av Peter Sjöblom
DOUG SEEGERS: ”A Story I Got to Tell” (BMG)
Även jag tycker att ”Going Down to the River” är en fantastisk låt, och att upptäckandet av honom i Jills veranda var ett hjärteknipande askungedrama, oavsett hur regisserat det än var för att flörta in sig hos tevetittarna. Dessvärre har de skivor Doug Seegers gett ut förut aldrig kommit i närheten av magnituden i berättelsen om honom. De har varit välmenta men aldrig tillräckligt talangfulla för att fungera som särskilt mycket mer än ett sätt att förlänga livslängden på teveinslaget.
Med ”A Story I Got to Tell” ändras allt detta i ett enda slag. Den här skivan är fem huvuden högre än någonting han har gett ut tidigare. ”A Story I Got to Tell” är så överlägsen att det nästan är motiverat att kalla det hans första skiva. Hans första riktiga skiva.
Öppningslåten ”White Line” är visserligen inget Seegers-original, den är skriven av kanadensaren Willie P. Bennett, och låter så mycket Gene Clark att man baxnar. Det intressanta är att det gör Seegers också. Och inte bara på den låten – överraskande ofta låter ”A Story I Got to Tell” som en förlorad Clark-platta, i stil inte långt från ”White Light”, bara mer instrumenterad och modernare i soundet. Men aldrig så modern att den kommer att låta passé om fem år. Hela plattan har ett tidlöst snitt, med flera låtar som mycket väl skulle kunna bli framtida countryrockklassiker; ”Demon Seed” är helt magnifik, ”Six Feet Under” vrider om hjärtat så hårt att den kunde ha legat på någon av Emmylou Harris sjuttiotalsskivor om låten hade funnits då, och ”Can’t Keep Running (Back to You)” är en bit country och en bit soul som passar friktionslöst med varandra.
Dessutom sjunger Seegers bättre än på någon av hans andra skivor (som inte räknas). Det är som att han helt glömmer att han står i en studio, som om han vore tillbaka där i gathörnet där han upptäcktes och sjunger för att han måste, inte för att någon sagt åt honom att göra det. Som om han hade en historia att berätta. Vilket han härmed bevisar att han verkligen har. Mitt favoritögonblick infaller i just ”Can’t Keep Running (Back to You)” när han verkar glömma sig själv och hans annars så ljusa röst tjocknar, går ner i registret och bryts till ett grovt rossel som påminner mig om Guy Kyser i det gamla bandet Thin White Rope.
Det är stort och det är svärtat, och jag är tacksam för att Seegers slänger in den svängiga bagatellen ”Rockabilly Bug” för att lätta upp det hela. Innan han dyker ner i mörkret igen.
Jag hoppades att Doug Seegers skulle ha en skiva som den här i sig, men jag trodde inte att han hade det. Vilken tur att jag hade så fullständigt fel.