tisdag, september 29

DIVERSE ARTISTER – SOUL OF A NATION / BLACK MAN’S PRIDE

av Peter Sjöblom

DIVERSE ARTISTER: ”Soul of a Nation” (Soul Jazz)
DIVERSE ARTISTER: ”Black Man’s Pride” (Soul Jazz)

Att musik kan fungera både som identitetsförstärkare och -spegel är varken konstigt eller obekant, och ett av de mest tacksamma exemplen på det är den musik som fick betydelse för och växte fram i samband med Black Power-rörelsen i USA. Många tänker kanske i första hand på den sorts funk som fick ett extra genomslag tack vare tidstypiska blaxploitation-filmer som ”Shaft” och ”Superfly”, men det kulturella uttrycket för det svarta identitetsmedvetandet var flersidigt – tänk bara på jazzen med den mångfasetterade Archie Shepp och de afrocentriska Art Ensemble of Chicago, och författare som LeRoi Jones/Amiri Baraka, poetgruppen Last Poets och, framför allt: Gil Scott-Heron som obehindrat gled över uttrycksgränserna med sina välformulerade texter till en genomtänkt blandning av jazz, soul och funk.

Samlingsplattan ”Soul of a Nation” ges ut i samband med utställningen ”Soul of A Nation – Art in the Age of Black Power” som nyss avslutades på Tate Modern i London och syftet med både skivan och utställningen är att åskådliggöra de kulturella korskopplingarna inom den svarta kampen. Detta leder oundvikligen till ett väldigt spretigt kompilat vilket återutgivningsbolaget Soul Jazz naturligtvis inser. De gör vad de kan för att hitta en musikalisk logik inom skivan (med den för Soul Jazz karaktäristiskt ohanterliga undertiteln ”Afro-Centric Visions in the Age of Black Power: Underground Jazz, Street Funk & The Roots of Rap 1964-79”) men jag upplever den ändå som fragmenterad. Vilket för all del kan ha att göra med att jag har svårt för en hel del av vad som finns på den; jag blir rastlös av Mandingo Griot Society (trots Don Cherrys medverkan), Roy Ayers Ubiquitys pedantiskt polerade jazzfunk, Carlos Garnetts målbrottskackel med förtecken av spiritual jazz (jämför Pharoah Sanders ”The Creator Has a Master Plan”) och Oneness of Jujus ”Hair”-betonade låt (den sämsta på skivan den är hämtad ifrån). Visst finns här bra grejer – Scott-Herons ”The Revolution Will Not Be Televised” må vara standardvara men är outslitlig och jag gillar den förföriska atmosfären i före detta Sun Ra Arkestra-medlemmen Philip Cohrans ”Malcolm X” – men som helhet fladdrar ”Soul of a Nation” åt alldeles för många håll både stilistiskt och kvalitativt för att hålla för en helhetslyssning.

Soul Jazz har genom åren varit generösa med samlingar med musik från reggae-etiketten Studio 1. Den senaste heter ”Black Man’s Pride” och fungerar som en inofficiell kompletteringsutgåva till ”Soul of a Nation” då också den utgår från temat svart medvetenhet, men med de rastafarianska övertoner som började anas redan tidigt i reggaen. Studio 1 var avgörande för den jamaicanska musikens utveckling från ska över rocksteady till tidig reggae. ”Black Man’s Pride” faller inom den senare kategorin med några av reggaepionjärer som Dennis Brown, Gladiators, Horace Andy och Heptones. Då ”Black Man’s Pride” liksom ”Soul of a Nation” centrerats kring ett specifikt tema innebär det att artisterna inte nödvändigtvis representeras av sina bästa låtar från epoken ifråga, samt att några av de mindre signifikativa artisterna här är musikaliskt försumbara. Men givetvis är ”Black Man’s Pride” en mer fokuserad samling än ”Soul of a Nation” då den tidiga reggaen trots allt hade ett relativt begränsat stilistiskt svängrum.

Det är väl att svära i reggaekyrkan att säga att man inte egentligen är så förtjust i de gamla Studio 1-grejerna men jag tycker att de ofta är lite torftiga i soundet – den reggae jag älskar djupast gjordes inte förrän längre in på sjuttiotalet och på andra bolag. ”Black Man’s Pride” fungerar utifrån sina förutsättningar men för reggae som verkligen berör på djupet vänder jag mig annorstädes.