lördag, september 21

DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

av Peter Sjöblom

I en debattartikel levererar Peter Sjöblom en bredsida mot konsensustänkandet inom musiken och frågar sig retoriskt om det är synd om den.

Finns det genrer det är synd om?

Nej, det gör det inte, men det finns genrer som gärna tycker synd om sig själva. Anhängare, utövare och distributörer av i synnerhet jazz och folkmusik verkar ha särskilt nära till självömkan när deras favoritmusik inte får den breda uppmärksamhet som de anser att den förtjänar. Visst kan jag också tycka att det är synd att den musiken hanteras relativt styvmoderligt av media, om den hanteras alls, men mycket annat som jag gillar syns också så sällan i spalterna eller utsändningarna, alldeles oavsett kategori. För, hör och häpna, det finns till och med pop- och rockmusik som det inte heller skrivs om! Men det verkar somliga ha svårt att fatta. För en del verkar Ed Sheeran och The Cramps vara samma sak eftersom ingen av dem spelar jazz eller folkmusik.

Men det är inte den bristfälliga medietäckningen som irriterar mig mest (jag är ju som sagt ändå så van vid att gilla sådant som anses för perifert). Det som i första hand stör mig är jazzens och folkmusikens ovanligt stora stingslighet, och vad den beror på.

Jag tycker mig nämligen höra att klagosångerna går i självgodhetens tonarter. Att nämnda genrer tror sig ha en anboren rätt att bli hyllad enbart för att de finns, och att om de inte blir det och den mediala uppmärksamheten istället riktas mot andra genrer tycker man att det är motiverat att känna sig förfördelad och snuvad på gottepåsen i mediekalasets fiskdamm.

Om nu någon skribent trots allt skriver om musiken i exempelvis en recension och sågar den så sätter tisslet och tasslet igång bakom förlåten. Den recensenten kan räkna med en större eller mindre utfrysning. För inom gemenskapen ska man applådera vad skit som än ges ut så länge den befinner sig i ”rätt” kategori. Man ska buga och belöna den välutbildade duktigheten hos känslomässigt fryskalla jazzgitarrister och sockervaddsfluffiga högskolespelmän även om deras musik är totalt innehållslös. För det är jazzen och folkmusiken som är den fina musiken. Och i finmusikens kretsar ska alla vara snälla och kramas och ge varandra ABF-sydda hjärtan i sidenrött. Det är just detta som jag tror är det stora problemet: man tycker att man gör den riktiga musiken, den som är för ädel för att befinna sig någon annanstans än på en marmorpiedestal med mönster sirligt utmejslade av en kvävande konsensus. Man ser sig själv som helig.

Pär Rådström skrev en gång att ”för den som ingenting begriper är allting meningsfullt”, men somliga inom branschen (och för den delen även utanför den) hyser den väldigt egendomliga åsikten att om man inte gillar en skiva så har man inte förstått den, fastän det istället kan vara så att man inte gillar den därför att man har förstått den alldeles för väl. Man kanske rentav har förstått att där inte finns någonting att förstå. Att det är tomt som en ballong som med ett pruttande ljud pyst ihop till en sorglig och skrumpen liten gummipåse.

Det är givetvis inte lätt att få någon att erkänna denna vänskapskorruption. Jag har några gånger tagit upp det privat med musikervänner inom både folk och jazz, såväl aktiva professionella och sådana som skulle kunna kallas amatörer och som lämnat musicerandet bakom sig. Ingen skugga må falla över dem som är försiktiga med orden och uttrycker sig mellan raderna, men föga förvånande är det de som lämnat konsensusklubben som har haft lättast att erkänna och bekräfta mina misstankar.

Är det så konstigt att icke-invigda inte vill närma sig jazz-, folk- och i ännu högre grad den utpräglat självbelåtna konstmusiken (läs ett nummer av tidskriften Nutida Musik så förstår ni vad jag menar, eller ännu hellre: låt bli) när anhängarna av dessa musikformer avkräver en närmast sekteristisk trohet befäst i blod?

Nåväl. Innan fradgan börjar skumma kring jazzmunnarna och det börjar bulta i folkmusikens tinningsådror ska det sägas att inte alla utövare och genretillskyndare är lika edsvuret fundamentalistiska. Här och där finns musiker som härbärgerar en tillåtande öppenhet. Oftast hörs den i musiken de gör också. Är musiken öppen för intryck, så är ofta upphovsmännen och -kvinnorna också mottagliga för avvikande åsikter. Till och med uppmuntrar dem. Men det är ju inte de vidsynta och lyhörda som är problemet, utan trivselkotterierna där musiken är ett fredagsmys där ingen får säga att gräddfilen i dippen har surnat även om den har det.

Detta nervösa revirpissande är inte ett jota bättre än när artister inom främst rock- och den så kallade populärmusiken i stort dikterar villkoren för vad som får skrivas i artiklar och intervjuer. Man försöker köpa och dressera skribenterna; det är bara dressyrmetoderna som skiljer sig åt en smula. Men jazzen och folkmusiken verkar på sätt och vis ha lättare att komma undan med det, kanske för att de är marginaliserade. Och därmed är det ju gudbevars så hiskeligt synd om dessa genrer… Vilket det ju på sätt och vis faktiskt är men av en annan orsak – den att de dras med sina många inkrökta förespråkare och företrädare.

Hur ska musiken kunna vara fri om den hela tiden begränsas av de lättkränktas elstängsel? Hur ska den kunna frodas om alla hela tiden stryker den medhårs av rädsla för det stissigt protektionistiska grupptrycket? Hur ska man överhuvudtaget kunna skilja det substantiella i jazzen och folkmusiken från det meningslösa om man måste tycka att allting är precis lika bra hela tiden?