av Peter Sjöblom
För att inte gilla åttiotalet är Peter Sjöblom ovanligt fixerad vid det. Men han har sina skäl. Den här gången är skälen elva till antalet – och allihop börjar på bokstaven POP. Dessutom fnissar han åt gamla lustigheter han har hört tusen gånger förut.
Till skillnad mot vad som ibland brukar sägas om sextiotalet – att den som minns det inte var med om det – så antar jag att de flesta som var med på åttiotalet kommer ihåg detta mycket väl. På gott eller ont, beroende på vem man frågar. Somliga tyckte helt klart om glamouren och överdådet, de tyckte om att titta på glittret och ytligheterna. Vi andra – för jag tillhör dem – kommer ihåg samma sak men avskydde det och fuktade våra uttorkade strupar så gott vi kunde vid de vattenhål som trots allt stod oss till buds.
Men hur man än vrider och vänder på det var åttiotalet melodiernas årtionde. Låt vara att många av dessa melodier var direkt imbecilla och därför gjorde det väl egentligen inte så mycket att de begravdes under bombastiskt sound med fläskiga virveltrummor och överdimensionerade syntar. Men åttiotalet var alltså en popdekad, och nog är det väl mer än man kan säga om nutiden med alla dess otydliga pratverser och styrselfattiga vokaljojorefränger. Om man nu kan prata om verser och refränger ens i nedsättande ordalag…
Men nu skulle detta inte bli en litania över bristerna förr och nu – sådana klagovisor har jag ju dessutom undsluppit mig många gånger förr. Detta ska handla om några troligen mindre kända popguldkorn ur åttiotalet – elva tjugofyrakaratiga poplåtar från ett förlorat decennium (elva därför att tio inte räckte). Klicka på länkarna i titlarna och lös in dina elva biljetter till pophimlen!
THE BARRACUDAS – Grammar of Misery
(från ”Mean Time”, 1983)
The Barracudas var ett brittiskt baserat band med medlemmar från USA, Kanada och England. Ungefär när punken börjat tappa energi och gick över i den allvarsamma postpunken drämde de till med ösig surfrock, med låtar som ”Summer Fun” och den självförklarande ”(I Wish It Could Be) 1965 Again”. Otidsenligt kan tyckas, men de fick en hel del uppmärksamhet både för sina singlar och LP:n ”Drop Out with the Barracudas” när den släpptes 1980. (Åtminstone jag fnissar fortfarande åt ”ba-ba-ra-ra-cu-cu-da-da” från inledningen till just ”Summer Fun”. Men det hör till saken att jag ibland är mycket lättroad.) Sedan gled bandet över i en aningens mörkare stil som påminde mer om det garagerockiga 1966 än det bekymmersfria 1965 de hade önskat få tillbaka bara ett par år tidigare. Man kan tycka att Jeremy Gluck har en lite påfrestande röst men i synnerhet plattan ”Mean Time” (som låten jag valt kommer ifrån) och delvis också uppföljarplattan ”Endeavour to Persevere” från 1984 står sig fortfarande riktigt bra. För låtarna är så himla bra. Och bäst av dem alla är ”Grammar of Misery”, en popstänkare lika briljant som sin titel.
DOGS – Mon coeur bat encore
(singel, 1984)
Franska bandet Dogs, eller Les Dogs om man så vill, bildades i redan 1973 men det dröjde fyra år innan de singeldebuterade med den punkiga ”Charlie Was a Good Boy”. Energin behöll de i många år, men för varje skiva blev de mer och mer melodiösa. Att inte -83 års LP ”Legendary Lovers” omtalas lika mycket och med lika stor värme idag som när den kom ut är en förlust för alla. Få skivor från den tiden är lika avväpnande och smittande charmiga som den. Följande år drämde Dogs till med singeln ”Mon coeur bat encore” och bevisade därmed att franskan kan vara ett precis lika effektivt popspråk som engelskan.
