tisdag, oktober 15

EN ANTIPATIKER KRYPER TILL KORSET


av Peter Sjöblom

I veckans krönika brottas Peter Sjöblom med sin frigörelse och accepterar förändringen med viss vånda och förvirring.

När fan blir gammal blir han religiös. Eller dement.

Jag vet att jag uppfattas som en rätt halsstarrig typ som vägrar ändra en militäriskt stark och surt förvärvad åsikt. Det är inte riktigt sant. Det händer kanske inte så ofta att jag ändrar mig, men joho då, det händer visst!

Det har hänt nu.

Och eftersom jag tror på ärlighet – inte minst gentemot er som MONO-läser mina surt förvärvade åsikter – är det en hederssak att berätta när jag ändrat mig. Även om det innebär en prestigeförlust, att en flisa eller ett stenblock slås ur mitt ego och rentav en smärre identitetskris. Bekänn och bli fri. Det känns alltid bättre efteråt.

Jag tror inte att ordet ”antipatiker” i rubriken ens existerar, men jag använder det ändå för att visa på att styrkan i min aversion närmast blev en identitetsfråga. För all del omedvetet.

Det hela började när jag lyssnade på en bootleg som samlade ihop alla inspelningar Rolling Stones gjorde i Chess-studion i Chicago i början av sextiotalet. Varför jag gjorde det kan man undra. Eller, det berodde väl på att jag hamnade i en fas med engelsk sextiotals-rhythm & blues igen. Jag har alltid haft ett gott öga till, exempelvis, de tidiga Pretty Things-plattorna och återvänder till dem lite då och då. Det får alltid en effekt på mig. Den här gången var effekten bara lite mer oväntad. Till saken hör också att jag sedan jag senast lyssnade på Rolling Stones har jag vältrat mig i mer gammal storstadsblues än någonsin förr.

Med Chess-samlingen fick jag plötsligt ett sammanhang där Rolling Stones tidiga inspelningar blev, jag vet inte, begripliga på ett annat sätt kanske? Det blev en ingång, en lönndörr in i antipatins hemliga icke-antipatiska rum. En erfaren psykolog skulle kanske vilja studera den saken. Är du psykolog och vill studera den saken, hör av dig till redaktionen. Jag ställer mig gärna till vetenskapens förfogande. Detta är ju allvarliga saker. Det kanske kan hjälpa någon annan.

Hur som helst. Jag forskade vidare och upptäckte att de första Stones-plattorna inte är så pjåkiga ändå. Jag drog gränsen vid våren 1965, strax före ”Satisfaction” och innan Mick Jagger hade blivit så förbannat mycket Mick Jagger.

Jagger har alltid varit den främsta måltavlan för min Stones-motvilja. Sicken tillgjord liten nolla! En liten sprätt som spastiskt struttar runt i trikåer och levererar Las Vegas-versioner av sina gamla hits!

Det tycker jag fortfarande att han är och jag klarar fortfarande inte av att se honom fjanta runt på scenen som om han hade en habanero i ändalykten. Filmade Stones-konserter ingår inte i mitt omvärderingsprogram. Ännu i alla fall. Vem vet vad som händer senare. Jag litar inte riktigt på mig själv just nu.

Jag tyckte alltid att det där fjompandet gick igen också i hur han sjöng. Ett frambräkt ”bäj-bäää-ä-ä-ä!” och där låg jag i antipatiska paroxysmer. ”Bääj-bäää-äää-äää!” Som något jävla får på fyllan liksom.

Så blev jag inspirerad eller provocerad – oklart vilket jag föredrar att tänka mig det som – att lyssna på ”Beggars Banquet” igen. Det har jag inte gjort på nästan tjugo år.

Det blev lite jobbigt.

Jag gillade den tydligen.

Det är alltid jobbigt att ompröva sig själv, typiskt mänskligt, men också nyttigt. Och bara av godo att tillstå det.

Men det som slutligen puttade mig över gränsen från antipati till mani – man kan nog kalla det för just det: mani – var när jag hörde ”Blue & Lonesome”. Det är Stones än så länge senaste platta och för ett år sedan hade det varit lika otänkbart för mig att lyssna på vad som helst som var Stones senaste platta som det alltjämt är för mig att lyssna på Guns’n’Roses medan jag slevar i mig en stor tallrik risgrynsgröt. Det är liksom ingenting som kommer att hända. Någonsin. Trodde jag.

Jag lyssnade, kanske under ett anfall av tillfällig sinnesförvirring, på ”Blue & Lonesome” och blev helt däckad!

