av Peter Sjöblom
Kalifornien förknippas med sextiotalet, solsken, hippies och psykedelia. Men lysergiskt anstruken musik gjordes i delstaten även senare. Följ med när Peter Sjöblom gör en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet och den alldeles för försummade Paisley Underground-scenen! Länkar till valda låtar finns i slutet av artikeln.
Prince skrev ett brev till True West och berömde Russ Tolmans gitarrljud, skrev ”Manic Monday” till Bangles och blev ihop med deras sångerska Susanna Hoffs. Han döpte sitt skivbolag till Paisley Park som en hyllning till Paisley Underground-scenen, men när den var aktiv under några tidiga åttiotalsår, grovt räknat mellan 1980 och 1987, var det i övrigt bara de mest inbitna musiklyssnarna som hade riktig koll på den. På det hela taget var det en lokal Kalifornien-företeelse. Bortsett från Bangles då, som slog igenom stort och kammade hem hits med bland annat Prince-kompositionen, ”Walk Like an Egyptian” och ”Eternal Flame”. Men band som Dream Syndicate, Green On Red, Rain Parade, Long Ryders, The Three O’Clock och Thin White Rope var inte den breda allmänhetens egendom.
Det hela började som ett kompisgäng i Los Angeles. Paisley Underground var namnet på de informella skivlyssnarträffar där Michael Quercio, Steve Wynn och flera andra inom kort tongivande deltagare i den kreativa undergroundkretsen träffades för att lyssna på sextiotalspop, psykedelia och mer eller mindre känd sjuttiotalsrock. Inspirerade av vad de hörde och desillusionerade med hur formaliserad punken hade blivit startade de sina egna band. När en journalist för LA Weekly intervjuade Quercio 1982, precis när hans band The Salvation Army hade bytt namn till The Three O’Clock och släppt mini-LP:n (ett populärt skivformat på den tiden, mellan EP och LP i längd) ”Baroque Hoedown” fick han frågan vad den lilla scenen med hans band, The Bangs (som senare förlängde sitt namn till Bangles), Rain Parade och Dream Syndicate kallades. Nästan i förbifarten slängde han ur Paisley Underground. Namnet fick fäste och innan någon egentligen var beredd på det hade det etablerats.
Alla var dock inte nöjda med termen. Många tyckte att den var för mesig. Det andades för mycket blommor och romantik. Dan Stuart, sångare och låtskrivare i Green On Red, har berättat att de istället brukade säga Paisley Underwear. Rain Parades gitarrist Matt Piucci var mer likgiltig inför begreppet när han för några år sedan förklarade: ”Termen betyder egentligen inte så mycket. Den är hyfsat passande. Den beskriver en gemenskap och en liknande musiksmak och det är bra så. Folk behöver etiketter, folk behöver förenklingar, och begreppet fastnade – och på ett sätt var den fördelaktig.” Dream Syndicates förgrundsfigur Steve Wynn har gett Piucci medhåll – även om många avskydde termen så var det trots allt rätt praktiskt med ett samlingsnamn.
Problemet med begreppet var möjligen att det antydde att det rörde sig om en genre när det snarare var en scen med band som spelade ganska olika sorters musik. Vart och ett av dem kanaliserade den gemensamma smaken på varsitt distinkta sätt. Dream Syndicate lutade sig tungt mot Television och Velvet Underground, vilket passade Wynns lätt nasala och släpiga röst bra. Green On Red rörde sig mellan The Doors och Neil Young. The Long Ryders började som ett garagerockigt band men gled allt mer över i en countryrockigare stil tack vare sångaren och låtskrivaren Sid Griffins starka passion för Buffalo Springfield, The Byrds, Gene Clark och Gram Parsons. Three O’Clock tog avstamp i engelsk karamellpsykedelia och amerikansk solskenspop och skapade sitt eget idiom med starka melodier i klara färger. Rain Parade stod också på en psykedelisk grund men satsade på tätare och mörkare stämningslägen. Bangles i sin tur älskade stämsång à la The Mamas & The Papas och The Byrds och var scenens absolut poppigaste band med så slagkraftiga och precisa melodier att vilken popsnickrare som helst skulle kunna döda för att kunna skriva bara en endaste en av samma dignitet.
