av Peter Sjöblom (foto: Derek Bridges/Wikimedia Commons)
Igår morse avled Dr. John, en av New Orleans-musikens största namn genom tiderna. Peter Sjöblom saknar och hyllar Doktorn.
Det finns bara en doktor som jag gått till i alla år, och den ende som gjort mig frisk varje gång: Dr. John. Nu får jag söka mig till någon annan mottagning. Igår mot gryningstimmarna, den 6 juni, avled han av en hjärtattack, 77 år gammal. Han dog i New Orleans, föddes i New Orleans och förkroppsligade New Orleans som ingen annan.
Hans karriär var lång, den började redan på femtiotalet när han som Mac Rebennack, då fortfarande i tonåren, började som producent och studiomusiker. (Han fick faktiskt en lokal solohit också, med den Bo Diddley-rullande ”Storm Warning” 1959.) Till en början som gitarrist upplärd av bland andra New Orleans-gitarristen Earl King, men efter att ha blivit skjuten i vänstra ringfingret när han gick emellan i ett bråk mellan sin sångare och en arg motellföreståndare var han tvungen att byta instrument. Fingret läkte snett och Rebennack kunde inte längre ta ackord ordentligt; han övergav gitarren för klaviaturen. Pianot blev hans huvudinstrument och lika skicklig som han hade varit som gitarrist, lika driven blev han på sitt nya instrument, inspirerad av legendariska New Orleans-pianister som James Booker och Professor Longhair.
Rebennacks karriär hamnade dock i pausläge i början av sextiotalet när han dömdes till två år i Texas-fängelse för att ha langat narkotika och drivit bordell. Efter frigivningen bosatte han sig i Los Angeles men hans hjärta fanns fortfarande i födelsestadens musik och kultur. Han började slipa på sin Dr. John-persona, med namnet lånat från en haitifödd voodoopräst i New Orleans, och attribut inspirerade av ”indianerna” som visade upp sina braskande utstyrslar vid den årliga Mardi Gras-festen. Som Dr. John The Night Tripper debuterade han 1968 med LP:n ”Gris-Gris”. Texterna är föga mer än ett hopkok av diverse fraser hämtade ur voodookulturen – skivtiteln syftade till exempel på en lyckobringande talisman – men de är otroligt effektiva i kombination med den fullständigt unika musiken. Låtar som ”Jump Sturdy” och ”Mama Roux” studsade och svängde rättframt, medan ”Gris-Gris Gumbo Ya Ya” och skivans absoluta höjdpunkt ”I Walk on Guilded Splinters” ångade av mystik.
Dr. John behöll namntillägget The Night Tripper på ytterligare tre plattor som liksom debuten byggde på en personlig tolkning av psykedelia, rock och begynnande funk. Först 1972 blev han kort och gott Dr. John, och på skivan ”Gumbo” ersatte han de vildögt blandade musikdekokterna från de fyra första plattorna med ett mer ”typiskt” New Orleans-groove i mestadels covers av sådana som Huey ”Piano” Smith, Earl Gaines, Ray Charles och förstås Professor Longhair och Earl King.
Om man alls kan prata om typikaliteter i en musik som alltid har varit en blandning av allt, precis som den kryddiga maträtt som gav ”Gumbo” sin titel. I New Orleans blandas svart och vitt, amerikanskt och europeiskt (Dr. John själv hade som många andra i Louisiana franskt påbrå), jazz, blues, soul, funk, rock… Oavsett var Dr. John bodde var han New Orleans ända inifrån märgen och ut i de fingertoppar som fick pianorytmerna att gunga och tonerna att svänga. Det är ingalunda konstigt att han genom hela sitt musikverksamma liv anlitades av artister som Van Morrison, Rolling Stones, Gregg Allman, Ringo Starr och nyss avlidna Leon Redbone. Och inte oväntat spelade han många gånger med New Orleans-funkens slagskepp The Meters.
Därmed inte sagt att allting som Dr. John gjorde är bra. När han inte var på humör kunde han vara rätt tråkig. Sena sjuttiotalsskivor som ”City Lights” och ”Tango Palace” är mer än lovligt träiga. Och det är synd att Louis Armstrong-hyllningen ”Ske-Dat-De-Dat: The Spirit of Satch” från 2014 blev hans sista ordinarie skiva. Att hylla denne New Orleans-monolit var förstås ett logiskt steg för Dr. John – det är snarast förvånande att det tog så lång tid för honom att göra det med en hel skiva – men den hade förtjänat ett kompband med ett större sväng i höfterna.
Men det är inte svårt att ha överseende med Dr. Johns mindre lyckade skivor. Trots allt är hans bra – lysande – skivor i klar majoritet. Och de kom utspridda över hela hans karriär. ”Locked Down”, utgiven bara ett par år före Satchmo-plattan och producerad av Black Keys Dan Auerbach hör till det bästa Dr. John gjorde. Liksom ”Anutha Zone” från 1998. Och så vidare.
New Orleans har en så stark identitet som stad och kulturcentrum (man kan kalla det en stolthet, som blev om möjligt ännu större efter Katrina-tragedin och den amerikanska administrationens kompletta misslyckande med – eller ovilja – att återuppbygga staden därefter) att deras traditioner aldrig kommer att utplånas. Men med Dr. John försvann en av ”N’Awlins” största och förnämligaste traditionsbärare och -förnyare. Hans bortgång är inte bara en förlust i det avseendet, den är en förlust för hela musiken. Och en förlust för mig, personligen. Jag kommer aldrig att hitta en doktor med en medicin lika potent som hans.