av Peter Sjöblom
THE DREAM SYNDICATE: ”How Did I Find Myself Here?” (Anti)
På åttiotalet, när MTV blixtrade som starkast i teverutorna, blev paisley underground en av mina käraste tillflyktsorter. Paisley underground var ett samlingsnamn för en mängd kalifornienbaserade band men tvärtemot vad termen antyder var det ingen samlad ”rörelse” – det var skillnad på Green On Reds Doors-mörka heartland-rock, Rain Parades dovt introverta psykedelia, Long Ryders Byrds- och Buffalo Springfield-dyrkande countryrock, och Thin White Rope som hamnade mitt emellan allihop med sitt originella sound definierat av Guy Kysers skrovliga stämma och gitarrerna som vällde fram som brinnande flytande stål.
The Dream Syndicate hade visserligen också ordning på sina psykedelia-referenser men deras musik låg alltid mycket närmare Velvet Underground än de flesta andras. Särskilt som Steve Wynns återhållna knarr påminde en del om Lou Reeds lätt lakoniska kaxighet. Skivorna ”Days of Wine and Roses” (1982) och ”Medicine Show” (1984) blev omedelbara hörnstenar i ”genren” och utses fortfarande med jämna mellanrum till ett par av epokens milstolpar. Nu har det gått nästan trettio år sedan Dream Syndicates sista ordinarie platta ”Ghost Stories” kom ut, decennier som Steve Wynn har använt till en produktiv solokarriär.
Det finns för det mesta anledning att fråga vad en återförening ska vara bra för. Alltför ofta pressar ett återuppståndet band bara ur sig en halvkass comebackplatta som de följer upp med en turné där de åker omkring och gör meningslösa covers på sig själva – som Paul McCartney svarade på tjatet om när Beatles skulle börja spela ihop igen: ”Man kan inte värma en sufflé”.
Man kan inte värma Dream Syndicate-sufflén heller. ”How Did I Find Myself Here?” låter som ett uppkok av forna triumfer, i vissa fall skamlöst uppenbara, som öppningsspåret ”Filter Me Through You” som bara är en vagt maskerad ”Tell Me When It’s Over”, ”Kendra’s Dream” som låter som en ”Halloween” körd genom ett softfilter och ”80 West” som på ett ungefär är en kombination av ”John Coltrane Stereo Blues” och ”Still Holding on to You”. Dream Syndicate tagit sina två klassiska plattor, bakat om dem lite och gjort ljudet lite biffigare. Men sen då?
Än sen då?
Nej hörni, den här nostalgiska finten går jag inte på.