Senare tillkom det andra band under Paisley Underground-paraplyet – även några som kunde platsat där men inte erkändes som en del av enklaven eftersom de inte från Kalifornien. På det hela taget var det en relativt incestuös – och tämligen protektionistisk – gruppering men där de alla invigda spelade med varandra och där många hade ett förflutet i samma kortlivade band. Dan Stuart – inflyttad från Tuscon, AZ men upptagen i den inre kretsen – ledde det surfinspirerade band The Serfers innan han startade Green On Red, medan Steve Wynn hade hoppat mellan band i och runt Los Angeles – två av dem hette The Suspects och 15 Minutes. Just 15 Minutes kan mycket väl ha gjort den första Paisley Underground-singeln, en relativt rudimentär version av ”That’s What You Always Say” som senare skulle dyka upp i en fulländad variant på Dream Syndicates första LP ”Days of Wine and Roses”.
Wynn lät ge ut ”That’s What You Always Say” på sitt eget bolag Down There som under de tidiga Paisley Underground-åren blev en samlingspunkt för de ännu oetablerade Green On Red, Naked Prey och Dream Syndicate själva. Flera andra band bekostade också sina förstlingsverk ur egen plånbok, och denna gör-det-själv-anda var förstås ett arv efter punken. De må ha tröttnat på att punken hade blivit stereotyp, men det hindrade dem inte från att låna det bästa ur den, initiavförmågan och hållningen. En hållning som också innebar att även om banden lånade friskt ur sextiotalet så blev de sällan några revivalister som till punkt och pricka försökte låta som något som redan fanns. De bejakade sin individualitet och sitt oberoende.
Men allt Paisley Underground-fokus ligger inte på Los Angeles. Ungefär sextio mil norrut i Kalifornien, runt städerna Davis och Sacramento bildades tidigt både Game Theory och Thin White Rope. Game Theory var ett av scenens mest personliga band, ett verktyg för Big Star-dyrkaren Scott Millers intrikata låtar. Gruppens plattor har högt anseende just för deras originella touch och och uppfinningsrikedom. Problemet med dem för mig är att låtarna för ofta är för smarta och invecklade för sitt eget bästa. Även om de kunde vara nog så energiska kändes de inte sällan som tankekonstruktioner där infallen blev ett självändamål och snavade över sina egna fötter. Kanske blev all denna påhittighet också för mycket för Millers medmusiker. Bandsättningen ändrades efter hand och mot slutet av karriären inhyste de till och med Michael Quercio som dessförinnan hade producerat gruppens mini-LP ”Distortion” under det gyllene året 1984. Den skiva jag har kommit närmast att gilla är emellertid deras allra sista, ”Two Steps from the Middle Ages”, som helt enligt Millers intentioner är en något mer rättfram skiva där låtarna har rätats ut lite mer.
Thin White Rope däremot utmärker sig som en av åttiotalets absolut bästa band. De bildas runt 1981 men skivdebuterade förhållandevis sent med ”Exploring the Axis” 1985. Tyvärr en något tråkig skiva där Thin White Rope ännu inte riktigt hittat sin form. Det går dock inte att ta miste på Guy Kysers karaktäristiska stämma, ett av gruppens förnämsta adelsmärken, som låter om en grovröstad Roger McGuinn med mycket hår på bröstet och kort stubin. Dock har skivan mästerverket ”Down in the Desert”, som mot en bakgrund av hetsig ökenrock berättar historien om Karl som får nog av sitt jobb och ger sig ut på en vandring genom det torra landskapet söderut, mot Mexico:
Karl went south with a sigh of relief
Said he’d be happy with anything different at all
Karl went south but he went through the desert
A Mexican influence followed him home in the fall
Karl came back but he isn’t the same
He came very quietly, no one was very surprised
Karl came back and he works and he smiles
But if you look closely there’s still something scared in his eyes
Någonting påverkade honom därute i öknen…
Låten är det första exemplet på vad Thin White Rope var kapabla till. Vad det var visade sig ett par år senare med ”Moonhead”, en tio låtar lång detonation där Guy Kyser sjunger med en kraft som får känsliga lyssnare att backa ut ur rummet och där de högt uppskruvade gitarrerna rinner genom musiken som breda strömmar av flytande glödgat stål. ”Moonhead” skulle följas av ett flertal skivor; ”In the Spanish Cave”, ”The Ruby Sea”, de tre mini-LP:na ”Bottom Feeders”, ”Red Sun” och ”Squatter’s Rights” med flera. ”Squatter’s Rights” är en samling med outtakes och låtar från hyllningsplattor och toppas av två majestätiska Byrds-covers – Roger McGuinn-referensen är alltså inte vald på måfå.
