fredag, september 21

EMINEM – KAMIKAZE


av Linda Bönström

EMINEM: ”Kamikaze” (Aftermath/Interscope/Shady)

När Eminem förra året släppte ”Revival” var domen hård – beskrivet som ett medelåldersmisslyckande eller ett sista livstecken från fyrtiofemårige Marshall Mathers. Jag menade redan då att det inte fanns en chans i helsike att ”Revival” skulle vara plattan som avslutade en världsomvändande karriär och sommarens turné borde ha svept bort alla sådana tvivel. Och så en fredagsmorgon vaknar vi upp till en magnifik entré av Eminems tionde studioplatta, oannonserade ”Kamikaze”.

Plattan sprider omedelbart gåshud över hela kroppen, soundet är felfritt och Eminem har en rå styrka som vi inte hört på skiva på ett bra tag. Tillsammans med Dr. Dre har han som övergripande producent lyckats slå an den där guldådran där skivan rullar på utan minsta glapp eller onödigt andetag. Nåväl, så gott som. För visst kan man tycka att det blir tjatigt att höra Eminems försvar av ”Revival”, och alla spår är inte glödheta. Ändå är ”Kamikaze” faktiskt en riktig pärla som musikrecensenter för kämpa lite med att förklara, kan Eminem fortfarande backa upp sin kritik av samtida artister och är klassisk hiphop fortfarande det som gäller? Eminem rör fortfarande upp två läger: de som älskar och de som hatar.

Med ”Kamikaze” lägger Eminem åter mil och mil mellan sig och andra rappare, och med sin bästa skiva på länge är det fullständigt absurt att räkna ut honom som en gigant inom musikindustrin.