ROKY ERICKSON – Starry Eyes
(singel, 1984)
Roky Erickson förknippas allra mest med de psykedeliska pionjärerna 13th Floor Elevators och hans mer skräckfilmsinspirerade sololåtar, men även han hade en utpräglad popådra som då och kom till finslipat uttryck. Buddy Holly är ju trots allt en av hans största idoler. Låten skrev han redan i mitten av sjuttiotalet, och även om Doug Sahm gav ut en cover på den i slutet av nämnda årtionde dröjde det till 1984 innan Roky själv fäste den på vinyl som baksida till den mer hårdhudade ”Don’t Slander Me”. Melodin i ”Starry Eyes” är så självklar att den sätter sig direkt, som om den vore medfödd i hjärtat.
THE GO-BETWEENS – Spring Rain
(från ”Liberty Belle and the Black Diamond Express”, 1986)
När australiensiska Go-Betweens släppte LP:n ”Liberty Belle and the Black Diamond Express” hade de haft god tid på sig att utveckla sin musik från en lätt kantig och lågmält melankolisk sorts postpunk till något mer grönskande och ljusbelyst. Deras värv kröntes av detta absoluta guldkorn där de Byrds-ringande gitarrerna, både elektriska och akustiska, smakfullt kontrasterar mot sångaren Robert Forster som trots sin något metalliska röst bär upp den enkla men ytterst effektiva melodin.
GUADALCANAL DIARY – Trail of Tears
(från ”Walking in the Shadow of the Big Man”, 1984)
Få LP.-skivor drar igång med en sådan rivstart som Guadalcanal Diarys debut ”Walking in the Shadow of the Big Man”. Vilket förstås kom att ligga dem i fatet. Missförstå mig inte – de var ett ofta utmärkt band och betydligt mer än bara det fattigmans-R.E.M. som somliga ville få dem till. Samtliga Guadalcanal Diarys fyra plattor har sina helt ljuvliga stunder, men ”Trail of Tears” är något helt annat, på en helt annan nivå, lika lysande som en fyrbåk, fulländning på två och en halv minut. Det är inte det minsta konstigt att Jason Ringenberg (från ett annat bitvis mycket fint åttiotalsband, Jason & The Scorchers) coverplockade den till sin ”A Pocketful of Soul” från 2000. Men Guadalcanal Diarys original kan inte överträffas.
HOODOO GURUS – I Want You Back
(från ”Stoneage Romeos”, 1984)
Australien var en musikaliskt räddande kontinent på åttiotalet. Det är egentligen ofattbart hur mycket bra antipodisk rock som gjordes under några år. Några band hade låtskrivare med ett till synes osvikligt melodisinne. Hoodoo Gurus till exempel hade Dave Faulkner. Ett tag verkade han kunna skriva precisa poplåtar med samma lätthet som han drack ett glas vatten. Visserligen började han tappa stinget lite med tredje skivan ”Blow Your Cool” från 1987, men dessförinnan hade redan fått ihop en hel del förstklassigt material. Debuten kom 1984 och heter ”Stoneage Romeos” – en av periodens starkaste debuter. Och vilken annan platta kan uppvisa ett lika fint sammansatt collage av det bästa ur femtio- och sextiotalets skräpkultur och glam, garage, soul, rockabilly och vad helst som lyser upp hjärtat med fyrtiofem varv i minuten? Och ”I Want You Back” är Gurus allra bästa inspelade ögonblick.
HÜSKER DÜ – Don’t Wanna Know If You Are Lonely
(från ”Candy Apple Grey”, 1986)
Aldrig i livet att jag tänker lyssna igenom en hel platta med Hüsker Dü en gång till. Framför allt inte deras tidigaste skivor när de fortfarande gick i förtruppen för det som skulle bli känt som hardcore. Dessa plattor är olyssningsbara, kompakta väggar av bröt och den ogenomträngligheten är lika stor på deras senare plattor – även om skivor som ”Candy Apple Grey” och ”Warehouse: Songs and Stories” åtminstone anstränger sig lite grann melodiskt. Och det för främst tack vare trummisen Grant Hart som förmådde balansera sångaren/gitarristens Bob Mould jämntjocka material med melodiösa nyanser. Inte oväntat var det Hart som skrev ”Don’t Wanna Know If You Are Lonely” och därmed gav gruppen sin allra bästa låt någonsin. Visst är soundet på gränsen till övermäktigt även här, men det kan inte dölja att detta till syvende och sist är en stilsäker poplåt av klassiskt snitt. Låten släpptes också på singel, vilket är det format som Hüsker Dü borde ha hållit sig till.