Jag såg Thin White Rope på en av deras sista turnéer, musiken var lika nådlös som en skogsbrand men utanför scenen var det ett slitet (men vänligt) band som bar sin egen utrustning. Efter att de upplöstes startade Guy Kyser ett nytt band, det än mer negligerade Mummydogs.
Få band kunde mäta sig med Thin White Rope ifråga om tyngd, men i sina bästa stunder kunde Dream Syndicate generera en nästan lika stark intensitet. Wynn må ha sjungit med Neil Youngs skalor – det vill säga lite falskt – men i gengäld kunde han låta som en psykopat på bristninggränsen när han levererade textrader som ”I’ve got on a page one story buried in my yard”, medan han får ”I got some fine wine in the freezer mama, I know what you like, I’m gonna take it, turn it, set it loose” att låta som ett hot om något onämnbart. Båda textexemplen kommer från skivan ”Medicine Show” från 1984, utgiven två år efter ”The Days of Wine and Roses”. De flesta håller ”Wine and Roses” som gruppens bästa, en del till och med som den bästa Paisley Underground-plattan överhuvudtaget. Den är visserligen mer tryckande och har låtar som ”Tell Me When It’s Over” och den förstklassiga ”Halloween”, men ”Medicine Show” tycker jag är mer konsekvent och sammanhållen. Och mer explosiv, inte minst tack vare Karl Precodas ännu mer konfrontativa gitarrspel som låter som Tom Verlaine på flugsvamp. Dream Syndicate hann med ett par skivor till innan de tog sitt första farväl med den högspänningselektriska liveplattan ”Live at Raji’s”. Både ”Out of the Grey” och ”Ghost Stories” har sina riktigt bra spår, men de är helt enkelt inte lika många som på ”Medicine Show”. Gruppens nyliga återförening som resulterat i hittills tre skivor ignorerar jag dock, den hittills senaste ”The Universe Inside” dessutom med vrede. Vad i hela fridens namn fick de att börja spela avtändningstechno?!?!
Tätt förknippade med Dream Syndicate är Green On Red. Wynn och Green On Reds oberäknelige frontperson Dan Stuart slog till och med ihop sina påsar – eller spritflaskor – för skivan ”The Lost Weekend”. Titeln lånades från Billy Wilders film from 1945 med Ray Milland i en strålande roll som alkoholist med missbruket allt mer utom kontroll. Skivan som gavs ut som Danny & Dusty låter ungefär som ni tror att den låter. Det är ett parentetiskt med rätt charmigt fylleslag men har i alla fall en exceptionell låt, Stuarts isande ”Down to the Bone” som är så bra att den borde ha legat på en Green On Red-platta. Förslagsvis utropestcknet ”Gas Food Lodging” från samma år som ”The Lost Weekend”, 1985. Till ”Gas Food Lodging” hade de värvat den eminente gitarristen Chuck Prophet som tog Green On Reds musik till nya höjder. Från att ha varit ett påtagligt Doors-influerat band på debut-LP:n ”Gravity Talks” där organisten Chris Cacavas hade en betydande roll, gick de mot att spela en starkt Neil Young-inspirerad road movie-rock där vägarna korsas av tumbleweed-buskar och tallrikarna på vägkrokarna kunde ha diskats bättre.
Möjligen hade Green On Red inte fallit sönder till en duo (mot slutet med bara Stuart och Prophet kvar som fasta medlemmar i bandet) och Stuarts låtar inte blivit tråkigare om han hållit sig nyktrare. Men deras näst sista platta måste nämnas, för ”Scapegoats” (1991, flera år efter att Paisley Underground-vågen hade ebbat ut) är bitvis helt suverän. Den har ett riktiga Stuart-klassiker som den gastkramande ”Sun Goes Down” och den ironiskt muntra ”Two Lovers (Waitin’ to Die”).
