av Peter Sjöblom
MATS PETTERSSON, ANDERS PÅLSSON, PETTER LÖNEGÅRD (red.): ”Ett skivbolag i varje by – om Svenska Popfabriken i Klippan” (Förlag Vett & Vilja/Svensk PopBok Klippan)
Det verkar kanske märkligt att fyrtio år senare bry sig om ett litet provinsiellt betonat skivbolag från nordvästra Skåne. Egentligen var det lite märkligt redan då runt decennieskiftet sjuttio/åttiotal när Klippan-popen och skivbolaget Svenska Popfabriken blev vedertagna begrepp. Hur kunde så mycket musik komma från den där lilla bruksorten med en befolkningsmängd på runt åttatusen invånare och vad var det som var så speciellt med den att den fick ett sådant genomslag hos de rockintresserade?
En av anledningarna var Mats Olsson, rockkrönikören som gjorde Expressen med sina popsidor läsvärd i en tid när det inte skrevs så mycket om pop- och rockmusik på nationell nivå. Åtminstone inte med Olssons pondus och passion. Lennart Perssons tidning Larm fanns förstås men för egen del var jag lite för ung för att ha hunnit hitta fram till den. Egentligen var jag för ung för att ha någon riktig koll överhuvudtaget men Svenska Popfabrikens tidiga utgivningar angick mig ändå. Samlingsplattan ”Svensk pop” gick varm i pojkrummet och planterade Kriminella Gitarrer, Noise (som man alltid fick förklara inte var samma band som Noice som slagit igenom med ”En kväll i tunnelbanan”), The Push och naturligtvis Torsson i min vardag. Jag minns också hur Kriminella Gitarrers låt ”Knugen skuk” orsakade visst rabalder när den spelades i radioprogrammet Ny våg. Omnämnandet av monarkens fortplantningsorgan på bästa sändningstid var ett majestätsbrott i det lilla vilket naturligtvis bara gjorde det ännu roligare att spela låten. Fast lite i smyg så att revolten inte skulle bli för jobbig inför släktingarna som gjorde sitt bästa för att forma denna alldeles nykläckta tonåring till en anständig medborgare…
Det speciella med musiken från Svenska Popfabriken, förstod jag senare, var att den befann sig i en egen sfär både musikaliskt och geografiskt. Med undantag för Kriminella Gitarrer (vars singel ”Vårdad klädsel” allmänt ses som Sveriges första punksingel) var Klippan-banden aldrig riktigt punk och aldrig något som riktigt passade in någon annanstans heller och att var just det som gjorde den så pass stor som den blev inom låt vara de mest intresserade kretsarna. Det jag var inne på i min recension av den alldeles nyutkomna samlingsplattan med Torsson gäller för Klippan-popen i stort: den tillkom i ett nästan mytiskt korvkiosk-Sverige där det hippaste plagget var ett par träskor och det valda fortskaffningsmedlet var en flakmoppe. I och för sig vet jag inte om det verkligen var så eftersom jag aldrig varit i Klippan vare sig förr eller senare, men det var så det lät om de rättframma skivorna som kom från Svenska Popfabriken. Rotnära musik som även i sina skramligaste inkarnationer – Kriminella Gitarrer, Kommissarie Roy – hade rötterna i den närliggande betesåkern. Det blev en tillflyktsort i verklighetstrogna färger avlägsna åttiotalets översaturerade fyrfärgstryck. Det är samma sak som hållit musiken så frisk och oanfrätt sedan dess.
Att det lät som det gjorde berodde mycket på Anders Pålsson, känd som Klippans egen demonproducent Pål Spektrum. Med enkel utrustning och primitiva lösningar skapade han ett så säreget sound att utomsocknes band for till Klippan för att få den speciella touch som bara Popfabrikens Studio Bombadill kunde erbjuda. Bland dessa de då ännu okända malmöiterna Wilmer X. Vad som sedan hände med dem är inhemsk pophistoria, och detta tillsammans med det livskraftiga intresset för Torsson och det faktum att Kriminella Gitarrers förgrundsgestalt Stry Terrarie sedermera definitivt blev rocklegend genom sitt medlemskap i Ebba Grön och Imperiet sätter Svenska Popfabriken i ett historiskt perspektiv ur vilket det är självklart att skivbolagets historia ska berättas i bokform.
Titeln ”Ett skivbolag i varje by” kommer från en slogan på omslaget till en tidig singel med Noise. ”Vi kräver: ett skivbolag i varje by” var ett credo både med rötterna i den svenska proggen och ett slagord som speglade den rådande punkandan. Fjäska inte för musiköverheten! Gräv där du står! Gör det själv! En hållning som i Klippan fick näring ur den fritänkande gymnasieläraren Bo Ingvar Olssons musiksatsningar. Bland annat startade han musikföreningen Bombadill (som alltså kom att få sin egen studio kort därpå och som till en början mest användes till experimentell och elektronisk musik). Olsson var pedagog och entreprenör i en och samma person och med tanke på hans kärnroll i Klippans musikhistoria är det helt givet att han en återkommande referenspunkt i ”Ett skivbolag i varje by”.
Boken berättar inte historien om Svenska Popfabriken linjärt utan i fristående kapitel där flera av de viktigaste personerna i Popfabriken-kretsen med en personlig utblick delar med sig av sina hågkomster. Mats Pettersson – känd från Kriminella Gitarrer som Mats P – bidrar rikligt, Thomas Holst (Kommissarie Roy, Torsson, Wilmer X, soloartist och något av en Klippan-ambassadör) minns avgörande musiktillfällen på det lokala biblioteket, Stry Terrarie kommer till tals genom en intervju gjord av Magnus Gustafsson som också berättar om sin tid som bandfotograf, Torssons frontfigur Bo Åkerström ger sin syn på låtskrivar- och inspelningsprocesserna, medan Claes Rosenberg (Wilmer X, Zal C. Riders, Docenterna) livfullt lägger ut texten om Bombadill-studions förtrollade bandeko. Med flera. Boken är dessutom generöst illustrerad med foton från tiden, gamla pressklipp och annat som ger liv åt berättelserna.
Den som vill ha en kronologiskt uttömmande redogörelse ser snabbt brister med bokens rapsodiska upplägg. Själv hade jag också velat läsa mer om band som nu mest berörs i förbifarten, som till exempel Johnny & Dom Andra, men samtidigt gör minnespusslet boken levande. Man får en påtaglig känsla av att allting hände mer eller mindre synkront, med skivbolaget, studion, Klippans parkfester, det spretigt sprudlande musiklivet… Trots allt hände det viktigaste under en relativt kort period – under senare delen av åttiotalet började Klippan-fenomenet att tappa en del av sin lyskraft (även om studion alltjämt är i bruk). Som så ofta blev ekonomin tidigt ett problem för både skivbolaget och musikföreningen. Sedan är det väl så att allting har sin begränsade storhetstid. Svenska Popfabriken utnyttjade sin väl.
Ska man vara nostalgisk? Det behövs inte. Musiken finns ju kvar, ibland fånig, ibland valhänt, ibland ösig, ibland svängig, allra oftast vital. Och ”Ett skivbolag i varje by” hemfaller inte åt någon tårögd eller bitter längtan efter det förgångna. Istället beskriver den glädjerikt och ibland dråpligt Svenska Popfabriken-mentaliteten på ett sätt så att den känns som en fortfarande levande del av skribenternas medvetande. Som en aldrig helt sinande energireservoar som också läsaren generöst kan krana ur.