Peter Sjöblom rotar runt bland Bob Dylan-låtar som trillat bredvid och hittar tio stycken han tycker behöver få mer uppmärksamhet. De fem första, från sextio- och sjuttiotalet redovisar han idag. De resterande fem kommer i en separat artikel.
Trots alla ”Bootleg Series” finns det fortfarande så mycket outgivet Dylan-material att fansen kommer att kunna byta icke-officiella inspelningar med varandra i årtionden framåt. Och då inte bara konsertupptagningar från Dylans så kallade Never Ending Tour (som enligt honom själv slutade 1992) gjorda med med en mikrofon gömd under jackan (även om en del av dem faktiskt låter riktigt bra). Studioinspelningar som aldrig hamnat på någon Sony-sanktionerad skiva är knappast svåra att hitta för vem som helst med tillgång till en sökmotor. Lägg till dessa tejper ett skapligt antal låtar som de facto har getts ut, men inte på någon av Dylans ordinarie skivor. Låtar på soundtracks och singelbaksidor som blivit lämnade kvar där trots att de i vissa fall är bättre än det som hamnat på de riktiga plattorna. En sajt som Searching for a Gem, där alla officiella Dylan-utgåvor från hela världen listas i en gigantisk diskografi som är omistlig för den fullfjädrade Dylan-nörden, visar hur många låtar det finns i förskingringen. Somliga låtar är gömda fullt synligt (bästa stället om man ska gömma något sägs det) medan andra kräver lite mer letande för att uppbringa. I den här artikeln har jag valt ut tio förrymda låtar som förtjänar bättre än att glömmas bort, både sådana som har getts ut och sådana som fortfarande befinner sig i arkivlimbo.
För att höra låtarna, klicka på länkarna i titlarna.
WADE IN THE WATER (The Minnesota Hotel Tape, 1961)
”The Minnesota Hotel Tape” smögs ut på en av Sonys så kallade copyright extension-utgåvor avsedda just att förlänga upphovsrätten på Dylan-inspelningar som annars skulle hamnat i public domain-sfären, men dessa tejper bara måste få en ståndsmässig utgåva. För det är ett av de mest legendariska – och bästa! – dokumenten över den mycket unge Dylan, inspelad på en rullbandare i folksångerskan Bonnie Beechers lägenhet ett par dagar innan julafton 1961. Dylans debutplatta låg färdiginspelad sedan någon månad tillbaka och väntade på att ges ut i början av 1962, men Minnesota-banden ger en bättre bild av den unge, kepsprydde Dylans repertoar och stil.
Delar av Minnesota-banden hamnade på ”Great White Wonder”, historiens första rockrelaterade bootleg redan i slutet av sextiotalet. Sedan dess har de getts ut gång på gång – men aldrig av Sony. Med en imponerande ljudkvalitet är Beecher-banden obligatorisk lyssning för den som intresserar sig för tidiga Dylan. Han tar strupgrepp på en kavalkad av urblues och spirituals, som ”Wade in the Water”, en låt som första gången gavs ut på skiva 1925 med Sunset Four Jubilee Singers men som då redan då var nästan ett kvartssekel gammal. Dylan pinar greppbräddan med en slide som låter som att han drar en kniv över strängarna och han sjunger den som att han hade demoner att besvärja, mer intensivt än han gjorde ens i de mest dödsfixerade och hemsökta stunderna på debuten (tänk ”Fixin’ to Die”).
”Wade in the Water” har faktiskt smugits ut officiellt, men i lönndom på den CD som 1999 följde med i Bakhålls svenska upplaga av Dylans bok ”Tarantula”.
BALLAD OF DONALD WHITE (Broadside Show, 1962)
Broadside var ett äppelkindat rättskaffens folksångsmagasin som startade i början av sextiotalet men som mot slutet av sjuttiotalet levde en alltmer tynande tillvaro. Tidningen lades till sist ner 1988. Bland annat publicerade den texter och noter till mer eller mindre plakatmässiga låtar av dåtidens protestsångare. De arrangerade också konserter och sände radio, och för ett av dessa (vid tiden osända) program spelade Dylan in tre låtar som allihop lätt kvalar in bland det bästa han gjorde under sina tidigare år: den kolsvarta ”John Brown”, den hjärtslitande ”The Death of Emmett Till” och den helt magnifika ”Ballad of Donald White”. Att han förmodligen nallade melodin till en sistnämnda från en annan mycket äldre låt som han hört Bonnie Beecher göra, ”Peter Emberly”, förminskar inte dess storhet. Vid den här tiden återanvände han ju i sann Woody Guthrie-anda ett antal redan befintliga melodier till sina låtar utan att de blev ett dugg sämre för det.
Texten är skriven som biografisk redogörelse för den verklige Donald White som 1959 dömdes till döden Seattle-domstol för att ha begått ett mord under inflytande av psykisk sjukdom. Dylan själv verkade emellertid inte ha så höga tankar om låten; han framförde den bara ett par gånger, och liksom de två andra likaledes suveräna låtarna han spelade in samtidigt för Broadside (under pseudonymen Blind Boy Grunt) föll den snart i den glömska. Alla tre har getts ut på retrospektiva Broadside-samlingar på Folkways Records men alla tre skriker efter en mer ståndsmässig utgivning; ”Emmett Till” och ”John Brown” för att dessa versioner med råge överträffar de betydligt tamare varianterna som finns på ”Bootleg Series Vol. 9: The Whitmark Demos 1962-1964”, och ”Donald White” för att den helt enkelt är en av de absolut bästa av Dylans mer obskyra låtar.