Som ett anekdotiskt exempel på den nära relationen mellan Dream Syndicate och Green On Red kan jag berätta att de båda banden spelade med några dagars mellanrum i Stockholm 1985. Green On Red gjorde en stormande konsert på Kolingsborg, medan Dream Syndicate hade bokats till den legendariska rockklubben Ritz vid Medborgarplatsen. I slutet av Dream Syndicates konserten lockar de upp Dan Stuart på scen som snubblar in samtidigt som han drar upp sina otroligt fula smutsrosa långkalsonger (jag vill inte veta vad som hade gjort honom byxlös) och gör sällskap med Wynn i en till synes spontan Danny & Dusty-duett.
Både Green On Red och Dream Syndicate hade psykedelia i sitt DNA, men hos Rain Parade dominerade den den musikaliska arvsmassan. De gjorde en handfull skivor men efter att de skrivit på för Island Records tappade de riktningen lite grann. Alltså är det deras två första (på Enigma) man ska rikta in sig på. ”Emergency Third Rail Power Trip” från 1983 är visserligen lite ojämn men betydligt bättre än sin krystade titel. Mästerverket kom emellertid året därpå. ”Explosions in the Glass Palace” är själva essensen av Rain Parade. Den lilla femlåtarsskivan – ja, det är en mini-LP, kröns av den långa, osaliga ”No Easy Way Down” som trots namnet långsamt men graciöst rör sig neråt i en omtöcknad desperation. ”Broken Horse” i sin tur ger en föraning om vad gitarristen David Roback skulle komma att ägna sig åt några år senare i de betydligt mer framgångsrika Mazzy Star. Davids bror Steven försökte sig också på en karriär efter Rain Parade, i de underskattade Viva Saturn.
Rain Parade ger flera bra exempel på hur Paisley Underground-banden ynglade av sig i andra mer eller mindre volatila konstellationer. En av de tidigaste avknoppningarna från Rain Parade var Clay Allison som också involverade Kendra Smith som var med i både The Suspects och det tidiga Dream Syndicate. Hon höll sig kvar i Clay Allison när de bytte namn till Opal. Smith gjorde för övrigt ett par soloskivor också innan hon drog sig tillbaka från musiken och flyttade ut i skogen för att i några decennier leva på vad naturen gav.
Rain Parade-medlemmar var också insyltade i ”supergruppen” Rainy Day tillsammans med folk från Dream Syndicate, Bangles och The Three O’Clock. Idén till projektet föddes på en grillfest hemma hos Green On Red. Rainy Days enda skiva är en samling covers på mindre kända låtar av mycket kända artister som Buffalo Springfield, Bob Dylan och Jimi Hendrix. Den eponyma skivan är hyllad av många men jag tycker att den hamnar i kategorin ”kul att den finns men inget jag känner för att lyssna på”. Möjligen med undantag för den Kendra Smith-sjungna versionen av Alex Chiltons Big Star-låt ”Holocaust”.
Som jag nämnde tidigare tog hörnstensbandet The Three O’Clock ett annat grepp om psykedelian än vad Rain Parade gjorde. Regnparadens musik hade mörkare skuggor och ett mer oroat kynne. Three O’Clocks musik är mer upplyst i tivoliskarpa kulörer. Gruppen hade flera drivna låtskrivare utöver Michael Quercio, alla med utpräglade melodisinnen vilket gjorde dem till ett väldigt populärt band i Los Angeles high school-kretsar. Det är lätt att förstå deras entusiastiska fan-följe när man hör låtar som ”Jet Fighter” och ”And So We Run” från det som är gruppens bästa platta, ”Sixteen Tambourines” från 1984. Svårare att förstå är att de under sina första år som The Salvation Army var nästan punkiga då både ”Sixteen Tambourines” och tidigare nämnda ”Baroque Hoedown” är kuddmjuka och vänligt runda i kanterna utan att för den skull bli infantilt undergivna. Three O’Clock var sin tids godmodiga svar på sextiotalsband som The Left Banke och Strawberry Alarm Clock.
Ett band som låg och flöt en bit från Rain Parade och ganska mycket närmare Three O’Clock men som sällan nämns när Paisley Underground kommer på tal trots att de gott och väl kvalar in var The Eyes of Mind. Deras urbota löjligt betitlade LP ”Tales of the Turqoise Umbrella” – deras enda – kom ut på Greg Shaws Bomp-etikett och var delvis producerad av Mark Wirtz. Att Wirtz på sextiotalet rattat ljudet på engelska gruppen Tomorrows platta säger en del om var på paletten The Eyes of Mind ligger. ”Tales” har inte samma vigör som Three O’Clocks bästa verk, men den som vill ha mer av lättare Paisley Underground bör låna ett öra till ”Dream Life” och ”She Only Knows”.
