parad med en närvaro som gjorde upplevelsen – tack alla ni som betalar kommunalskatt – till min mest älskade konsert på tjugotre år. Cop Shoot Cop spelade på Hultsfredsfestivalen 1994. Jag kan jämföra med en distanserad och vemodig Thåström och en lekfull och engagerad Patti Smith i Ystad. Norlin levererar en styrka både på skiva och vid levande konsert som överglänser allt annat jag sett. Det har fått mig att vilja lära mig mer om hur Norlin bygger sina verk och jag tittar nedan närmare på en av hennes texter för att försöka känna på dess skärpa utan att skära mig.

Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det
Tänkte först gå runt det
Tänkte råka springa på dig

Men nu är det bara så att jag
inte orkar göra så
Antingen vill du träffa mig
eller så vill du det inte

Och vill du det inte så går jag nog hel ut ur det
När man var liten så föll man jämt
men nu ska det vara så jävla hemskt
så fastän du kanske säger Ja baföratva snäll:
Får jag träffa dig ikväll

Får jag gå precis så nära
att min axel stryker vid din arm
Jag vill inte verka jobbig eller så men jag är varm,
och du ser kall ut

Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras
Får jag kliva in direkt på delen om hur allt skull kunna ändras
Dom kanske tror att vi är typ kära
Får jag gå
precis så nära

Sen, när vi gått en timme
kan vi sitta på en bar?
Se hockeyn på Dovas
utan att se hockeyn på Dovas

Får jag luta mig närmre precis när det blir 2-0 till Finland
Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlands inland
när vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar
precis såhär
Kan vi gå till en bar

När jag är med dig är min röst så gäll –

(Text: Annika Norlin, från Säkert!: ”Facit”, Razzia Records 2010, min transkription)

Litterär kvalitet kan skapas av ett samtal som kan föras runt litteraturen, textverket som inte alltid går att skilja från dess symbios med musikverket, men också genom själva verkens form och innehåll eller andra sociokulturella förutsättningar som omger eller ingår i det. I ”Får jag” skapar Norlin en igenkännbar scen mellan två människor som förlorar sig i varandra. Inledningsvis finns det en tvekan hos diktjaget som övergår i en tydligare längtan efter att vara nära en annan människa. Denna längtan, och den spänning som uppstår genom längtan, detta trevande är också mitt eget. Jag längtar efter människan jag lever med. Mitt första trevande var en för stark grogg garnerad med en chokladboll. Ingenting är någonsin säkert. När jag sedan duschade bort den andres dofter var jag tvungen att skriva och berätta det. På den vägen är det. Nervositeten i väntan på svar. Avslutningsvis bannar diktjaget sig själv över den nervositet som ändå finns närvarande – detta gestaltas i den egna röstens tonläge. Detta blir också kulmen av den ojämlikhet som tycks råda i relationen där diktjaget tvekar om den andra partens vilja att mötas. Jag var ett vrak som själv snickrade och öste ur durken när jag skrev det där: ”Nu har jag duschat men jag saknar doften av dig”. Dock är det svårt att få entydighet i om detta beror på diktjagets egna socialt framställda osäkerhet eller handlingar från motparten som gett denna reaktion. Jag är inte trygg med någonting, det gör livet mer spännande. Här kommer berättarperspektivet in.

Diktens tilltal är direkt och personligt i jagform men talar ändå om något väsentligt. Paralleller till andra namnkunniga feministiska poeter känns förmätet från min sida men jag jämför exempelvis med nyöversatta Hiromi Ito, eller Sonja Åkesson som Norlin tolkat. I tilltalet i texten ”Får jag” kan en del av textens litterära kvalitet skönjas. Texten talar om något större utanför de egna förutsättningarna och skapar ett band till läsarens liv, fördjupande dennes horisont. Något som jag tycker är det enda kriteriet för litterär, eller konstnärlig, kvalitet som inte bara handlar om sammanhanget runtomkring texten. Norlins texter handlar i stor utsträckning om mötet mellan människor. Livet handlar i stor utsträckning om mötet mellan människor.

Inte minst syns det jag menar är litterär kvalitet i frasen ”Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlands inland” vilken gestaltar konflikten mellan landsbygd och storstad i att tolkningsföreträdet texten gör påpekar att detta förfarande inte sker annorstädes. En öl till köps här i det norrländska inlandet. Det görs här. I det specifika finns det universella. I sättet jag rör mig syns min hållning mot både världen och situationen jag är i. Och ser vi till det språkbruk vi får lära oss, att språket är uppbyggt av motsatser, så blir en möjlig slutsats att detta ölköpande inte görs i storstadshålor som Stockholm – där bara de allra mest förmögna har råd med en öl till. Här handlar det mindre om författarens intention – som vi inte vet något om – utan om hur texten rör sig i relation till makten. Norlin säger själv i en morgonsoffa på bonnierägda TV4 (25/2-17) att det verkar finnas ett konsensus från stockholmsmaktens håll att vi som inte bor där i storstäderna får klara oss själva. Denna tillsynes enkla mening talar alltså om ett samhälleligt samtal i överenskommelse och lyckas kritisera det utan att det framkommer till den som saknar förförståelse. Som att skriva i kod under ett förtryck. Som att den politiska konsten som bäst arbetar med allegori, överdrift och ironi – men med hjärtat genuint fästat på kavajslaget. Att orden ska vara hårda men hjärtat öppet – som på vid gavel.