av Peter Sjöblom
DHANI HARRISON: ”In///Parallel” (BMG)
Somliga har skivkontraktet först och främst i generna. Frågan är hur många av Rufus Wainwright och systern Martha, Julian Lennon, Jakob Dylan, Adam Cohen, Kelly Osbourne, Shooter Jennings med flera som skulle fått ge ut skivor om det inte vore för deras musicerande och berömda fäder.
Tvivelsutan underlättade Beatles-påbrået Dhani Harrisons väg till karriären – han har ärvt både utseende och röst från pappa George, och förmodligen också en del av integriteten. Ska man försöka se några övriga musikaliska likheter mellan dem är det väl att Dhani som nu begår sin riktiga solodebut liksom George har en eterisk kvalitet i sin musik, med melodier som rör sig förföriskt undanglidande på något slags högre plan.
Men knappast någon skulle kunna missta ”In///Parallel” för en George Harrison-platta. Snarare har den vissa drag av den äldre Bowie och senare tiders Scott Walker. Ljudbilden är kontemporär, märkligt genomskinlig och kompakt på en och samma gång, som att ljuden visserligen är glesa men maximalt mättade var för sig. Det är soundet som är skivans största hinder – en timme med den är som att försöka äta åtta kilo kladdkaka med ett tjockt lager av vispgrädde. Jag kommer snabbt till den punkt där jag inte orkar mer.
Men Dhani Harrison har en viss talang och sannolikt även ambitionen att utveckla den. Även om han kanske inte kommer att göra det mot ett håll jag skulle föredra är det ändå rätt skönt att kunna säga att skivkontraktet inte bara är arvegods.