När vi är inne på det psykedeliska kan det nämnas att Plasticland definitivt hade varit som klippta och skurna för Paisley Underground-kategorin om det inte hade varit bördiga från Milwaukee i Wisconsin (precis som Violent Femmes alltså, som också garanterat rubricerats Paisley Underground om de inte hade haft geografin emot sig). Jag rekommenderar dock Plasticland med viss tvekan. Deras framtoning var lite tillgjord – plastig rentav – och deras komplexfyllda försök att emulera Syd Barrett som trippar loss i garaget är lite ihåliga. Dock hade de några enstaka goda stunder av vilka det tidiga singelspåret ”Office Skills” (utgiven redan 1980) antagligen är den mest minnesvärda.
Naturligtvis kan man höra en garagerockpåverkan i den musik som producerades inom den Paisley Underground-ramen. Konstigt vore det väl annars med tanke på vad banden själva lyssnade på. Det hörs också i attacken hos många av dem. Väldigt tydligt på Long Ryders första inspelningar. Släng till exempel på ”And She Rides” eller titellåten från deras första skiva – en mini-LP igen! – och döm själva. Men redan från början hade de med Sid Griffin i spetsen en stark countryrockådra. Och det är den sidan av dem som de blivit mest kända för. Omslaget till deras första fullängdare ”Native Sons” var en parafras på det tilltänka konvolutet till Buffalo Springfields aldrig utgivna skiva ”Stampede”, och ju längre det gick, desto mer stilsäker blev Griffin som låtskrivare. Hör bara den undersköna ”If I Were a Bramble and You Were a Rose”, som från början gömdes undan som sista låt på en dubbelsingel! Hur kunde de låta bli att ta med en sådan pärla på ”State of the Union” från 1985?!
Long Ryders plattor är annars lite ojämna och hade ofta en lite stel produktion, men allihop har sin beskärda del av fantastiska låtar. Den som är hugad skulle kunna sammanställa en rätt svårslagbar best of-samling med dem.
Sid Griffin har hur som helst varit väldigt mån om att förvalta arvet efter Long Ryders. Nästan övernitisk. Hur många live-släpp, utökade deluxe-utgåvor, boxar och arkivplattor finns det egentligen med dem nu? Och så sent som 2019 återförenades de och släppte en riktigt bra skiva med titeln ”Psychedelic Country Soul” – ett epitet som beskriver deras musik ganska bra. (Griffin har förresten också varit en aktiv fanbärare för idolen Gene Clark och skrivit spaltmetrar om honom i olika forum, samt författat en bok om Gram Parsons plus två stycken om Bob Dylan. Bland annat.)
Ett band som liksom Long Ryders rörde sig mellan genrerna var det band jag nämnde allra först i den här artikeln: True West. Ni lär inte bli förvånade när jag berättar att deras första skiva, ”Hollywood Holiday” (namnlös i USA) från 1983, var – en mini-LP! Liten men naggande god, låt vara med ett ännu stelare sound än någon Long Ryders-platta. Men med låtar som den Syd Barrett-aktiga ”Steps to the Door”, den furiösa ”I’m Not Here” och den kanske mest övertygande covern på Pink Floyds ”Lucifer Sam” kan True West-debuten inte misslyckas helt.
Efter att ha prövat vingarna med de åtta ganska korta låtarna på ”Hollywood Holiday” slog de sig fria med fullängdsplattan ”Drifters” året därpå. Återigen med ett ganska trist sound, reverb-överdrivet ihåligt, men fortfarande med flera bra låtar. Ett smidigt sätt att skaffa de båda skivorna på ett bräde är att leta upp Atavistic-CD:n ”Hollywood Holiday Revisited” som innehåller bägge plattorna plus tre tidigare outgivna Tom Verlaine-producerade demos som utfyllnad.
28th Day var ett band som jag aldrig tyckt nått upp i samma klass som de flesta andra Paisley Underground-banden. Med ett par undantag tycker jag att deras låtar är rätt svaga, och av störst värde är de kanske för Barbara Manning-fansen. Det var i 28th Day som hon begick sin skivdebut. De släppte bara en, självbetitlad platta 1985 som sedan dess har kommit i generöst utökad form under titeln ”The Complete Recordings”.