I AIN’T GOT NO HOME (The Woody Guthrie Tribute Concert, 1968)
Efter den ökända men också omdiskuterade motorcykelolyckan gick Bob Dylan in i vad som förmodligen är mest omskrivna konvalescens. När han inte promenerade i solen som lyste över hans Woodstock-hem i West Saugerties gick han ner i källaren med sina kompisar i The Band och fyllde rullband på rullband med anspråkslös och legendförklarad musik. I skivväg bemärkte han sig med den extraordinära ”John Wesley Harding” 1968, medan han på livescenerna mestadels lyste med sin frånvaro. Under perioden 1967-1970 gjorde han bara två publikframträdanden. Framträdandet på Isle Of Wight-festivalen 1969 är förstås det mest kända av de två, medan hans korta set på Carnegie Hall året före är mindre känt. Tillsammans med The Band framförde han tre låtar under en hyllningskonsert till Woody Guthrie som avlidit året före i Huntingtons sjukdom, en ärtflig och obotlig sjukdom, också känd som danssjuka, som med dödlig målmedvetenhet hade tärt sönder Guthries nervsystem under femton års tid.
Det var ett litet men naggande gott framträdande med raggiga versioner av Guthrie-kompositionerna ”Grand Coulee Damn”, den mystiska ”Dear Mrs. Roosevelt” och, för att kröna det härligt sjaviga uppträdandet, en nervig ”I Ain’t Got No Home” som Dylan kunde redan innan han kontrakterades av Columbia.
En senare hyllningsföreställning till Guthrie hölls 1970, och delar av båda konserterna gavs ut på två skivor av Warner Brothers. Alla Dylan-låtarna är med på ”A Tribute to Woody Guthrie, Part One” och har sedan återutgivits – men aldrig på en renodlad Dylan-samling. Det är hög tid för det.
LILY OF THE WEST (”New Morning” outtake 1970)
Det kunde ha varit en överbliven låt från ”Self-Portrait”-sessionerna, men ”Lily of the West” spelades in när arbetet med ”New Morning” redan hade påbörjats. Dylan hade aldrig för avsikt att ge ut varken den eller de övriga låtarna som finns på skivan ”Dylan (A Fool Such as I)” som Columbia langade till skivbutikerna 1973. Det är en spekulation nästan upphöjd till sanning att de gav ut den som hämnd för att Dylan hade lämnat dem för Asylum Records. (Asylum fick ha honom i sitt artiststall för två skivor, den fina ”Planet Waves” från 1973 och den mer tveksamma livedubbeln ”Before the Flood” nästföljande år.) Dylan beordrade Columbia att dra in skivan. Två gånger faktiskt, för han senare lyckades han också tvinga bort CD-utgåvan från marknaden (vilket gjort den till ett samlarobjekt med en orimligt stor prislapp).
”Dylan” är verkligen inte någon bra skiva om man inte har en grav fetisch för Dylans Perry Como-karikatyrer som han började med på ”Nashville Skyline” och/eller en fäbless för halvtaskiga och orimliga covers. Men skivan har ett ordentligt förmildrande drag: ”Lily of the West”, en från början irländsk folksång som med tiden kom att anpassas till amerikanska förhållanden (Irland byttes mot Lousiville, Molly fick det nya namnet Flora). Visst kan man bli galen på bakgrundssångerskorna visst kör han på med den där croonerstämman, men han kommer undan med det för attans vilken stuns det är i låten! Och den där skumma cembalon som virvlar genom låten som ett danse macabre-skelett. Att den inte kom med på ”Bootleg Series Vol. 10: Another Self Portrait” som nästan uteslutande ägnas åt överraskande bra bortsållade ”Self-Portrait/New Morning”-sessioner är synd och skam. Det skulle inte förvåna mig om Dylan fortfarande sur för på Columbia och vägrade inkludera låten på rent jävelskap.
TOMORROW IS A LONG TIME (”New Morning” outtake, 1970)
Kanske ännu mer obegripligt än att ”Lily of the West” inte fick vara med på ”Another Self Portrait” är att ”Tomorrow Is a Long Time” inte fick det. Låten är mest känd i sin akustiska version inspelad i New Yorks Town Hall 1963 och från början exklusivt utgiven på ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. II” 1971. Den här ratade varianten är en radikalt omarbetad tagning som fästes på band under ”New Morning”-sessionerna 1970. Framförd med fullt bandkomp är den bluesig med ett sexigt sug i blicken. Att Dylan inte tog med den på den slutgiltiga skivan hör till hans mer obegripliga beslut, särskilt som han slösade sidutrymme med den banala ”Winterlude” och den ogenomarbetade ”Father of Night”. Skivan ”New Morning” är långt ifrån den formuppgång efter ”Self-Portrait” som många vill ha den till; den hade kunnat bli mycket bättre. Inte minst om han inkluderat ”Tomorrow Is a Long Time”, men den fick inte ens vara med på ”Another Self Portrait”. Den fortsätter vara gefundenes fressen för bootleggarna.