torsdag, oktober 1

DOUG SEEGERS – SINGS HANK WILLIAMS

av Peter Sjöblom

DOUG SEEGERS: ”Sings Hank Williams” (Capitol)

Hur man än gör är det svårt att hålla isär Doug Seegers, artisten och Doug Seegers, livsödet. När Jill Johnson tillsammans med Magnus Carlson upptäckte den hemlöse sångaren under inspelningen av SVT:s serie ”Jills veranda” hade de en tvättäkta Askungesaga i sina händer. Att mötet så som det visades i teve var regisserat för största möjliga känsloutfall döljer inte det faktum att Seegers faktiskt är en innerlig sångare och riktigt hygglig på att knåpa ihop låtar. Och det sätter ljuset på ett av den här skivans problem. Då världen lider större brist på bra låtskrivare än på Hank Williams-tolkningar är det svårt att förstå vad den här skivan egentligen ska vara bra för.

Jag tvivlar inte på att Seegers kärlek till Hank är uppriktig men låtvalen är irriterande förutsägbara. Här finns inte en enda låt som inte ingår på vilken ”Hank Williams’ Greatest Hits” som helst. Istället för ännu fler versioner av exempelvis ”Cold Cold Heart”, ”I’m so Lonesome I Could Cry” och ”Jambalaya (On the Bayou)” hade det varit betydligt intressantare att höra Seegers i, säg, ”Angel of Death”, ”Alone and Forsaken” och ”We’re Getting Closer to the Grave Each Day”. Med de erfarenheter hans förflutna har skänkt honom skulle Seegers helt säkert kunna bära sådana låtar med all den själsliga kraft som de kräver.

Det känns som att man tagit det säkra före det osäkra, som att man vill hålla kvar Seegers i rampljuset (där han platsar) med ett väl beprövat material för att inte stöta bort känsliga lyssnare med ett mörkare men mer angeläget låturval. Resultatet är en halvmesyr. Sympatiskt, men likafullt en halvmesyr.