söndag, maj 19

DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

av Peter Sjöblom

DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE: ”Music from Turkey” (Caprice/Naxos)

Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt någon musik exotisk. En sådan upplevelse utgår från ett etnocentriskt förhållningssätt och för mig är musik musik allena oavsett var den kommer ifrån och är ingenting att uppröras över om den inte är riktigt dålig eller dyngpretentiös (vilket givetvis är helt subjektiva avgöranden). Vissa musiktraditioner har visserligen krävt lite mer tillvänjning, men det har aldrig varit fallet med turkisk musik. För mig låter den turkiska melodiken lika naturlig som, säg, blues- eller mollskalorna. Tonerna faller ”rätt” enligt min instinkt och emotionella logik. Därför är det knappast konstigt att ”Music from Turkey” mestadels placerar sig rätt hos mig.

Skivan ingår som den senaste volymen i Caprices återutgivningar av en äldre serie plattor från först och främst sjuttio- och åttiotalet. Tidigare har vi fått fina nysläpp av ”Musik från/Music from”-delar tillägnade Rumänien, Bulgarien och Grekland. Särskilt den sistnämnda, med Domna Samiou som huvudartist, var lysande.

Första halvan av ”Music from Turkey” utgörs av den ursprungliga skivan ”Musik från Turkiet” utgiven 1973 och inspelad av musiketnologen Deben Battacharya som ligger bakom musikinsamlandet till ett flertal av Caprices folkmusikutgåvor. Mycket av den inledande hälften har mycket riktigt en fältinspelningsprägel och syftar till att visa bredden i den turkiska musiken, här företrädelsevis instrumental, framförd på traditionella turkiska stråk-, blås- och stränginstrument, flöjter och trummor. Rytmerna hetsar, lugnar, förför och rister i taktarter som för ovana öron kanske låter skjutna framåt eller bakåt från vad många västerländskt drillade öron förmodligen skulle uppfatta som tyngdpunkten. Musiken är oftast framförd av en enda person, inte sällan med gott om utrymme för improvisation.

Men det är skivans andra hälft som på allvar griper tag. De tolv sista låtarna spelades in tio år senare, 1983, och framförs av den Sverige-boende Sameyda-ensemblen där bland andra den mästerlige blåsaren Zita Aytekin och sångerskan Sevinç Uygur ingick. (Uygur hördes ibland också med det Balkan-inspirerade bandet Orientexpressen som begick skivdebut 1979.) Som sextett erbjöd de ett mer sammansatt sound. Med fler instrument och Uygurs röst i centrum får musiken det hypnotiska driv som kännetecknar den bästa turkiska musiken. Saz, tar, darbhouka och andra traditionalla instrument väver rytmer som emellanåt låter som att de står i rakt nedåtstigande led från renässansen. Musiken kan vara mjuk och romantiskt längtande, hårdför och karg, ibland genomsyrad av en rent erotisk sensibilitet. Passionen får musiken att svänga ourskuldat.

CD-omslaget kommer i form av en liten inbunden bok. Det tjocka häftet berättar om instrumenten, förklarar religionens inflytande på musiken och ger en liten historielektion om sångernas plats i traditionen. Man kan läsa det om man vill för en djupare insikt i musikens tillblivelse. Men man kan också lyssna på skivan utan förförståelse. Musiken, framför allt Sameydas, är så stark att den med lätthet tar plats i lyssnaren alldeles oavsett.