Avsevärt bättre var de överkaxiga Pandoras som av någon obegriplig anledning aldrig till fullo har upptagits i den erkända Paisley Underground-kretsen. Om det fortfarande finns någon med huvudet kvar i medeltiden som påstår något så befängt som att kvinnor inte kan ösa på för fullt har de aldrig hört plattan ”It’s About Time” med dessa fyra tjejer med den vilda Paula Pierce i spetsen. Inga andra skivor i den här genomgången skramlar lika högljutt som den. Att omslaget på helt skamlöst pastischerar konvolutet till Shadows of Knights 1966-platta ”Gloria” säger exakt var någonstans gruppens hjärta låg. De gjorde flera skivor efter den men ingen av dem toppar debuten. Och då ingick inte ens Pandoras bästa låt – covern på australiensiska gruppen The Sunsets ”Hot Generation”! Den släpptes bara på singel efter att LP:n hade kommit ut.
Den uppmärksamme har noterat att jag inte nämnt Bangles annat än i förbifarten, trots att de var den överlägset mest framgångsrika och välkända Paisley Underground-combon. Jag tänker inte göra det heller, utan hänvisar istället till volym 5 i MONO:s artikelserie Skivor som kom undan och som handlar om ”All Over the Place”. Det är Bangles bästa platta, och utan tvekan en av de mest havärda skivorna i Paisley Underground-fataburen. Ett glimrande skimrande popmästerverk!
Vilken betydelse har Paisley Underground haft i det stora hela? Svårt att säga naturligtvis, men här och där hör man ekon av dess estetik i annan musik. Det är väl inte långsökt att misstänka att många av de engelska indiepopband som vällde fram under nittiotalet har hört en och annan Paisley Underground-skiva. Klart är i varje fall att många av ursprungsbanden var rätt långlivade. Flera ur Paisley Underground-kretsarna fick också relativt livaktiga solokarriärer efter att deras band lagt ner. Och ett kuriöst faktum är att Simpsons-tecknaren Matt Groening är sprungen ur detta kreativa konglomerat av kompisar, vildhjärnor, intiativtagare, talanger och – hur begränsat deras genomslag nu än må ha varit då – historieskrivare.
Intresset för musiken som gjordes där och då verkar ha vuxit något med tiden. Artiklar skrivs, poddar görs, människor minns. Jag kan verkligen rekommendera att ni läser The Guardians gedigna, intervjubaserade artikel The Paisley Underground: Los Angeles’s 1980s psychedelic explosion. (Piucci-citatet i början är hämtat ur den.) Artikeln har några år på nacken men är helt suverän. En annan historisk överblick del 75 av podden Hi-Fi Highway som nästan helt handlar om Paisley Underground. Hörvärd!
2013 återförenades några av de gamla banden och gjorde ett par konserter tillsammans, bland annat på en stödgala för The Turner/Fonda Project och deras arbete utbildning för kvinnor. Och för bara ett par år sedan blev det en ny klassåterträff med scenens fyra ursprungsband i form av skivan ”3 x 4” där Bangles, Dream Syndicate, Rain Parade och Three O’Clock spelar varandras låtar.
Men det bästa sättet att ta del av vad Paisley Underground var är förstås att gå direkt till urkunderna. Jag hade hoppats kunna presentera en översiktlig spellista med några av scenens många höjdpunkter, men utbudet på Spotify är under all kritik. Nyckelskivor saknas, spridda singellåtar kan man bara glömma att hitta, översiktliga samlingsplattor existerar inte ens i den riktiga världen. Därför har jag istället valt att dela med mig av ett antal Youtube-länkar nedan. Det är bara att klicka och hänryckas.
Sedan ska det som avslutning konstateras att det finns få rariteter på det här området. Det mesta går att hitta billigt, på CD eller vinyl. För en relativ struntsumma kan man skaffa de flesta av de mest signifikanta titlarna. Se lathunden nedan!
Dream Syndicate – Tell Me When It’s Over
Green On Red – Sixteen Ways
Thin White Rope – Down in the Desert
True West – I’m Not Here
Pandoras – Hot Generation
Three O’Clock – Jet Fighter
The Eyes of Mind – Dream Life
Bangles – Dover Beach
Long Ryders – If I Were A Bramble
Danny & Dusty – Down to the Bone
Rain Parade – No Easy Way Down