av Peter Sjöblom
ELVIS COSTELLO: ”Hey Clockface” (Concord)
I de tider som är behövs den idag sextiosexårige Elvis Costello lika mycket som den unge, magre Elvis Costello behövdes under de första åren tillsammans med det svårslagna kompbandet Attractions. Någon som kan formulera frustrationen, besvikelsen, paranoian och ilskan över den värld som tycks befinna sig i fritt fall.
Jag brukar inte läsa andras recensioner innan jag skrivit min egen, men i fallet ”Hey Clockface” gjorde jag det efter att ha lyssnat på skivan. Recensionernas sammantagna andemening är att skivan är spretig, saknar en röd tråd och mest handlar om Costello själv. Och jag blir ställd, för det är inte den skiva jag hör.
Visst kan man uppfatta den som ”spretig” då den har lite av det mesta som Costello varit inne på under sin karriär, från rasande energisk rock (i ”No Flags”) över parafraser på gammeljazz och lättswing (i titellåten och ”I Can’t Say Her Name”) till ömsinta ballader (som ”The Whirlwind” och ”Byline”). Några har menande påpekat att ”Hey Clockface” är inspelad i tre olika städer – New York, Helsingfors och Paris – och att det har gjort skivan ofokuserad. Men jämför man låtarna på ”Hey Clockface” med exempelvis dem på Costellos förra skiva ”Look Now” hittar man lika mycket låtskrivarbredd på den som på den här. Det som skiljer är inramningen; på ”Look Now” använde han sig av The Imposters, medan nya plattan inte har ett lika sammanfogat kompband i fundamentet. Och just den saken gör att jag tycker att ”Hey Clockface” är en mer spännande skiva att lyssna på. Nyanserna är tydligare då upplägget ger större spelrum åt arrangemangen vilket ytterligare lyfter låtarna. (Sedan kan man förstås undra varför man ens lyssnar på Elvis Costello om man inte gillar eklekticism.)
Det man kan hålla emot Costello, vilket många också gjort genom åren, är att han ibland är lite för smart för sitt eget bästa. I sin ambition att att vara en minutiöst precis och exakt låtskrivare krånglar han ibland till det för sig i onödan. Så inte på ”Hey Clockface” som till sina melodier är väldigt direkt och rättfram.
Vad som starkast knyter ”Hey Clockface” till nuet är att den som jag uppfattar den handlar om friheten, hur vi definierar och använder den. Frihet i både politisk (”Freedom to be reckless, freedom to plunder”) och personlig mening (”Now everyone has a megaphone”) mening. Sett ur den synvinkeln är ”Hey Clockface” allt annat än självupptagen.
Däremot tycker jag att den är en av de bästa skivor han gjort under hela tvåtusentalet tillsammans med ”When I Was Cruel”, ”Secret Profane & Sugarcane” och ”National Ransom”.