Den där skivan har alltså funnits ute i flera år, sedan 2016. Varför hade ingen berättat om den för mig? (Svar: För att jag var en halsstarrig antipatiker som inte var mottaglig för argument.)

Vad jag upptäckte med den skivan var ju att Stones fortfarande kunde spela blues med verklig auktoritet. Och att Mick Jagger faktiskt kan sjunga utan några teatrala åthävor. Utan något fyllefårigt ”bääj-bäää-äää-ää!”

Det finns inget med ”Blue & Lonesome” som känns tillgjort. Soundet är förstås som det är, övermastrat och borde egentligen vara svårlyssnat därför, men på något egendomligt sätt fungerar det på just den här skivan. Det låter skitigt. Det låter på rakt motsatt sätt till hur det vederstyggliga omslaget ser ut. Det kan vara det fulaste omslaget sedan Dylans ”Shot of Love”. Man får inte titta på det för länge, det kan förstöra synen. (Eftersom MONO månar om er hälsa ersätter vi det här intill med en svart kvadrat.) Jag gjorde ett eget omslag till skivan för att täcka över originalbilden för jag tyckte att jag redan började se lite suddigare på ena ögat.

Mitt hemmagjorda omslag är en parafras på de tidiga Stones-plattorna. Det är ingen slump för mellan debutskivan, ”Beggars Banquet” och ”Blue & Lonesome” går det en rät linje. En tråd som inte är en röd tråd utan djupt bluesblå.

Vem i bandet som tog initiativet till ”Blue & Lonesome” vet jag inte. Man vill tro att det var Keith Richards eftersom han aldrig dolt sin bluesvurm på det som Mick Jagger gjort bakom ängsligt (och i efterhand ibland olyssningsbara) samtidsanpassade produktioner (lex ”Undercover”). Å andra sidan spelade Mick Jagger i början av nittiotalet in tillräckligt mycket med material med Los Angeles-bandet Red Devils för att det skulle räckt till en hel platta; hård och sträv urban blues, i precis samma anda som ”Blue & Lonesome”. Om Red Devils-sessionerna var något mer än en vacker tanke i huvudet på Rick Rubin som föste ihop Jagger med det relativt okända bluesbandet ifråga, och om det var något som Jagger gick med på för att hålla producenten Rubin belåten vet jag inte. Men inspelningarna har aldrig getts ut och istället satsade man på Jaggers soloplatta ”Wandering Spirit”, utgiven 1993. Som med Jagger-solomått mätt faktiskt är rätt bra. Men Red Devils-grejerna är sju resor bättre och låter hundra gånger uppriktigare.

Men idén om en renodlad bluesplatta med enbart covers fanns tydligen kvar någonstans i något Stones-huvud och blev alltså verklighet med ”Blue & Lonesome”. Och den är alltså så bra att den fick fan själv att bli religiös. Eller om man så vill: den fick fan att bli ett fan.

Så nu sitter jag här och hade jag lovat att äta upp min eller någon annans hatt ifall jag omvärderade Rolling Stones så hade jag behövt söka läkarvård för akut undernäring vid det här laget för jag hade inte hunnit äta något annat än helstekt fedora sedan ”Blue & Lonesome” kom in i mitt liv och drog med sig en hel radda med Stones-plattor som jag tidigare inte stått ut med, rätt in i skivsamlingen.

Jag förstår inte riktigt vad som hände, begriper inte hur det kunde bli såhär, men nu kan jag i alla fall med emfas säga att jag visst kan ändra mig. Alla som har sagt något annat hade fel. Så om min omvändelse innebär någon form av prestigenederlag så har jag ändå gjort en moralisk vinst… Väl?

Fast det handlar ju inte om prestige (varför känns det som att ingen tror mig när jag säger det?); jag stod ju verkligen inte ut med Rolling Stones. För jag kan uppriktigt bjuda på skadeglädjen som mina Stones-älskande vänner säkert känner: ”Nååå, vad var det vi sade?” och ”Bättre vända på en femöring sent än aldrig”. Det sistnämnda är för övrigt ett direkt citat av en god vän som tycks särskilt road av min helomvändning…

Det är svårare att komma ifrån känslan att tungan i Stones-loggan just nu verkar lipa åt mig, personligen, med smädelse.

En sak kan jag dock lova: Jag kommer aldrig femöresvända om Guns’n’Roses och risgrynsgröt. För det krävs det mer än bara religion, demens, eller en hattdiet.

För den saken krävs det en hjärntransplantation. Där går gränsen. Faktiskt!