av Peter Sjöblom
Peter Sjöblom orerar inför sommaren som alltid säger nej.
Ni kanske har märkt att MONO har gått lite på lågvarv den sista tiden. Sådant händer ibland. Vi är två personer som driver sajten, Linda Bönström och jag, och det helt ideellt (alltså helt utan påtryckningar från skivbranschen vilket jag gärna påpekar så fort jag får chansen), så hur publiceringsfrekvensen blir beror lite på vad annat som kommer emellan i våra respektive liv. Det händer ju att verkligheten skickar på folk en massa saker som måste tas hand om, och det gäller ideellt arbetande redaktörer också, hur hängivna de än är.
Inte blir man mindre matt av allt som händer i världen heller. Att läsa tidningarna och hänga på Facebook är ibland som att simma genom kloakerna med öppen mun. I blaskorna ser man att världen de facto är skvatt galen, och på Facebook kan man beskåda allsköns dubbelmoraliska tankevurpor. Jag kan hålla emot sådant där ett tag men till sist vill jag bara stänga av hela skiten. Även om man bara skummar igenom vanvettet så kryper det till sist på en ändå i ett slugt bakhåll. Så jag har beviljat mig själv en tids Facebook-frihet nu. Lämpligt då att detta blir min sista text innan sommaren. MONO tar semester för att komma tillbaka i höst med förnyade krafter.
Kanske är det på grund av allt detta som jag under en period varit helt torsk på glamrock från sjuttiotalet. Det är rimligt att det är så, för det är ett beteende jag utvecklade tidigt i livet. När världen blev för övermäktig låste jag in mig i mitt eget mentala rum där allt var musik. Nu består det rummet av någonting jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Jag har tyckt att glamrock mestadels har var ytlig smörja och på ett sätt är det väl det också. Eller kanske inte. Kanske är det egentligen som John Lennon sade: bara gammal vanlig rock ‘n’ roll med läppstift. Mycket av det är heller ingenting annat än ren och skär powerpop och en utväxt på freakbeat-trädet. Har jag insett nu.
Man kan naturligtvis applicera alla möjliga sociala analyser på musiken – det har gjorts – men det säger ingenting om musiken i sig som mer än något annat bara handlar om att ha roligt. En loska mot pretentionerna. Jag behöver det nu när allting är så dödligt allvarligt och humorlöst. Jag orkar inte med fler analyser och diagram.
Hur som helst. Jag har länge hyst varma känslor för T. Rex. Jag brukar kalla dem världens bästa mest korkade band. Det finns ingenting att förstå i T. Rex. Allt man behöver för att uppskatta dem är två öron och en reptilhjärna. Reptilhjärnan har ett alldeles för dåligt rykte. Man kan väl åtminstone erkänna att också den då och då behöver lite underhållning? Och då finns ingenting bättre än T. Rex.
Eftersom jag inte brytt mig om genren så mycket tidigare har jag heller inte ägnat något intresse åt alla de där samlingarna med junk shop glam som kommit då och då under senare år. Förrän nu. Brukar tycka att alla sådana där påhittade genrenamn är fjantiga då de försöker göra ett system i något som vanligtvis är helt osystematiskt (lex proto-punk). Men begreppet junk shop glam är inte så dumt. Det säger rätt mycket vad det handlar om. Dräggig rockmusik med större drömmar att slå igenom än budget att klara av det. Rockmusik där banden inte hade råd ens med någon fjäderboa till sångaren utan fick ta vad som bjöds i de sunkigare andrahandsbutikerna. Det var också där de hittade sina riff. Ungefär så.
Naturligtvis finns det mycket i boxen ”All the Young Droogs”, på skivor som ”Velvet Tinmine”, ”Boobs”, ”Glitter from the Litter Bin”, de tre volymerna i den icke-officiella serien ”Killed by Glam” och de andra kompilaten med obskyr och kommersiellt misslyckad glamrock som är direkt olyssningsbart. Säkert finns det någon som verkligen går igång på vad som låter som det tredje uppkoket på Slade men jag är inte en av dem. Skrålkörsrefränger är en av de saker jag hatar med fotboll och då vill jag knappast ha det i musiken heller. Men de i de bästa låtarna finns det något katarsiskt, något som renar mig från olusten som all översvämmande gravallvarlig humorlös självbelåtenhet smolkar min själ med i ett ställningskrig med trupper från såväl höger, vänster, framifrån och uppifrån så fort jag ser en tidningsrubrik eller läser ännu ett rättrådigt Facebook-inlägg. ”World shut your mouth”, liksom.
Jag längtar efter sommarledigheten men vet egentligen inte om den kommer att innehålla så mycket. Det här är sommaren som alltid säger nej. Pandemin ni vet. Och det gör egentligen inte så mycket eftersom kärestan och jag har skaffat katt igen. Det blev för tomt efter att den förra lilla gynnaren hade levt färdigt. (Skrev om det när det var aktuellt.) Vet inte om den nya valde oss eller vi den, det vet man aldrig med katter, men redan när jag läste beskrivningen av den insåg jag att den här kissen har fattat grejen. ”Äter allt, gillar att ligga på tjocka mattor och är charmigt klumpig” lät ju som en beskrivning av mig själv…
Så katt och glamrock får vål bli min sommar. Tycker ändå att det låter helt okej.
Till i höst: Ta det försiktigt där ute. Känner ni för det kan ni ju alltid plöja spellistan med glamrock nedan. Den är till er. (Fast den kanske bästa okändis-låten finns inte på Spotify och ni bara måste höra den – klicka på länken och lyssna!)