onsdag, oktober 28

DET MYSTISKA MÄSTERVERKET PÅ YOUTUBE

av Peter Sjöblom

En dag när Peter Sjöblom trampar runt i Youtubes tassemarker på jakt efter ohörda skivrariteter snubblar han över något mycket, mycket speciellt: en skiva som i princip ingen känner till. Inte ens de mest försigkomna skivrävarna och -grävarna. Han blir förhäxad av vad han hör och kontaktar Damon Jones som lagt upp skivan på Youtube. Det här är en berättelse om skivjakt, osannolika loppisfynd och den hyperobskyra gruppen Monk som gjorde ett mästerverk som ingen vet att det finns.

Alla som gräver bland loppisskivor bär på en dröm, vare sig de erkänner det eller inte: Att göra Det Riktigt Stora Fyndet. Att hitta den där skivan som för ett ögonblick får en att tappa andan och säga tyst för sig själv: ”Men det kan inte vara sant!?”

Ibland gör man också fynd fastän man inte är medveten om det. Ibland har man inte ens en aning om vad det är man hittat. Men instinkten driver en till att plocka upp skivan, betala en ringa penning för den och ta med sig skivan hem. Det kan kännas som att man som en prins räddat den fagra sagojungfrun undan ett förfärligt öde. För en loppisskiva är det förfärliga ödet att bli försakad och kvarlämnad bland osäljbara Det bästa-utgåvor med klassisk musik, spekulativa bensinmacksplattor med hawaiiorkestrar som aldrig sett en ananas och hemska åttiotalsskivor som aldrig någonsin kommer att återvända från nostalgins Jurtjyrkogård.

Jag törs säga att alla som regelbundet och med en närmast patologisk drift att rädda livet på skivor som förtjänar bättre någon gång har gjort ett sådant fynd. Antingen en dyrbar skiva i pengar räknat, eller bara en otroligt bra skiva som man tänker äga med en särskild kärlek.

Men få, och jag menar ytterst få, har gjort fynd på samma nivå som Damon Jones.

Idag bor han i Bristol, men 2005 bodde han i London där han av en slump råkade hitta en så kallad acetatskiva. En acetat är en aluminiumskiva överdragen med ett lager lack som musiken graverats in i. Det tunna lacklagret är mycket ömtåligt och en acetat tål sällan att spelas mer än ett fåtal gånger innan den slitits ut och musiken begravts under skrap och knaster. De var heller inte gjorda för att hålla – de användes som demos innan den mer slitstarka kassetten, och senare, brännbara CD-skivor (och ännu senare, datafiler) gjorde demoverksamheten mer lätthanterlig. Acetatskivor kunde också användas av bandmedlemmar som ville få råmixar av sitt nyinspelade material med sig hem från studion för att få en grov uppfattning om hur deras ansträngningar i studion lät medan inspelningsarbetet höll på. En motsvarighet till acetater är de skivor som vem som helst förr i tiden kunde spela in i bås på svenska nöjesfält – man sjöng in en stump i en mikrofon och fick för en smärre kostnad ta med sig en primitiv lackskiva hem – liksom de dubplates som DJ:ar använde på de jamaicanska sound systems som var populära under inte minst reggaens unga år. Spela dem en gång eller två, släng bort dem sen när de är förbrukade.

Det märkvärdiga med just den här acetatskivan som Damon Jones hittade var att den var med ett helt och hållet okänt engelskt band som hette Monk (icke att förväxla med det kända och legendariska garagebandet Monks med amerikaner utstationerade till Tyskland på sextiotalet). Innehållet på Jones acetat visade sig vara sensationellt: Fyrtiosex minuter av häpnadsväckande bra låtar på gränsen mellan psykedelia och progressiv rock från tiden innan progrocken hade hunnit utvecklas till ett onaskligt missfoster av instrumentell vulgärekvilibrism.

Trots att varenda begravd inspelning av varenda totalt bortglömt band verkar upptäckt, uppgrävd, remastrad och återutgiven hade Damon Jones hittat någonting som helt och hållet undgått hela världens arkeologiskt sinnade skivsamlarsällskap. Och ingen som möjligen skulle kunna veta vilka Monk är, vad det blev av dem och varför skivan aldrig gavs ut har trätt fram.

Damon Jones skrev i forum och kontaktade kännare men ingen kunde uppbringa några som helst ledtrådar. Efter att ha haft den hemlighetsfulla acetaten i sin ägo i femton år tog han mod till sig och spelade den ömtåliga skivan en gång till för att ladda upp den på Youtube i juni 2020.

