av Peter Sjöblom
I takt med att intresset för vinyl har stigit har kvalitén på skivorna på många håll sjunkit. Inte ens den som anser att LP låter bättre än CD kan idag hävda det med samma självsäkerhet som förr. Inte ens Peter Sjöblom.
Alla har väl någon gång hört diskussionen, även om de inte själva aktivt deltagit i den: LP låter bättre än CD. Det finns mätningar och studier som både stöder och förnekar påståendet men inga mätkurvor i världen kan få mig att ändra åsikt – så länge som vinyl ger mig en behagligare lyssnarupplevelse är det vinylen jag kommer att föredra. För musik är mer än siffror och kurvor, det är en fysisk upplevelse som definieras av fler saker än vad som framkommer i ett laboratorium. Det finns de som menar att människan lyssnar med mer än enbart öronen, att både hjärnstammen och huden fungerar som extra hörselorgan och att CD-skivan som medium inte förmår att stimulera dessa organ på samma som en LP-skiva gör. Jag vet inte så mycket om hur sådana saker fungerar, jag kan inte bedöma rimligheten i påståendet, kan inte säga om det är homeopatiskt blaj eller genuina fakta. Men jag vet, som sagt, när lyssnandet känns rätt för mig. Det har inte så mycket att göra med någon långt gången audiofili av de religiösa dimensioner man kan se hos många av nätets ljudkvalitetsdebattörer, utan bara en vilja att lyssnandet inte ska rispa i själen.
Men: det är inte längre så enkelt som att en LP idag självklart låter bättre än en CD-utgåva av samma musik. För något decennium sedan började vinylen kräva tillbaka en del av de marknadsandelar den förlorade när skivbranschen på nittiotalet på allvar och mot skivköparnas önskan bestämde sig för att försöka döda LP:n som fenomen. Numer kan man snarast tala om att vinylskivan utsätts för en sorts oavsiktlig eutanasi genom de undermåliga utgåvor som pumpas ut. Utgåvor som är resultatet av att vinyltillväxten har fortsatt med allt större kraft i och med att vinylen har fått funktionen av en accessoar för de coola människorna. Något som suspekta skivbolag naturligtvis gärna slår mynt av. Det är bäst att smida skivmatriser medan hipsterjärnet är varmt, och rena mögutgåvor som förr aldrig någonsin skulle ha gått igenom kvalitetskontrollen månglas idag ut till inte sällan helt hutlösa priser. Antagligen köper folk dem också, utan att veta hur en LP faktiskt kan låta om den har tillverkats på rätt sätt.
En del av förklaringen till detta, att utgåvorna säljer, är att så många verkar stirra sig blinda på själva formatet och förpackningen vilket naturligtvis är särskilt tacksamt för bondfångarna i branschen. Presentationen överträffar innehållet. Fast de behöver inte ens ta till en massa billiga knep som färgad vinyl eller stoppa omslagen fulla med extra krimskrams – det räcker med att de smetar på en klisterlapp som basunerar ut att skivan minsann väger 180 gram.
180 gram. Det låter som att man snackade om en hamburgare från grillen nere på hörnet: ”Jag skulle vilja ha en hundraåttiogrammare, senap, ketchup, gurka men ingen lök, jag blir så dålig i magen av det.”
Det där med 180 gram är bara ormolja, ett tomt påstående som bara avser att lura folk. För vad skivan väger säger ingenting om hur den låter. Det är visserligen sant att tjockare vinyl ger möjligheten att gravera djupare spår vilket i sin tur ger bättre ljud. Jämför gamla engelska sextiotalspressningar på till exempel Decca med tjock vinyl där spåren är så djupa att man kan gömma en chorizo i dem. Djupare och bredare spår gör också ljudet – och därmed upplevelsen av det – djupare och bredare. Det handlar alltså inte om hur mycket plast man använder vid tillverkningen utan vad man gör med den. Är det bara materialet som sådant som man intresserar sig för kan man lika gärna köpa en rulle fryspåsar och sitta och kela med. Det har heller ingenting med musik att göra men är åtminstone billigare.
Men det handlar inte heller enbart om hur man pressar skivan utan vad man stoppar in i den. Man får inte ut mer än vad man petar in. Om mastern – den digitalt eller analogt slutbearbetade inspelning man ämnar överföra till skiva – låter skit så kommer den färdiga skivan också att låta skit. Det finns ingen vinyl i hela världen som kan korrigera att man exempelvis under mastringsprocessen komprimerat ljudet så mycket att hela dynamiken plattats till en för örat uttröttande ljudgröt. Visserligen är det så att vinylens fysiska begränsningar inte tillåter lika extrema (och olyssningsbara) mastringar som en CD-skiva gör, varför det som kallas ljudkriget – eller ”the loudness war” som det bättre beskrivande heter på engelska – inte slår lika hårt mot LP:n. Vinylen klarar inte av att återge ett lika starkt ljud som en CD-skiva eftersom det helt enkelt skulle få nålen att hoppa ur skivspåret. Därför har LP-skivor ofta en lägre utvolym än vad motsvarande CD har. Men detta betyder inte att LP:n är immun mot audiella brister. För att åstadkomma en bra LP-mastring och -gravering krävs kunskap, omsorg och en förståelse för hur ljud fungerar både i relation till tekniken, materialet och människan. Och det har inte alla. Särskilt inte den nya LP-världens mer ljusskygga figurer som enbart är ute efter de snabba stålarna.
