torsdag, maj 24

DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom avhåller sig från att välja sida i kulturbråken. Han har fullt upp med att utkämpa sitt eget.

Jag förmodar att det anses som moraliskt olämpligt att läsa Katarina Frostenson nu.

Om det är olämpligt på något annat vis kan jag inte uttala mig om, jag har läst för lite av henne, det lilla jag de facto har läst av henne när jag var som djupast i konstprosan och poesin gav inte mersmak. Inte heller tänker jag blanda mig i diskussionen om Svenska Akademiens snille och smak eller brist på snille och smak mer än genom att säga att väldigt fort tröttnar på alla prestigepositioneringar och kulturbråk, stora som små; vuxna människor som beter sig som om morsan eller farsan glömde att hämta dem på dagis samtidigt som de – de kvarglömda – snarstucket försöker hävda någon sorts intellektuell immunitet.

Men jag förmodar alltså att det anses principiellt och moraliskt olämpligt att läsa Frostenson nu, även om det är det man vill göra. För det är så det brukar sluta; någon konstutövare begår ett brott moralen och/eller lagen och då ska vederbörandes verk – även om de inte ens förespråkar något tvivelaktigt – också raskt ner i fördömelsens avgrund, låsas in i giftskåp och bara hanteras med speciellt framtagen skyddsutrustning. Tänk Polanski, tänk Woody Allen.

Jag begriper inte det där. Om någon ertappas med någonting som allmänt anses som klandervärt beteende, exakt hur förändrar det deras konst? Den är ju likadan som den var dessförinnan. Den ser inte annorlunda ut. Den låter inte annorlunda. Det enda som ändrats är att betraktarens perspektiv förskjutits till en för konsten helt irrelevant punkt. Ungefär som när folk blev asförbannade på Larry Hagman för att hans rollfigur J.R Ewing i såpan ”Dallas” betedde sig som ett svin – seriens tittare kunde inte hålla isär skådespelaren och rollfiguren. Det är exakt samma sak – konsten kommer visserligen från konstnären men konsten och konstnären är inte därmed synonyma. Ett motsatt resonemang leder lätt till mycket suspekta förhållningssätt. (Fast det vore väl förstås ytterst gångbara förhållningssätt i en tid som stolt håller sig med folkdomstolar…)

I min skivsamling finns mördare, knarkare, rumlare, tjuvar, kvinnomisshandlare och minst en pedofilanklagad – jag har ett helt brottsregister ordnat i bokstavsordning efter musikgenre. Skulle jag rensa bort alla musiker med ett tvivelaktigt leverne misstänker jag att det inte skulle bli särskilt mycket kvar. Om ens något, för när man rensat bort mördarna, knarkarna, rumlarna, tjuvarna, kvinnomisshandlarna och minst en pedofilanklagad skulle jag – om jag var lagd åt det hållet – kunna höja de moraliska kraven ytterligare och börja ta bort dem som någon gång råkat få tillbaka för mycket i växel i affären utan att tala om det för kassörskan, lämnat tillbaka biblioteksboken för sent och loskat på offentlig plats.

Var ska man dra gränsen?

”Det är upp till var och en!” säger moralisten med de vässade pekfingrarna. Allting handlar alltså om godtycke och som vanligt med godtycke tål det inga invändningar och ifrågasättanden av resonemangets rimlighet. ”Jaha, du lyssnar inte på Beatles då?” frågade jag en gång en som av allt att döma gillade Beatles men som försvarade det etiska öronfiltret. ”Hur så?” undrade hon. ”Lennon har själv erkänt att han brukade klå upp sina tidiga flickvänner”, svarade jag.

Diskussionen dog där och då.

Jag i min tur har fått det antytt för mig att jag säkert lider av något slags dissociativa problem när jag har velat att folk ska kunna förklara sig med annat än något förnärmat mummel om att de minsann får tycka som de tycker. Ja, det kanske jag gör. Det är inget jag har tänkt på. Men om så är har jag lättare att stå ut med det, än vad jag skulle göra med ett liv utan den film, musik och annan kultur som berikar mig men som inte garanterat inte skulle kunna tränga sig igenom de rättrådigas moraliska nålsöga.