av Peter Sjöblom
DIVERSE ARTISTER: ”Svensk jazzhistoria, vol. 11: Jazz Cosmopolit” (Caprice)
Caprices monumentala dokumentation av den svenska jazzens utveckling är nu med sin elfte volym – med undertiteln ”Jazz Cosmopolit” – framme vid sjuttiotalet. Det är den del i serien som jag har sett fram emot allra mest. Sjuttiotalet var en blomstrande tid för svensk musik. Med proggen exploderade musiken åt alla håll, allting blev möjligt. Eller för att citera salig Leif Nylén vars beskrivning av 1968 gäller lika bra här: ”Allt var liksom i rörelse”.
Många tvekar kanske inför att koppla samman jazzen med proggen, men faktum kvarstår att det är svårt att dra några skarpa skiljelinjer mellan proggen och jazzen. Musikuttrycken blödde ju hela tiden över till varandra – om man enbart ser till musiken, var ska man rimligtvis placera Fläsket Brinner, Arbete & Fritid, Iskra, Rena Rama eller Solar Plexus? Som saxofonisten Lennart Åberg uttrycker det i häftet till ”Jazz Cosmopolit”: ”Över huvud taget var 70-talet ett expansivt och kreativt årtionde på många plan, musikaliskt och kulturpolitiskt.” Han kallar sjuttiotalet ”ett exceptionellt årtionde” och den här boxen ger gott om belägg för det påståendet.
Tidigare årtionden har presenteras rikligare i serien – fyrtiotalet fick till exempel tre boxar om fyra CD vardera, femtiotalet drygt två, sextiotalet två – men det man har gjort här är att i första hand koncentrera sig på stilar som var typiska för just sjuttiotalet. ”Grupper som spelar regelrätt bebop är inte så intressanta i det här sammanhanget”, förklarar Jan Bruér som tillsammans med Visarkivets Viveka Hellström och Jörgen Adolfsson har sammanställt boxen. ”Inte heller de många, ofta utmärkta, storband som spelade Basie-baserad musik.” Det är ett vettigt tillvägagångssätt, för även om man hade kunnat fylla fler kvadrupelboxar utan att behöva göra avkall på kvalitén, så lyckas man med ett mindre omfång utkristallisera essensen av årtiondet.
Visst finns här ett par exempel på ett ohemult tillbakablickande som Kustbandet och Sumpen Swingsters, men de framstår mest som pikanta kuriositeter jämte korskulturella bidrag från Rena Rama, Sevda och Spjärnsvallet, och Lokomotiv Konkret, Mount Everest och Waves som hämtade sitt musikaliska nitroglycerin från Albert Ayler, Ornette Coleman och den europeiska frijazzen. Och givetvis får fusionjazzen sitt med Egba, Mamba, Häxmjölk, Kornet, Janne Schaffer med flera. Fusion var så stort på sjuttiotalet att till och med den i övrigt inte särskilt progressivt sinnade klarinettisten Putte Wickman lät sig påverkas åtminstone i förbifarten (hans platta ”Happy New Year” från 1973, här representerad av titellåten, är faktiskt riktigt hörvärd)!
Med en så pass stor stilspridning – från verserade vokalnummer till vildsint våldsjazz – och en konsekvent lydnad mot kronologin borde det vara nästan omöjligt att göra ”Jazz Cosmopolit” till en koherent helhet men det har Caprice lyckats med förbluffande väl. Även de starkast kontrasterande låtarna följer fint på varandra utifrån en sorts inre logik anbringad av sammanställarnas djupa förståelse för och kunskap om musiken som presenteras. Man får i sammanhanget heller inte glömma bort vilket hästjobb som ligger bakom både den här volymen och serien i stort. Inte bara har man gått igenom hundratals skivor, man har också extraherat ljudexempel ur privata bandsamlingar och de mängder av professionellt gjorda inspelningar som Sveriges Radio har i sitt arkiv. Således finns här en del mindre uppenbara men inspirerade val som de Hansson & Karlsson-betonade Takt & Ton och de allt för obesjungna Appendix.
Dock saknar jag både Förklädd Gud och Don Cherry. Cherry kan visserligen ha fallit bort på rena teknikaliteter, han var trots allt amerikan, men å andra sidan medverkar de inflyttade turkarna Okay Temiz och Maffy Falay (vilkas plats i boxen är absolut självklar). Men i övrigt finns det få iögonenfallande luckor här, och ännu färre lär det bli när boxen släpps digitalt i början av nästa år med de nuvarande sextiotvå låtarna utökade till ett hundratal.
Men det finns ett lager till i denna veritabla Aladdin-ask, och det är det 188-sidiga häftet som förutom de obligatoriska inspelningsdetaljerna innehåller flera fylliga texter, inklusive intervjuer med redan nämnde Lennart Åberg och Monica Dominique. Den sistnämnda talande för varför jag respekterar Dominique så djupt. Hon – och maken Carl-Axel – har alltid haft ett sådant chosefritt förhållande och en generös kärlek till musiken vars enda meningsfulla namn är just det: Musik. Om den sedan låter som progg med lekfullt groove eller känsligt modulerad storbandsjazz, om den spelas för barn eller vuxna, om den är minutiöst sammansatt eller okrusidulligt rättfram spelar ingen roll. För i slutänden är alltihop ändå bara musik, vilket ju inte är så bara utan en kärlek formulerad med olika dialekter. Man kan nog säga att hon själv är den som allra bäst representerar allt det som ”Svensk jazzhistoria, vol. 11: Jazz Cosmopolit” i all sin sprattliga, förtjusande mångfald sammantaget står för: den sorts frisinnade nyfikenhet som är den bästa garantin för en oförstörbar vitalitet.
Skivan släpps 3 november.