Några månader senare letar jag efter obskyra privatpressningar på Youtube. Mina sökningar ledde mig till Jones Monk-uppladdning. Under tjocka lager av slitageljud hörde jag musik som var vacker, förtrollande, gåtfull och självklar. Så färdig. Experimentell, men inte ansträngd, tillkrånglad eller fisförnäm. Psykedelisk, men inte navelskådande. Progressiv – ja, men inte mer än Cressidas eller Andwellas Dreams debutplattor. Rik på fint utmejslade, melodiska låtar. Det känns lite som en konceptplatta, men konceptet är i så fall väldigt diffust och – viktigast av allt – ställer sig aldrig ivägen för det musikaliska fokuset. Låtarna är i centrum.

I sin Youtube-beskrivning berättade Damon Jones om hur han helt oförhappandes hade hittat skivan. Det tillsammans med musiken väckte min nyfikenhet. Jag fick kontakt med honom via mejl – han var lätt att hitta – och han lät sig gärna intervjuas om sitt egendomliga och häpnadsväckande fynd. Med sin utpräglat engelska känsla för torr humor berättar han här för MONO om det mystiska mästerverket som tiden glömde. I slutet av artikeln finns en länk till skivan. Lägg undan era nypressningar från utgrävningsbolag som Rockadelic, Guerssen och Shadoks och lyssna på det här. Trots knaster och hack kommer musikens briljans kommer att framgå – det här är den bästa skiva som ännu inte har blivit återutgiven. Och bättre än de många som har blivit det.

Innan vi går in på själva skivan, skulle du kunna berätta lite om din egen bakgrund? Är du handlare, samlare, eller bara en garvad skivletare?

– Alla tre! Jag har samlat skivor i nästan trettio år och jag började köpa skivor innan jag ens hade en fungerande skivspelare. Jag vill minnas att jag försökte spela en tolva med Utah Saints på stereon genom att sticka in ett gem som nål i pickupen runt 1994… Jag behöver knappast säga att detta inte är något ni ska försöka att göra hemma!

Jag samlar på olika genrer, för tillfället mest mods- och psykedeliasinglar, men också soul, funk, soundtracks, lite jazz, postpunk, minimalsynt, lounge… Skivor är min största hobby, så jag är oftast ute och letar på bakluckeloppisar och i skivaffärer för att hitta nya grejer. Det mesta försöker jag kränga av på Discogs för att bekosta mer värdefulla inköp. Oftast är de obskyra skivor jag vill ha svåra att hitta, så det slutar med att jag köper en massa annat jag inte vill ha för att få det jag vill ha! Men då och då får jag mina heureka-ögonblick vilket gör att det är värt det. Förra året lyckades jag hitta ett original av Mickey Finns ”Garden of My Mind” på en bakluckeloppis för femtio pence – det är en riktig helig graal för mig – och i år plockade jag upp ett lätt härjat ex av ”I’m in a Fix” med The Voids för ett pund. Så det finns fortfarande bra grejer där ute… nånstans…

Kan du berätta hur du hittade Monk?

– Jag bodde i London i ungefär åtta år, på Brixton Road mot Oval-hållet till. Det var faktiskt bara några hundra meter från den vackert utsmyckade Christ Churchs loppis. Där hittade jag faktiskt ett ex av Archimedes Badkars ”II” för ett pund… Och ett ex av Roland Alphonsos singel ”James Bond” på Island för tjugo pence! Men nu avviker jag från ämnet. Det närmaste loppisstråket låg i Camberwell, vilket bara är nerför gatan från Elephant & Castle. Väldigt upp och ner i utbudet, men jag gjorde en del fynd där, inklusive plattan vi pratar om just nu.

– Runt 2005 var jag på skivjakt men som jag vagt minns det fanns det inget särskilt av intresse i den loppisbutik jag var inne i. Som jag nämnde tidigare är jag också intresserad av engelska lounge-plattor, så jag stannade upp vid ett ex av en LP med Mike Morton Congregation – praktiskt taget bara covers på topplistelåtarna för dagen. Ibland innehåller såna skivor hyfsade, funkiga covers som jag då och då spelar ute som DJ eller som jag bara vill ha ändå. Just den här hade jag inte sett förut och det väckte mitt intresse. Låtar som ”Diamonds Are Forever” och ”Son of My Father” får mig vanligtvis att ställa tillbaka skivan. Men när jag plockade upp den kändes skivan inte riktigt rätt. Den hade en konstig styvhet som fick mig att plocka ut den ur omslaget, och jag såg genast att det var något rätt ovanligt inuti. Acetatskivor är tjockare än vanlig vinyl, och luktar väldigt annorlunda också, så mitt vältränade skivletarsinne tjänade mig väl den gången.

