av Jenny Franke
Jenny Franke träffar och porträtterar Erika Risinger, riksspelmannen som rör sig på flera fält samtidigt och genom tiderna från Hjort Anders till Stefan Andersson.
Erika Risingers främsta gebit är världsmusik och folkmusik. Hon är uppvuxen med sin moster Ninni Carr, riksspelman, som förebild och har därför stått folkmusiken nära sedan barnsben. Vi sitter på Degeberga spelmansstämma och samtalar en stund om hennes musik. Hon spelar de flesta stilar och har bland annat spelat violin i kammarmusikaliska uppsättningar på Göteborgsoperan som avbräck till folk och världsmusiken.
Vintern 2017 samarbetade hon med Stefan Andersson, viskompositör och sångare, med ett historiskt visprojekt. ”Made in China” heter föreställningen och handlar om skeppet Götheborg och dess besättning och livsöden på resan till Kina och tillbaka på 1740-talet. Föreställningen har spelats sedan fyra år för fulla hus på Kajskjul 8 bakom Göteborgsoperan.
Sedan några år medverkar Erika Risinger också på Anderssons föreställning ”No 90 Kleist” som håller till på Carlstens fästning på somrarna. Föreställningen handlar om fångarna och deras livsöden på sexton- till artonhundratalet i Sveriges hårdaste fängelse. Risinger berättar entusiastiskt och det märks att hon är engagerad i de historiska öden hon fått ta del av.
Hon är grundare av Sallyswag, ett band som nått stora framgångar. Det bildades för att kunna spela på Umefolk, norra Sveriges största folk-musikfestival. Sallyswag är ett niomannaband som välter de flesta scener med sina arrangemang. Bandet skriver musiken tillsammans, musik med djupa rötter som möts i en både dynamisk och forcerande klang som är svår att motstå. Det kan ibland bli glest mellan träffarna då alla är musiker som har engagemang på olika håll i landet. Ska man sätta en genre på Sallyswag så blir det nog världsmusik med influsener från både reggae, dancehall och svenska tradlåtar. Sallyswag har kommit att utgöra lite av ett musikerkollektiv då det på varje instrumentposition finns vikarier som hoppar in om någon redan är uppbokad på spelning. Under åren som gått är det totalt tjugotre kvinnor som någon gång stått på scen med Sallyswag. De vann i kategorin Årets nykomling på Folk- och Världsmusikgalan 2015. Bland annat har de beskrivits som en ”musikaliskt käftsmäll” av positiv karaktär.
Navarra är en annan av Erika Risingers konstellationer. Mer renodlad men nyskriven folkmusik, både vokal och intrumental. Deras tredje album är på gång. Vidare är hon engagerad i World Wide Orchestra, ett folkmusikaliskt storband där hon arbetar med Sten Källman, med säte i Göteborg.
Risinger är driven, engagerad och strålande, samtidigt har hon en ödmjuk inställning och det känns tydligt: först kommer musiken sedan hon själv. Omgiven av musik i uppväxten och med kvinnliga förebilder, mamma på cello och moster på fiol, kan det vara på sätt och vis lätt att förstå. En stor del av hjärtat ligger i den traditionella svenska folkmusiken.
Hon är också pedagog och även om hon de närmaste tre åren kommer arbeta inom Musikalliansen som heltidsmusiker får vi förhoppningsvis se henne fortsätta undervisa. Hon är en förebild med trygga rötter öppen för att spränga musikaliska gränser.
Eftersom hon är en av de många folkmusiker i sin generation som haft Falu Folkmusik Festival som del av sin skolning under sina unga år frågar jag vad Hjort Anders Olsson, Sveriges mest ikoniska spelman, betyder för henne.
– Hjort Anders är Falu Folkmusik Festival för mig. Varje år avslutas festivalen med ett episkt spelmanståg som landade på största scenen med musikanter från världens alla hörn som enades i ”Trettondagsmarschen”! Det var MÄKTIGT! Där var jag med från det jag var sju år gammal tills jag flyttade hemifrån som nittonåring och trängdes med riksspelmän från Dalarna, flöjtister från Chile, slagverkare från Senegal, innuiter som sjöng strupsång, magdanserskor från Mellanöstern, fiddlers och gitarrister från Storbritannien och så vidare och så vidare och så vidare som alla spelade ”Trettondagsmarschen” och där scenkanterna pryddes med vepor där han stolt höll sin fiol klädd i den långa folkdräktsrocken.
Vi skiljs åt när det är dags för Erika att medverka i scenprogrammet tillsammans med sin syster på stämman. Det märks att både de små och stora sammanhangen är viktiga för henne.