av Linda Bönström
EMINEM: ”Music to Be Murdered By” (Aftermath/Interscope/Shady)
Hux flux landade den, Eminems elfte studioalbum ”Music to Be Murdered By”, ännu ett skivsläpp helt oannonserat. Om titeln känns bekant så har man koll på skräckens mästare Alfred Hitchcock och Jeff Alexanders inspelning ”Alfred Hitchcock Presents Music to Be Murdered By” (Capitol) från 1958 som faktiskt är den enda LP som Hitchcock själv medverkade på.
Eminems ”Music to Be Murdered By” är en platta som skildrar kärlek, nåväl, i hiphopens Detroit-stil naturligtvis där han friskt blandar olyckliga förhållanden, rendezvous och ögonblickliga attraktioner. Eminem har även svårt att släppa taget om den oväntade floppen ”Revival” 2017 samtidigt som han nu konstaterar i introt ”Premonition” med Nikki Grier, bland annat känd låtskrivare åt Kanye Wests gospelgrupp Sunday Service Choir, att till och med LL Cool J blev nerskriven för albumet ”Bigger and Deffer” en gång i tiden. För Eminem är det blott ett faktum att även hans dåliga album säljer multum – vilket han ju faktiskt har rätt i. ”Music to Be Murdered By” har trots ett kyligt mottagande från kritikerkåren gått in som lyssnarnas nummer ett i rankningen på amerikanska Billboard 200.
Kyligt är i och för sig kanske en motsägelse, kontroversen kring plattans huvudsingel ”Darkness” var väl inte helt oväntad då Eminem porträtterar Stephen Paddocks perspektiv, mannen som under en musikfestival 2017 i Las Vegas sköt ihjäl femtioåtta människor. Samtidigt är låten en tydlig markering för förstärkt vapenkontroll i USA då Paddock under mindre än ett år bland annat köpt femtiofem skjutvapen:
”Finger on the trigger, but I’m a licensed owner
With no prior convictions, so law says sky’s the limit
So my supplies infinite, strapped like I’m a soldier”
”Darkness” är definitivt en av plattans starkaste spår.
På ”Music to Be Murdered By” har Eminem samlat ihop ett gäng tidigare samarbetspartners som emellanåt fungerar utmärkt, som – självfallet – med Detroit-rapparen Royce da 5’9 som bidrar till inte mindre än tre spår (”You Gon’ Learn”, ”Yah Yah” och ”I Will”), och som emellanåt misslyckas totalt som med Ed Sheeran (refräng på ”Those Kinda Nights”) eller Skylar Grey (refräng på ”Leaving Heaven”).
Men har inte lyssnarna tröttnat på att höra om Eminems barndom? Kanske, kanske inte, men mycket av slagkraften och framgången för Marshall Mathers kommer just ifrån en vedervärdig barndom och konsekvenserna av detta vilket många av hans lyssnare kan relatera till. Det gäller flera av låtarna på ”Music to Be Murdered By”, som låten ”Stepdad” vilken anspelar med hur en ung Eminem planerar att mörda sin styvfar på grund av ständig misshandel mot hans mamma och sig själv (namnet på styvfadern förblir dock ett mysterium för undertecknad).
Textmässigt är ”Music to Be Murdered By” ett mycket skiftande projekt, ena stunden är det mest strunt och föga kreativt utmanande, medan det i andra kan blinka till briljant. Det är synd och skam eftersom tekniskt sett är Eminem bättre än vad han någonsin varit och höjden på rappen han levererar är ouppnåelig.