av Peter Sjöblom
Docenterna är tillbaka! Efter en sjuårig frånvaro från skivdiskarna (hur många sådana som nu finns kvar) ger de ut en av sina bästa plattor från den senare delen av karriären. Med anledning av den pratar Peter Sjöblom pop, politik och plågor med bandets sångare och gitarrist Joppe Pihlgren.
1980 sjöng Joppe Pihlgren i Docent Död att ”jag tar mitt liv med popmusik”. Tjugoåtta är senare lever både han och bandet i högsta välmåga. ”Kritstrecksränder och missiler” är en av de bästa skivor de har gjort efter att de bytte namn till Docenterna i mitten av åttiotalet. Dock har de inte jäktat i karriären – det har gått sju år sedan förra plattan ”Medan vi spelar pop”. Men att det skulle vara tal om en comeback vill Joppe Pihlgren inte riktigt gå med på.
– Många artister och band håller på med att sluta för att sedan göra comeback två år senare för att sedan sluta igen och så vidare. Vi kommer att sluta någon gång men vi undviker medvetet att sluta om vi inte ska det. Det är alltså bara en fortsättning på Docenternas arbete, en uppföljare.
Flera av låtarna har politiska övertoner, kanske särskilt ”Allt ska bli bra”. Plattan är inte på något vis pekpinnig men berör här och där aktuella samhälleliga spörsmål. Tycker du att det är svårare med tanke på senare års samhälls- och den politiska utveckling att undvika politiska ämnen i texterna idag än vad det kanske har varit förut? Att det ligger så nära att man nästan måste förhålla sig till det på ett annat sätt idag är man skriver texter?
– Vi har ju alltid tänkt och reflekterat över samtiden. Jag känner att de senaste årens politiska händelser färgar in i våra betraktelser oavsett om vi tänkt på det eller inte. För mig är det som att det finns olika filter på Instagram eller Facebook och så kommer ett nytt filter som inte heter sommar, vår eller vinter, ett filter som heter samtid och i det filtret finns det en och annan ljusglimt men också mycket mörker och skuggor. Att vara med i Docenterna är att göra analysen ordentligt och det arbetar vi mycket med. ”Kritstrecksränder och missiler” är vår senare analys. Se det som ett nyhetsbrev för grubblare.
”Kritstecksränder och missiler” är lite råare än vad Docenterna brukar vara. Här och där är den nästan garagerockbetonad. Mer besläktat med vad bandet gjorde i början av sin över fyrtio långa karriär som tog sin börjat under namnet Aktiespararnas Årsmöte.
– Ibland har vi filat för mycket på låtar och inspelningar och tappar då bort de skavanker och den direkthet som fanns från början. Nu spelade vi in allt snabbt och repade inte särskilt mycket innan. Det gjorde att finputsning och tillrättaläggande fick stå tillbaka för det som hände i studion.
Finns det något kvar i bandets mentalitet från tiden som Aktiespararnas Årsmöte?
– Grymt bra fråga! Jag blev intervjuad i aktiespararnas tidning för ett år sedan när de hade någon form av jubileum, typ femtio år eller så. Aktiespararna var nästa samma band som Docent Död och som Docenterna. Lite olika bemanning bara. Vi var nog rätt kaxiga i Aktiespararna och det där finns kvar. Vi vet att vi har ett värde och vet att tiden värderar oss olika. Det är den vetskapen som gjort att vi har kunnat hålla på och göra vår pryl i med- och motgång. Tror att man kan kalla det för självkännedom eller möjligen bristande självinsikt. Vi är nöjda med vilket som.
Som Docent Död fick bandet en enkelbiljett in i den svenska pophistorien med låten ”Solglasögon” som liksom den så kallade den debut-MP (medium play, en kortlivat EP-typ på tolv tum) som den hämtades från blev en klassiker i samma ögonblick som den gavs ut 1980. Vet man ingenting annat om Docenterna lär man i alla fall känna igen den – även om man inte är gammal nog att ha spelat sönder den när den kom.
Är låten en välsignelse eller förbannelse?
– Att repa på ”Solglasögon” är som ett straff efter alla år och alla gånger vi spelat den. Vi måste ändå göra det inför varje turné för att hålla ihop den. Den har gett mycket men en gång när jag gick av scen och precis hade avslutat sista extranumret med ”Solglasögon” så kom en fyllskalle fram och bad oss spela ”Solglasögon” och då känns det ju mer som en förbannelse. Vi spelade den för tio sekunder sen, idiot.
Anledningen till att den blivit en sådan klassiker är naturligtvis att det är en sådan självklar låt, en sådan där där melodin sitter precis där den ska och drivet är typiskt för högkaratig powerpop. Oavsett vilka girar och knyckar Docenterna har gjort genom åren – som Prince-covern ”Puss”, dansanta dängare som ”Frys” och radiovänlig heartland-rock som ”Söderns ros” – är det alltid den rena, skära popmusiken som varit bandets ryggrad. Docenterna har alltid jagat Låten, den med stort L. Och hittat den, flera gånger.
