av Linda Bönström
EP:n – liten men naggande god. Åtminstone ibland. Linda Bönström dyker ner i högen med det lilla formatet och fiskar upp hela elva skivor som är för långa för att vara singlar men för korta för att vara album.
ALICE GLASS: ”Alice Glass” (Loma Vista)
Kanadensiskan Alice Glass slår på stort, knappt en vecka hann passera från det att hon släppte sin senaste singel ”Without Love” tills det att denna självbetitlade EP dök upp som en överraskning på Spotify. I höst väntar turné med Marilyn Manson och Glass visar tydligt att hon nu är redo för att stå på egna ben efter att ha lämnat Crystal Castles för några år sedan. Det är snyggt paketerad elektronisk musik som Glass producerat tillsammans med Matt Rad och Lars Stalfors. ”Without Love” är rätt söt elektropop medan ”Forgiveness” drar mer på syntarna. Bäst är tyngre ”Natural Selection” med sitt industrisound och en perforerande Glass.
BEBE REXHA: ”All Your Fault: Pt. 2” (Warner)
Bebe Rexha kunde gott ha slagit ihop ”All Your Fault: Pt. 1” som kom tidigare i år med dess uppföljare och istället levererat en fullängdare. Det hela blir istället en ojämn popvision som aldrig förverkligas hur mycket man än väntar med spänning. Rexha är egentligen ett mysterium, hon har definitivt röst nog att göra en egen popkarriär men är i själv verket mest känd för sina inhopp på andras singlar och som bakgrundssångerska. Inte heller producerar hon sina egna plattor men borde ha tillräckligt med erfarenhet för att styra riktningen. Soulinfluerade ”Meant to Be” med Florida Georgia Line har ett skönt gung, ”The Way I Are (Dance With Somebody)” med Lil Wayne passar för dansgolvet och låten ”Comfortable” tillsammans med Kranium tar fram det bästa hos Bebe Rexha-attityden.
BILLIE EILISH: ”Don’t Smile at Me” (Interscope)
Att Billie Eilish är en femtonårig tjej från Kalifornien skulle kunna göra henne lätt att förbise som ännu en i mängden av lyckosökande ungdomar ur Youtube-generationen, men Eilish lyckas sticka ut. De åtta låtarna på ”Don’t Smile at Me” ger ingen anledning att spå annat än mycket gott om Eilish framtid. Hon har rösten, hon har texterna och hon har framförallt en känsla för hur det hela ska sitta ihop (skivan är dessutom producerad tillsammans med Eilish bror Finneas O’Connell). Vackra ”Ocean Eyes” och ”Bellyache” släpptes som singlar tidigare i år och det är schysst indiepop, lågmälda ”Hostage”, catchiga ”Party Favor” och ”Copycat” med härliga syntvågor gör att man väntar på Eilishs fullängdare.
BUSU: ”Family” (Busu)
Hajpen har varit stor kring tjugotreårige rapparen Busus debut, åttaspåriga ”Family” som han producerat och spelat in tillsammans med Teo Sweden och DJ HAYDN. Men om den här plattan är vad som förutspåtts vara den nya europeiska hiphopen är det sannerligen ingen god prognos. ”Family” står för en halvtimme av gräslig sång och överdrivet långa passager med utdraget metalliska ekon och att plattan skulle höra till hiphopgenren är bara ett dåligt skämt.
FIREFOX AK: ”Beginnings” (Razzia)
När augustihösten slog till gjorde även Firefox AK det! Tillsammans med Claes Björklund har Andrea Kellerman återigen fått ut nytt material i form av dessa fem spår. Kellerman säger att hon skrev ”Beginnings” delvis i terapeutiskt syfte och nog måste de där åttiotalssyntarna ha en tröstande – och uppiggande – effekt. Det analoga soundet, mjuka syntslingor och ingen mindre än Annika Norlin som gästar i låten ”The Sweetest” gör ”Beginnings” till en behaglig indiepop-platta. Singeln ”Wildfire” och inledningsspåret ”Shake It” må handla om tunga känslor men är härligt medryckande.
NADJA EVELINA: ”Aldrig samma/Alltid samma” (Hybris)
Att hitta en ung kvinna som sjunger om den sårande kärleken och pinande ungdomen är inte svårt – att hitta någon som gör det lovande är svårare. Men så dyker ”Aldrig samma/Alltid samma” upp och det känns som att Nadja Evelina kan ha något på gång. Hon har tidigare jämförts med exempel Veronica DeMaggio och det finns vissa belägg för liknelsen. Därför får man hoppas att hon hittar egna sätt att leverera sina texter. Men plattan är en bra start, särskilt ”Säg till” är härligt sprittande med ett snyggt textförfattande.
PANAMA: ”Hope for Something” & ”Hope for Something (Alternate Versions)” (Future Classic)
Jarrah McCleary återkommer inte bara med en ny EP utan två, där den ena består av i stort sett samma låtar men i andra inspelningar. Den stora frågan är om det verkligen är värt det, förutom låten ”I Watched You Slip” som bara finns med på originalet, är den alternativa versionen mest ett sorgset piano och lågmälda popslingor. Så vill man ha glad indiepop med bubblande syntar så väljer man skiva ett, är man ute efter ett deppigare sound, ja då väljer man den andra. Men särskilt nydanande är ingen av dem.
SAMANTHA URBANI: ”Policies of Power” (Lucky Number)
Tillsammans med Sam Mehran (Test Icicles) begår Samantha Urbani till sist sin debut till fansens glädje. ”Policies of Power” är fem spår av pop generöst mixat med åttiotalssound – och kanske är det lite väl för generöst. Och att två av plattans spår, ”1 2 3 4” och ”U Know I Know”, kom ut redan 2015 gör att det känns något tunt. Tyvärr händer det helt enkelt inte så mycket på ”Policies of Power”.
SOPHIA SOMAJO: ”Freudian Slip” (Razzia)
”The Last Summer” (med Seinabo Sey), ”Klein Blue”, ”Mouth To Mouth”, ”Sapphire” – kanske är det fräckt att släppa fyra singlar från en sjuspårs-EP eller så är det briljant. Lyssnaren vet åtminstone i stort vad den får. Och Sophia Somajo är duktig på det hon gör och har tillsammans med bland andra Patrik Berger, Per Eklund och Jocke Berg producerat en bra platta med elektrisk pop. ”Freudian Slip” visar att det definitivt finns potential hos Somajo, syntarna och sången samspelar mycket bra som på inledningsspåret ”Klein Blue”, ”Mouth To Mouth” och ”Sapphire”.
THE SOUNDS: ”The Tales That We Tell” (Arnioki)
Varje gång The Sounds släpper nytt så hoppas man, man vill så innerligt att det ska vara om inte mer så åtminstone lika bra som 2002 när debuten ”Living in America” släpptes. Det har ännu inte hänt och ”The Tales That We Tell” är heller inte värd att lägga på minnet. Den kaxiga attityden och syntrockiga soundet tycks höra till forna glansdagar, här är det tunt och inte ens Maja Ivarsson lyckas höja nivån. Och på det har man slängt in saxofonspel som antagligen är menat att vara häftigt retro men istället landat i häftigt förlegat. ”The Darkness” däremot skulle vara schysst live och får därmed ses som plattans enda behållning.