av Peter Sjöblom
Somlig saknad bara växer med tiden. Som Peter Sjöbloms efter Sharon Jones. Här ger han en kärleksförklaring till den fallna soulhjältinnan.
Problemet är att så få numer lever sin musik. Finns där en erfarenhet, en genuin sådan, är det sällan jag kan höra den. Finns den göms den i det försiktiga mumlet från förlägna singer/songwriters. Försvinner bakom countryns hattstaplar och L’Oreal-dosor. Ersätts av brösttonerna från självbelåtna tonårsidoler. Överröstas av klirret från hiphoparnas överdimensionerade halslänkar och gapiga pladder. ”Jag måste sjunga på riktigt, känna musiken ända in i märgen” sade Sharon Jones. Det är tomt utan henne.
Hon hade redan slagits mot cancern i bukspottkörteln och vunnit, men den kom tillbaka och den gången kunde inte cellgifterna stoppa den. Under den amerikanska valvakan 2016 fick hon dessutom en stroke – hon sade på skämt att det var Donald Trumps fel – och dagen därpå fick hon ännu en. Hon dog i november. Det blev rubriker och minnesrunor men inte i paritet med hennes storhet. För med henne försvann inte bara en enastående röst; med henne försvann någonting snudd på unikt för samtiden, en sensibilitet för den oanfrätta soulen och allt vad den står för.
Det pratades ofta, och pratas väl fortfarande, om James Brown i samma andetag som Sharon Jones – händelsevis föddes båda i Augusta, Georgia – och ett ord som ”retro” avfyrades ofta mot henne och kompbandet The Dap-Kings. Oavsett om det var menat som en anklagelse eller uppskattning viftade hon bort det och menade att hon var för gammal för retro och det härmande som ordet antyder; hon gjorde bara vad hon hade hade lärt sig av Stax- och Motown-låtarna som hon hörde på radion när hon växte upp i sextiotalets New York. Mer precist i det Brooklyn där föreståndaren för kvartersbutiken kallade de afroamerikanska ungarna ”niglets” (jämför ”niggers” och ”piglets”) och gav dem godis som var så gammalt att ohyran kröp i chokladbitarna.
Och hon sjöng, redan som barn, men när hon blev äldre stod rasismen och stereotyperna fortfarande i vägen för henne. Hon fick höra att hon var för kort, för tjock, för gammal, för svart – en producent på Sony sade att om hon skulle komma någonstans i den här branschen skulle hon vara tvungen att bleka huden. Med enstaka kärnfulla eller många behärskade ord – jag vet inte så noga vilket – bad hon honom dra åt helvete. Skulle hon slå igenom skulle det vara för sången och inte för utseendet.
Tills dess fick hon klara uppehället på andra sätt. Den har berättats så många gånger om hennes tid som plit att det nästan har blivit en saga. Och hon berättade flera gånger hur fångarna på avdelningen vägrade låta sig låsas in förrän hon hade sjungit för dem. Efter en vers och en refräng ur Whitney Houstons ”The Greatest Love” gick de snällt in i sina celler igen och stängde dörren bakom sig.
Anekdoten berättar mycket om vad Sharon Jones kunde åstadkomma med sin röst. Men som hon själv sade: det som kommer från hjärtat når hjärtat. Soul är inte nåt man bara kan ta, sade hon. Man måste känna det för att kunna berätta om det. Och att det borde finnas en speciell avdelning för det i skivaffärerna och inte klumpas ihop med det som idag kallas R&B som hon sade egentligen inte är något annat än förklädd pop.
Ironiskt nog var det just en så kallad R&B-sångerska som breddade vägen för Sharon Jones genombrott. Producenten Mark Ronson anlitade The Dap-Kings som kompband när Amy Winehouse skulle spela in ”Back to Black”. Då hade Dap-Kings slipat på sitt tajta och fingertoppskänsligt tidlösa sound i tio år och frågan är om skivan hade blivit samma exempellösa framgång utan dem.
