onsdag, november 14

EN MIL OPERA KLOCKAN SJU  

av Leif Janzon

Leif Janzon skriver om en operaföreställning som inte liknar någon annan.

Är inte klockan sju på kvällen en stund som gjord för opera?  I övergångens timme, mellan dag och kväll, mellan arbete och familjeliv? Med tusen medverkande sångare bland vilka publiken vandrar fram och stannar upp när man vill? Där den gratis får lyssna till en skatt av personliga berättelser ur vanliga människors liv, omsatta i musik och text och körsång, framförda av dem som levat dem?

Mitt i New York löper en gammal nedlagd järnvägslinje, The High Line, där ångtågen en gång tuffade fram några meter ovanför marken, numera omgjord till ett populärt promenadstråk. På denna upphöjda arena förverkligades i början av oktober 2018 ett sant folkligt och analogt projekt, omfattande hela New York City med samtliga fem boroughs (stadsdelar). ”The Mile-Long Opera: a biography of 7 o’clock” har som en genialt enkel – men ändå djupt tankeväckande och samtida – premiss: den förändrade innebörden hos klockan sju på kvällen. Förr en tidpunkt förknippad med familj, stabilitet och hemliv, kategorier som i dag är oändligt skiftande, oändligt oförutsägbara.

De medverkande – bland dem en mängd välskolade röster – är alltså hämtade från Manhattan, Brooklyn, Bronx, Queens och Staten Island, där själva den milslånga operan föregåtts av intervjuer, öppna repetitioner, workshops och så vidare. Allt klassiska kulturaktiviteter, sådana som vi en gång tänkte skulle göra operakonsten sant folklig, demokratisk och engagerande. På nätet kan man i efterhand vandra fram och i 360 grader uppleva utsnitt ur produktionen, med fantasieggande rubriker som ”Hello dusk, I put on my make up, no we don’t talk…”.

Drivande i projektet – med stöd av New Yorks parkförvaltning, förstås – har varit etablerade professionella krafter som arkitekterna Diller Scofidio+Renfro, tonsättaren David Lang, poeterna Anne Carson och Claudia Rankine, regissörerna Elizabeth Diller och Lynsey Peisinger.

Jag har upplevt scenkonst och musik från sextio- och sjuttiotalen med deras kollektivt grundade idealism, fram till dagens individualistiska identitets- och genusfixerade manifestationer – men ”The Mile-Long Opera” känns som något annorlunda, både nytt och byggt på eviga värden: mötet ansikte mot ansikte; på en diskurs där kollektivet är något större än summan av sina individer, där ”budskapet” är totalt demokratiskt, ögonblickligt och teknologiskt oberoende. Turen är ingen virtual reality, dess dimensioner är reellt moraliska och tankeväckande.

Och där det sjungs häpnadsväckande bra!