Jag har för mig att priset var åttio pence men – till min eviga skam – fick jag den för fyrtio pence då jag påpekade för den som stod i kassan att skivan var väldigt repig. Då visste jag naturligtvis inte vad det var för nåt, förutom att IBC-etiketten, gruppnamnet och låttitlarna kändes väldigt, väldigt rätt.

Tragiskt nog har jag faktiskt fortfarande varken hittat eller hört den där plattan med Mike Morton Congregation!

Med tanke på det låga samlarvärdet i skivor med Mike och The Congregation misstänker jag att om jag inte hade hittat och köpt plattan så skulle den idag ha legat begraven som skärvor i schaktmassorna utmed M25. Historien kan vara grym på det sättet.

Har du hittat några ledtrådar till vilken del av England skivan kan ha spelats in i, en stad eller ens ett område? IBC Sound Recording Studios låg ju i London, men är svaret så enkelt? Och vågar du dig på någon mer specifik gissning om när den kan ha spelats in?

Årtalsmässigt skulle jag gissa på 68-69, då den helt klart låter som att den uppstått i hybriddimman mellan psyk och prog. Hade den låtit mer primitiv skulle jag ha tippat på tidigt sjuttiotal, men produktionen är så tekniskt god att jag gissar att den spelades in tidigare. Orgelanvändningen låter väldigt proggig, men bandlooparna, de trippade effekterna och några av gitarrsolona är mer typiska för det sena sextiotalssoundet. Den är också rätt melodiös och linjär utan några tvära taktbyten eller övergångar som fast förankrar den i proglägret.

– Min kunskap om perioden är inte så väldigt omfattande, så jag har verkligen ingen aning om skivans geografiska ursprung. Allt vi har att gå på för tillfället är IBC-labeln.

Du har ju varit i kontakt med både en tidigare anställd hos IBC Studios och Record Collector-journalisten Ian Shirley. Visste någon av dem nånting alls om acetaten? Vad sade de när du frågade dem?

IBC-personen som jag tror drev deras hemsida ignorerade mig och svarade inte på mitt mejl. När jag lät Ian Shirley höra plattan 2013, svarade han: ”Fuck me this is GOOD!!”, vilket skulle funka bra på en hype-dekal på en framtida återutgåva: ”Fuck Me This Is Good – Ian Shirley, Record Collector Magazine”! Han sade att han skulle försöka gräva efter lite info, men har man bara ett halvanonymt namn som ”Monk” och en fullständigt okänd platta att gå på, så är det svårt att göra några efterforskningar. Vilket ju också bekräftats av att inga nya uppgifter om skivan har kommit fram under de senaste sju åren.

Jag har inte hört något från Ian Shirley sen dess, så antingen har han slutat leta eller så befinner han sig just nu i Borneos vildmark och letar ytterligare information.

Jag förmodar att ditt ex är det enda kända existerande exemplaret av skivan – annars skulle den ju högst troligt redan ha återutgivits med tanke på hur mycket som återutges numer. Hur många ex tror du att den gjordes i? En handfull?

Det är inte otroligt att mitt ex är det enda som existerar, men vi ska inte utesluta att en eller ett par av bandmedlemmarna har några spindelvävsklädda ex i nyskick uppe på vinden. Låt säga att sex exemplar ursprungligen gjordes; en för varje medlem i bandet, plus ett femte som kunde användas som demo när man gick runt till olika skivbolag.

Som du nämnde tidigare är produktionen rätt genomarbetad, nästan som en utgivningsfärdig platta. Det är naturligtvis svårt att spekulera i, men vilket bolag tror du hade varit bäst lämpat för att ge ut skivan?

– Ja, jag håller med om att den låter väldigt putsad, och effekterna som används antyder att projektet var förbi demostadiet. Jag tänker att den hade kunnat komma ut på Fontana eller Deram. Skivan förtjänar definitivt ett laminerat omslag!

Apropå omslaget skulle det passa i svartvitt och föreställa en figur i kåpa, som omslaget till Rockadelic-utgåvan av Sudden Deaths ”Suddenly”. Men å andra sidan är Monk-plattan inte särskilt tung eller ödesmättad, så något lite lättare i tonen skulle kanske passa bättre. Kanske något i stil med Groundhogs ”Blues Obituary”? Eller, gruppen helt iförd klosterutstyrslar som samlats runt en öppen grav som innehåller en Fender Stratocaster. Bilden är i svartvitt, men gitarren är klarröd och brinner.