Det tog lite tid innan Sharon Jones kunde tillgodogöra sig den uppmärksamhet Dap-Kings gästspel hos Amy Winehouse hade genererat men ryktbarheten växte. ”100 Days, 100 Nights” gavs ut i början av 2007 och blev en större framgång än de nog så kritikerrosade föregångarna ”Dap-Dippin’” från 2002 och ”Naturally” från 2005. Inbjudningarna till olika teveprogram började långsamt droppa in, fler blev de ju längre det gick, och varje gång gick Sharon Jones och bandet, som det heter, genom rutan. Hennes utstrålning var enorm, bandet fullfjädrat – de ösiga låtarna detonerade omedelbart, de långsammare kulminerade mer utdraget men i slutänden med lika stor kraft.
Konserterna stod med ena benet i hårdhudad funk och det andra i den sorts soul som bär sitt gospelförflutna med största stolthet. Hon sparkade av sig skorna, dansade på scenen som om hon var på en lantlig gudstjänst i södern, sjöng som om det gällde livet för det gällde ju att sjunga så att det kändes in i märgen, bandet kände soulen, bandet drev på; tillsammans var de så laddade och blixtrande att Nikola Tesla hade blivit avundsjuk.
Man kan inte säga att de sopade undan all konkurrens för de hade ingen konkurrens. ”Jag bryr mig inte om smink och försöker inte vara gullig”, förklarade Jones för San Diego Tribune bara någon månad innan hon dog. ”Jag struntar i om jag blir skitig om fötterna eller om jag får en reva i strumpbyxorna. Jag är där för att ge allt jag har. Jag behöver inte femton körsångerskor och några dansare på scenen för att hålla underhållningen igång. Jag behöver inte några tjejer som står och putar med bysten bakom mig. Det räcker med mig och Dap-Kings.”
Sharon Jones var självsäker men inte självgod – den som kallar henne diva har inte begripit någonting. Hon tog emot framgångarna utan falsk blygsamhet men inte av omättlig girighet utan för att hon visste sitt värde. Och hon glömde inte vad som hade tagit henne dit där hon var. För som hon konstaterade med en skivtitel, ”I Learned the Hard Way”. Den förvärvade kunskapen är betydligt mer värd än något som vulgärt bling-bling och billigt parfymerad flyktig glamour någonsin kan ge. Det Sharon Jones gjorde var inte plastikopererat utan hade hull som en människa. Det behövde inte blänga puerilt bitchigt utan såg en rakt i ögonen med det levda livets stadiga blick. Hon hade, kort sagt, någonting att komma med och delade frikostigt med sig till alla som var och är generösa nog att ta emot det.
När hon som svart kvinna spelade in ”This Land Is Your Land” gjorde hon med den ungefär vad Aretha Franklin hade gjort med Otis Reddings ”Respect” – hon vidgade perspektiven men lät ”This Land Is Your Land” handla om alla. Inte bara kvinnor, inte bara män. Inte bara minoriteten, inte bara majoriteten. Alla. Hon återförde låten till dess ursprungsbetydelse efter att den i decennier hade levt ett liv som ett reflexmässigt och allt mer urvattnat slagord. Med sitt eget liv förde hon den tillbaka dit där Woody Guthrie en gång hade skrivit den.
Hon sade flera gånger att hon ville stå på scen ända tills det verkligen inte gick längre och det var vad hon gjorde. Som någon skrev: ”Miss Sharon Jones went out with a fight, and a dance”. Hon gjorde sitt sista framträdande bara ett par månader innan hon dog och berättade därmed återigen sitt livs historia, den om att inte låta sig knäckas. Titta på Barbara Kopples dokumentär ”Miss Sharon Jones!” från 2015 och som handlar om Jones första rond mot cancern och försök att inte gå med ryggen rak efter det. För hon stärkte andra med sin egen styrka och lät sig inte hunsas till eget översitteri. Jag tror man kan kalla det äkta stolthet.
Man kan kalla det äkta stolthet och det är tomt utan Sharon Jones.