En tvådelad fråga som förmodligen är skitjobbig att svara på: Vilka tycker du är Docenternas tre bästa låtar, och vilka tre låtar i pophistorien – vilka som helst från vilken epok som helst – önskar du att ni hade gjort?
– Tre bästa med Docenterna är: ”Bensin i blodet”, ”Allt blir bra” och ”Varma öl och kalla element” men det var ett svårt val och totalt sett har vi gjort cirka trettio riktigt bra låtar skulle jag tro.
– De tre som vi borde ha gjort är: ”In the Ghetto”, ”Sympathy for the Devil” och framförallt ”Won’t Get Fooled Again”. Speciellt den sista är en världsförbättrare.
Med tanke på Docenternas något sporadiska skivutgivning finns det tid för andra sysslor utanför bandet. För Joppe Pihlgren innebär det bland annat att vara verksamhetsledare hos Svensk Live.
– Har ju inte direkt med Docenterna att göra men vi är en organisation som arbetar för arrangörer och speciellt arrangörer av popmusik. Vi har drygt tvåhundra medlemmar. Från små som gör några gig om året till de stora konsertarrangörerna och festivalerna. Vi säger att ”vi ska förbättra världen med livemusik och förbättra världen för livemusik”. Typ så.
Som företrädare för Svensk Live skrev han en debattartikel tillsammans med Pelle Andersson och Daniel Olsson, bägge verksamhetsledare vid Dalapop. Artikeln gick hårt åt resursfördelningen mellan pop/rock och övrig musik. Många reagerade negativt på artikeln som publicerades i Dala-Demokraten i höstas och menade att popen väl klarar sig bra ändå, med den mediala uppmärksamhet som den får i stort. Vad artikeln egentligen handlade om att det behövs en mer långsiktig syn på pop och rockmusik som bör sträcka sig bortom storbolagens lanseringsprogram och kalkyler och ända ner till gräsrötterna.
Nu har det bara gått några månader sedan debattartikeln publicerades men har du hunnit se några effekter av den? Hur arbetar Svensk Live rent aktivt för att förändra villkoren för den icke-etablerade popen och rocken?
– I resten av Europa finns det något som heter grassroots venues, alltså små spelställen. De är helt avgörande för att artister och arrangörer ska kunna utvecklas. Vi ligger efter i Sverige och gräsrots-gigen behöver stöd för att vi ska ha kultur i hela landet. Vi märker att politiker och tjänstemän har börjat lyssna och vi kommer inte att ge oss förrän vi ser en tydlig förändring. Vårt arbete går ut på att påpeka att det finns fördomar runt pop och att det sker en systematisk exkludering av pop som kultur. Vi börjar med att skapa dialog och i de fall där man vägrar lyssna så tar vi i mer. De som tror att pop och rock klarar sig av sig själv säger egentligen att all popmusik som inte är kommersiellt gångbar är värdelös. Ett resonemang som enbart gäller kulturformen pop, med alla dess undergenrer, men annars ingen annan kulturyttring, typ.
Svensk Live är inte det enda Joppe Pihlgren gjort utanför Docenterna. På meritförteckningen står exempelvis jobb som programledare för flera teveprogram i bland annat Kunskapskanalens och Utbildningsradions regi och författare till barnboken ”Farbror Joppe kör fel”.
Är du en rastlös själ som har svårt att slå dig till ro? Har du kvar något oprövat som du skulle vilja ge dig på?
– Också en bra fråga. Jag känner mig rätt lugn men har å andra sidan mitt eget ordspråk ”hastigheten är kärlekens moder”. Vet inte riktigt vad det betyder, men är ju snyggt. Jag har i hela mitt liv väntat på utrymme i tid och rum för att teckna och måla. Alltså verkligen.
En lite fånig sak som jag undrat över i trettio år eller så: Jag har ett bestämt minne av att jag i slutet av åttiotalet läste en notis om att ni gjorde en konsert under namnet Obducenterna. Måste bara fråga: har jag inbillat mig detta eller stämmer det?
– Bra minne och det stämmer. För att få en nystart av bandet – vi var väldigt stora under den perioden – så ville vi testa nya låtar och kicka igång från ett källarperspektiv, så vi gjorde ett antal spelningar under lite olika namn för att gå under radarn, väldigt nyttigt. Spela helt nya låtar för en publik som inte hade en susning om vilka vi var. Delar härmed med mig till alla andra band som är stora men vacklar i förståelsen om vad en gör och vilken kurs en har.
Vad händer härnäst med bandet? Turné?
– Det verkar som att biljettförsäljningen på vår miniturné i höst går grymt bra. Kul. I sommar spelar vi på olika festivaler och andra ställen och bäst är väl att hålla ögon och öron öppna för Docenterna 2018.