Med tanke på att skivan bakom allt skrap och knaster låter professionellt inspelad, skulle det kunna tänkas att Monk senare blev ett välkänt, eller i alla fall ett halvkänt band, under ett annat namn? I så fall, har du lekt med tanken vilket band det skulle kunna vara?

För tillfället lutar min smak mer åt psyk- och mods-hållet och jag tenderar att fokusera mer på musiken än på de inblandade personligheterna, så det är svårt för mig att föreställa mig vilket band Monk skulle kunna ha varit fröet till. Men det är definitivt en möjlighet att de var upprinnelsen till ett mer berömt band eller en mer berömd artist. Jag antar att det som är så intressant med skivan är att den kan vara den felande länken i rockhistoriens kanon lika väl som en grupp individer i musikbranschens periferi som, efter att skivan inte gavs ut, gled bort från scenen och återvände till sina lönearbeten som mjölkbud och lärare.

Låt oss anta att gruppen, efter att ha spelat in den här synnerligen intressanta och orättvist förbigångna plattan, gled in i det provinsiella dunklet men, alltjämt med en fortgående bitterhet gentemot en av allt att döma tondöv värld, som återförenades runt 1977 som ett ytterst stridlystet punk/NWOBHM-band med namnet ”Total Apocalypse” och senare utvecklades till ett framgångsrikt pudelrockband som slår igenom brett i USA, tjänar miljoner och drar sig tillbaka till sina respektive gods i Surrey för att leva det liv som de prisade i ”House in the Country” på Monk-LP:n.

Du har tidigare varit inne på att skivan låter lite grann som en konceptplatta vilket jag håller med om. Särskilt med ljudeffekterna som länkar ihop några av låtarna. Den har emellanåt vissa religiösa övertoner – bandnamnet Monk passar bra in i den bilden. Jag funderade på om det kanske är musik från någon scenföreställning, typ en lokal teateruppsättning eller nåt. I så fall skulle det kanske kunna förklara varför skivan har en konceptvibb även om konceptet som sådant är en smula oklart när man lyssnar på skivan.

Bandnamnet och låttitlarna ”Jesu” och ”The Beast” antyder i högsta grad att det är nåt slags kristet verk, möjligen en försoningsresa mot upplysning, även om låtordningen inte riktigt passar in i den tesen. En sak som slår mig är att om skivan har ett kristet tema, så är den mycket återhållen med moraliserandet.

Jag hade den här väldigt obskyra och lätt psykedeliska engelska privatpressningen ”Mainline” med New Dawn som jag tror är en inspelning av en kristen scenuppsättning. Jag gillar och samlar på en del kristna skivor, men hur välgjord musiken än må vara, är det enormt avtändande när den lutar mot riktigt klumpigt eld-och-svavel-moraliserande; ”kom med oss för annars hamnar du i helvetet på domens dag”. New Dawn är ett ypperligt exempel på den saken. Monk sysslar inte med den den sortens självbelåtna andliga utpressning, inte alls vad det verkar. På sin höjd har den väldigt subtila missionära underströmmar.

En annan sak man måste ha i åtanke är att skivan, som vi är överens om är välproducerad, innehåller ett antal bandloopar, effekter och så vidare, det vill säga i introt och på ”On So to Bed”. Hur lätt skulle det vara att återskapa det i en livemiljö, i synnerhet för ett så litet och obskyrt band? En massa liveinspelade privatressningar är helt uppenbart upptagningar av den faktiska scenproduktionen, men den här är så slipad, och har dessutom IBC-etiketten vilket ger en kraftig vink att det vid något tillfälle var ett rent studioprojekt. Om tanken var att spela in scenmusiken i en studio förutsätter jag att originaluppträdandet måste ha varit en någorlunda stor succé och då skulle vi ha hittat fler uppgifter om det.

Lyssnar man på skivans sista låt ”Through an Electric Glass Darkly” låter det som att sångaren pratar om framtiden som en potentiell apokalyps; ”buried in the sand” à la Ozymandias, och att ”the future belongs to you and me” vilket framstår som existensiellt uppbyggligt… innan han föreställer sig vårt öde som ett ”starship in outer space”, vilket uttrycker ett synsätt som ligger nära kiosk-science fiction. Med det sagt så varnar han för ”the changes that we make”, vilket kan anspela på någon form av vidräkning från en högre makt. Om Monk är en kristen grupp så är de tämligen smidiga. De ställer frågor till lyssnaren, men inte explicit eller rättfärdigt, och de tvingar inte på någon vad de anser vara de rätta svaren. Det är så man ska göra det tycker jag.