THE GREG KIHN BAND – Castaway
(från ”Glass House Rock”, 1980)
När Greg Kihn och hans gäng fick en hit med låten ”Jeopardy” 1983 var det redan för sent. Då hade de redan sina bästa år bakom sig. Visserligen är alla Kihns album gruvligt ojämna, även de tidigaste, men de blixtrade absolut till stundvis. Även om ljusglimtarna blev färre och färre med tiden, lyckades Greg Kihn Band få till det ordentligt så sent som 1980. Plattan ”Glass House Rock” är med undantag för ett par låtar inte mycket att bry sig om – men vilket undantag ”Castaway” är! Rullande mullertrummor, oemotståndliga powerpop-gitarrer, plus vad som bör vara en av Kihns bästa sånginsatser på skiva.
PUSHTWANGERS – Bad Bad Girls
(från ”Pushtwangers”, 1985)
Långt innan det svenska musikundret blev känt som just detta och kom att betyda något som jag uppfattar mer som en blunder än som ett under hade vi ett antal verkliga underverk. I sina bästa stunder var stockholmska Pushtwangers ett av dem. Där de flesta andra inhemska band satsade på en råare stil med garageförtecken värnade Pushtwangers om Melodin, med stort M, och förgyllde den med en stämsång som enbart den räckte för att rendera dem titeln popkungar. De gjorde en knapp handfull skivor fram till och med början av nittiotalet (plus ett senare meningslöst comebackförsök bestående av nyinspelningar av några av deras gamla örhängen). Plockar man det bästa från dessa plattor och lägger till några av deras ofta lika förträffliga singelbaksidor skulle man få en knäckande bra samlings-CD. Det självklara öppningsspåret på en sådan skulle vara den energirika ”Bad Bad Girls”. Att Pushtwangers verkar vara lite bortglömda idag är bara ytterligare ett argument för en väl sammansatt samling – kanske skulle det ge dem lite upprättelse, välförtjänt av skäl som ”Bad Bad Girls” gör uppenbara.
THE SAINTS – In the Mirror
(från ”The Monkey Puzzle”, 1980)
Vem på det franska bolaget New Rose som kom på den korkade idén att lyfta bort låten ”In the Mirror” när de skulle licensutge australiensarna The Saints platta ”The Monkey Puzzle” vet jag inte, men ett riktigt stolpskott var det. Det är ju plattans bästa låt! I stället smusslade fransmännen undan den som en singelbaksida – den fick inte ens bli A-sida! Hade de inte kunnat plocka bort den meningslösa covern på ”Dizzy Miss Lizzy” från plattan i stället? ”In the Mirror” är bland det snärtigaste de magnifika Saints spelat in, med en melodi som sätter sig lika hårt i minnet som en gräsfläck på ett par nyköpta vita byxor på midsommarafton.
THE SOFT BOYS – The Queen of Eyes
(från ”Underwater Moonlight”, 1980)
Att Robyn Hitchcocks skivor från de senaste decennierna har varit så tråkiga att de borde säljas på recept till sömnlösa förändrar inte det faktum att han en gång i tiden var ett tvättäkta popsnille som kunde förvalta det Beatles-psykedeliska pundet bättre än någon annan har gjort därefter. Men ibland skalade han av de kluriga melodierna och de knixiga arrangemangen och satsade på rättfram enkelhet – utan att det kändes tamt eller platt reduktionistiskt. Som i ”The Queen of Eyes” från hans gamla band Soft Boys bästa platta ”Underwater Moonlight”. Låten är så skimrande och gitarrgnistrande att den bör ha lämnat Roger McGuinn sömnlös många nätter över att han aldrig fick en chans att skriva låten till The Byrds.
Det här är naturligtvis inte alla briljanta poplåtar som gjordes under åttiotalet. Men jag törs påstå att det är elva av de bästa.