EN INJEKTION RHYTHM & BLUES

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom har sent omsider läst en bok om en rätt okänd skivbolagspionjär och vill återevröra musikens mystik. Eller så vill han inte det. Eller så vill han det.

Jag läste nyligen Jan Kotschacks bok ”Resan mot rockens rötter: Mr R&B räddar ett musikaliskt musikarv”. Den kom för något år sedan (på Premium Publishing, om någon är betjänt av den informationen) men det är inte förrän nu som jag kommit mig för att läsa den. Boken handlar om titelns Mr R&B, Jonas Bernholm, svensken som på sjuttiotalet började återutge gammal rhythm & blues på egna etiketter som Route 66. Titlarna han gav ut fick en hel del uppmärksamhet utomlands; hemmavid var det väl Expressens Mats Olsson som bar fanan högst och tydligast för den lätt excentriske entreprenörens utgåvor. Gammal rhythm & blues från fyrtio- och femtiotalet stod annars inte särskilt högt i kurs bland musiklyssnarna vid den tiden. Artister som Roy Brown, Wynonie Harris, Ruth Brown, Amos Milburn och Floyd Dixon var i princip helt bortglömda vid det laget, trots att de skördat stora framgångar under sina glansperioder – och idag är legender. Om man får tro Bernholm var de bortglömda även av bluesentusiaster som tyckte den svängiga rhythm & bluesen var för ytlig och gladlynt, gjord för att dansa och ha kul till.

Bokens undertitel är ingen överdrift – Bernholms skivor bidrog starkt till att återuppväcka intresset för musiken, långt innan idag skivbolag som Ace och Charly satte sig vid återutgivningsrodret. Inte nog med att Bernholm gav den här musiken den uppmärksamhet den så väl förtjänade. Han letade upp artisterna själva och gav dem ersättning för försålda Route 66-plattor utan krångliga omvägar via visserligen juridiska men ofta ointresserade rättighetsinnehavare. Vad mer är, han grävde fram så mycket information till skivomslagen att deras baksidestexter länge var de mest vederhäftiga och uttömmande biografierna som fanns över de artister som Bernholm valde att ge ut.

Det är något speciellt med ett sådant pionjärskap, med entusiasmen som driver på det och den ivriga längtan att lära sig mer och mer om musiken man håller på med. Så egentligen borde jag vara glad nu när nätet erbjuder enorma mängder information om otaliga mindre och inte sällan mer okända artister från alla möjliga håll. Men det känns samtidigt lite tomt utan de vita fläckarna. Inte bara att nästan vilken artist som helst har sin kompletta produktion åtkomlig via en enkel googling, utan att allting bortom musiken också känns så noterat, katalogiserat. Jag älskar att lära mig massor om det som intresserar mig, men det känns ändå ibland som att någonting har gått förlorat när mystiken kring någon helt överjordiskt förtrollat inspelning har skingrats av den petimätriska dokumentationen.

Jag vill väl helt enkelt kunna fantisera mig lite vilse kring det jag hör, i alla fall ibland, i alla fall när det gäller vissa typer av gammal musik. Kunna tillåta mig att tjusas av myterna som förr tog vid där beläggen tog slut. Vad vore till exempel bluesen utan sina gotiskt romantiska sägner om sig själv? För att ta ett extremt och välkänt exempel: Robert Johnson sålde naturligtvis inte sin själ till djävulen vid korsvägen en mörk natt men det är mer kittlande att tänka sig att han gjorde det, att tänka sig att djävulen till och med finns. Det ger ett speciellt skimmer åt musiken när man lyssnar på den.

Jag behöver naturligtvis inte läsa och lära mig allting om allting jag lyssnar på, men bara vetskapen om att allting, eller nästan allting, är så systematiserat och kontrollerbart gör det lite… ja, tråkigare helt enkelt.

Detta låter naturligtvis inte alls så bra nu medan debatten om källkritik och ”alternativa fakta” fortfarande rasar, men antingen är jag inkonsekvent eller så är det en helt annan sak när det handlar om något så pass abstrakt som musik. Och som musikskribent är jag väldigt noga med att allt ska vara korrekt innan jag skickar det vidare till er som läser. Då är jag en research-nörd. Men när jag försjunker i musikhistorien enbart för nöjes och överlevnads skull kommer saken lätt i ett annat läge. Men jag tänker inte ens försöka förklara för mig själv varför. Jag har redan snärjt in mig i osammanhängande och egentligen oformulerbara funderingar.

”Resan mot rockens rötter” är hur som helst en läsvärd bok. Med en ogripbart vemodig ton som ibland kan kännas lite distanserande. Med många gripande öden invävda. Med älskvärda personligheter och rena skitstövlar om vartannat. Om en musik som aldrig ens borde ha behövts återupptäckas eftersom den aldrig borde ha blivit bortglömd.