av Peter Sjöblom
EBO TAYLOR: ”Yen Ara” (Mr. Bongo)
Ebo Taylor är en av Ghanas stora musiklegender; han har varit musikaliskt verksam sedan femtiotalet. Årtiondet därpå studerade han vid Eric Guilder School of Music i London tillsammans med Fela Kuti. Antagligen bytte de idéer med varandra; hur som helst gav Taylor på sjuttiotalet en välbehövlig Kuti-inspirerad afrofunk-tyngd åt den annars emellanåt lite glättiga ghanesiska high life-musiken. (Den som vill få en översikt över Taylors glansfulla sjuttiotal kan kolla in Strut Records-samlingen ”Life Stories”.) I början av tiotalet fick Taylor en musikalisk nytändning, och ”Love and Death” (2010) och ”Appia Kwa Bridge” (2012) hör till de bästa Taylor har gjort. Lägg till dem ”Yen Ara”.
Det är inte bara det tajta bandet som gör ”Yen Ara” till en så vital skiva som den är – Taylor backar upp sin sång med all den pondus som ett åttiotvåårigt liv skänker honom. Produktionen är uppfriskande ren från onödiga krusiduller ämnade att flörta in sig hos en modern publik med hiphop- och/eller klubbpreferenser; det låter snyggt, sakligt men spänstigt, helt till gagn för själva musiken som får, och med lätthet kan, bära sig själv.
Med Seun och Femi Kutis respektive skivor från tidigare i år och nu ”Yen Ara” kan man lugnt säga att det är ett gott år för klassiskt skuren afrofunk.