Det är heller inte alldeles ovanligt att skumraskbolagen helt enkelt rippat en redan utgiven CD och förvandlat den till en LP, ibland helt uppenbart utan att lyssna på mastern de gjort innan de skickat vidare den till presseriet. Det finns exempel på LP-utgåvor där musiken hoppar, ungefär som det kan göra på en dåligt bränd CD-R-skiva. Om man ens har använt en riktig CD som förlaga – här och där på nätets audiofilforum hävdas att musiken man hör på någon viss LP kommer från lågupplösta mp3:or.
Detta är naturligtvis ingenting som de tvivelaktiga vinylbolagen skyltar med. Antingen säger de ingenting om vilken källa de använt till mastern, eller så döljer de det bakom luddiga formuleringar som ”sourced from the original master tapes”. En fullständigt innehållslös fras. En helt rutten mp3-fil är också i någon mening ”sourced from the original master tapes”, liksom en rippad Youtube-uppladdning, en tionde generationens brusig kassettkopia och så vidare. All musik vi hör kommer från början från ett originalband eller en originalfil, men att konstatera detta säger ingenting om ljudets ”proveniens”, vilken hantering av det och hur många steg som ligger mellan ursprungsmastern och lyssnaren.
Även om man nu använt sig av en välljudande CD-skiva – sådana finns trots allt – som grund för en LP-utgåva är det fortfarande lurendrejeri. Det finns ingen som helst mening att köpa en vinylpressad CD. Snarare tvärtom, eftersom man på så vis tar ytterligare ett steg bort från originalljudet. Särskilt som väldigt många nypressade LP i sig är rätt dåliga. Antingen har man använt undermålig vinyl som knastrar eller genererar andra missljud, eller så dras skivorna med andra mer eller mindre märkliga pressningsfel. Det är naturligtvis inte så att en gammal pressning självklart låter bättre just för att den är gammal, men som jag var inne på tidigare: det är större chans att det låter bättre om vinyl tillverkad på den tiden när LP:n var det huvudsakliga formatet eftersom kvalitetskontrollen därför, generellt sett, var högre.
I rättvisans namn ska det sägas att även blind höna hittar korn. Visst kan även tvivelaktiga bolag få till skivor som låter skapliga, men vill man inte chansa bort sina pengar på utgåvor från exempelvis 4 Men with Beards, Get Back, Vinyl Lovers, Simply Vinyl, ZYX, DOL och italienska Doxy som samtliga har dåligt eller tveksamt rykte gör man klokast i att hålla sig borta från dem helt och hållet. Man kan lära sig av andras misstag och slippa göra sina kostsamma egna genom att läsa diskussionsforum och dra sina egna slutsatser. Jo, visst krävs det både tid och ork men det är det värt om man inte vill bli blåst.
Frågan är bara om det finns tillräckligt många köpare som har den orken. Uppenbarligen lyckas många av skurkbolagen hålla sig kvar i branschen mot bättre vetande. Varför? Det reflexmässiga svaret är förstås: Det är så här marknaden ser ut. Men vilka utgör marknaden om inte vi konsumenter? Vad man kan hoppas på är att de som hakat på vinylmodetrenden till sist genomskådar bluffarna. Att de till sist ledsnar på bländverket. I mina mest cyniska stunder tänker jag att det vore lika så gott. Lika bra om de som glädjeköper Record Store Day-utgåvor i pytteupplagor, humbug i färgad vinyl och annat dravel bara tröttnar och överger vinylen för någon annan glittrig trend. Kanske skulle då luften välkommet gå ur den uppumpade marknaden, priserna på gamla pressningar sjunka till rimliga nivåer, och en nätplats som Discogs Marketplace – just nu mer än något annat begagnatmarknadens prismoraliska kloak – återgå till att bli den samlingspunkt för de seriösa säljare som de facto finns där på sidan av flocken av pristrissande lycksökare. Hela vinylmarknaden skulle bli sundare och kanske skulle det rentav återigen komma att handla om det viktigaste: Musiken. Musiken, och inte jakten på troféer och utgåvor som gör sig allra bäst som soptunneföda.