Med tanke på den enorma mängd återutgåvor och det ständiga intresset för outgiven, och ärligt talat inte alltid jättebra musik, har du varit i kontakt med några återutgivningsbolag med anledning av Monk? Jag förmodar att det skulle finnas ett enormt intresse för att ge ut skivan ordentligt. Det är trots allt en otroligt bra skiva som överskuggar ett antal andra ”lost albums” som kommit ut genom åren. I så fall, vilka bolag har du hört av dig till?

Jag har inte hört av mig till några bolag alls ännu, men din fråga och din artikel kanske får mig att göra just det! Helt uppenbart skulle det passa bäst med ett bolag som ägnar sig åt psyk/prog-arkeologi. En bekant som också gillar LP:n föreslog Wah Wah eller Guerssen. Guerssen förefaller särskilt lämpade för det. Jag är stort fan av vad de gjorde med Wicked Lady-LP:na.

Om någon känner sig manad, hör av er!


Spelade du skivan för någon annan innan du lade upp den på Youtube? Vilka reaktioner fick du?

– Jag minns att jag spelade upp den för en gammal arbetskamrat som var ett stort fan av Camel och Budgie. Han sade: ”Mycket intressant… men jag har ingen aning om vilka det är… du borde ta reda på det!” Det är den reaktionen jag brukar få på skivan, men om du gillar den, jag gillar den, Ian Shirley gillar den och min kollega gillar den så är det hundra procent positiv feedback!

Jag antar att frågan måste ställas: Har du nånsin funderat på att sälja acetaten?

– Ja, för att betala av mitt huslån. Det ligger på ett mycket överkomligt, sexsiffrigt belopp. Eftersom jag håller på och betalar på det just nu kan ni se det som en tjugo år lång holländsk auktion!

– Men uppriktigt sagt så är detta en rätt besynnerlig ägodel. Och skivan är så skör. Jag vill inte spela den ifall den skulle skadas ännu mer. Eftersom den för närvarande existerar helt utanför skivsamlarmarknaden och inte lovprisas i någon av skivguiderna med biblisk tyngd – tänk Hans Pokoras ”Record Collector Dreams” – ska vi då betrakta den som en ovärderlig eller en värdelös artefakt? Om vi får veta att vad vi hör är John Lennon på sång, Jimi Hendrix på bas och Rod Stewart som spelar träblock, hur kommer vi då att förhålla oss till skivan?

Jag samlar på skivor mest för att DJ:a, vilket gör dem till något av ett verktyg. Att äga en acetat och inte lyssna på den, eller att inte sprida kännedom om den i någon större utsträckning – vilket jag nyligen gjorde på Youtube och Discogs – känns som en väldigt lättvindig återvändsgränd. Om Mona Lisa hade gömts undan i Vatikanens valv under de senaste sju hundra åren och ingen hade sett den, skulle någon bry sig om den då? Om ingen får höra innehållet på skivan är det bara en död artefakt. Därför är det suveränt att du hörde av dig för att diskutera plattan och skapa en dialog. Kanske är det här början på en myt…

Många av de återutgåvor av obskyra prog- och psyk-LP som kommer nu har oftast samma sedvanliga bakgrundshistoria, som Sudden Death-plattan som jag nämnde tidigare, där bandet helt uppenbart är extremt begåvat, får ett följe som liveband, fångar uppmärksamheten hos någon lokal producent som ser dem som nästa stora grej och bekostar en demo-inspelning som de stora bolagen nobbar, drömmarna krossade.

Den tragiska romantiken i detta narrativ är väldigt tilltalande, och kanske är det därför som det är så trevligt med den här vågen av nyutgåvor av prog och psyk. På sätt och vis känns den väldigt berättigad. Att lyssna på sånt som Bulbous Creation, Wicked Lady och Sudden Death men även sånt som varit utgivet tidigare men som aldrig fick någon större uppskattning när det begav sig, såsom plattan med Bulldog Breed, är ett slags kritisk upprättelse av en musik som bisarrt nog förbisetts. Så må vara att detta inte är en explicit kristen vinylopera, men låt oss hoppas att den unnas sin egen återkomst.

Monk – Rare undiscovered UK 60s / 70s psych prog acetate – Full Album! – YouTube

Den här artikeln publiceras också i en engelsk version som ni hittar här.