lördag, februari 24

DEN BÄSTA DAGEN ÄR EN DAG AV CRAMPS

av Peter Sjöblom

Det finns ingen dag som inte kan bli ännu lite bättre och Peter Sjöblom förklarar hur man ska bära sig åt för att gör den det.

Bästa dagen i mitt liv var när jag upptäckte The Cramps och näst bästa dagen i mitt liv var när jag återupptäckte The Cramps.

Det är naturligtvis en överdrift som jag drog till med för att få till en klatschig inledning på den här krönikan men det är ingen överdrift att säga att The Cramps har gjort mitt liv mycket roligare än vad det hade varit utan dem. De fyller en funktion som inga andra band egentligen kan fylla. Eller det är i alla fall få andra band som lyckas roa och ruska lika mycket liv i mig som dem.

Alex Chilton kallade dem för världens bästa rockband och han kan ha haft rätt. De extraherade det värdefullaste – om det nu är rätt ord – ur B-kulturen och skapade en helt oemotståndlig skräpestetik grundad på sädiga Russ Meyer-filmer, femtiotalsskräck och ohängd bonnläpps-rockabilly. Och de gjorde det med konnässörens seriositet men samtidigt med samma underhållningsvilja och respektlöshet mot auktoriteter  som deras inspirationsmaterial hade tillkommit med. The Cramps var allt annat än museala. De gick på instinkt och den instinkten ledde dem alltid rätt.

Åtminstone till en början. Senare skivor famlar lite när The Cramps försökte lyfta musiken ur sin ursprungliga, spinkiga skronkighet med ett fetare sound och när bandets givna central- och förgrundsgestalter, sångaren Lux Interior och gitarristen Poison Ivy Rorschach, började överdriva humorn. Humorn hade visserligen alltid varit en essentiell del av bandet, både i den visuella framtoningen och i musiken, men någonting gick förlorat när Lux Interior började synas pancake-sminkad och i extremt små kalsongliknande byxor – ska det väl i alla fall föreställa – i guldlamé. Kanske var det så att deras image inte alls mådde särskilt bra av att kärnmedlemmarna åldrades precis som alla vi andra. Gruppens musik lyckades inte hålla upphovsmännen och -kvinnorna unga på samma sätt som den lyckas hålla oss lyssnare unga. I alla fall håller den oss unga på insidan och dessutom behöver inte vi skylta med den ungdomen på samma sätt, vår show måste inte go on som den tydligen var tvungen att göra för Lux Interior. Ska jag vara ärlig var det lite pinsamt att se hur han försökte upprätthålla bilden av sitt yngre jag.

Och inte är väl ungdomen egentligen så mycket att stå efter när man väl har lämnat den? Medelåldern har ett oförtjänt dåligt rykte och en respektfullt hanterad ålderdom byggd på äkta erfarenheter är någonting ädelt. Fast: det jag menar med lyssnarens ungdom är en annan sorts ungdom, den som oavsett ålder känns som ett vitaliserande surr inuti och som får en att känna sig lätt om hjärtat. Och som är så förbenat lätt att förlora bland alla avsigkomna ambitioner, kantstötta visioner och svidande – ibland sårande – besvikelser man samlar på sig under ett liv.

Det surrar alltid i mig när jag sätter på någon av de skivor The Cramps gjorde under sina första år, 1978-1983; ”Songs the Lord Taught Us”, ”Psychedelic Jungle”, den liveinspelade mini-LP:n ”Smell of Female” (senare återutgiven i välkommet utökat skick) och singelsamlingen ”Off the Bone”. Skivor som alla är lika elektriska som blixten som väckte liv i Frankensteins monster.

Fast det räcker inte med studioskivorna; ett seriöst Cramps-fan helt enkelt måste komplettera med ett urval av de konserter som alltid har cirkulerat bland de mest krampande anhängarna. Bandet var ordentligt bootleggat redan tidigt i karriären och många gamla illegala LP-utgåvor ges till och med ut på nytt då och då av nya royaltyförnekande ”bolag” – de senaste åren har det dessutom kommit ett flertal (halv)officiella plattor med mestadels radioinspelningar. Undviker man de ruttnaste publikupptagningarna finns det guld att vaska här. Till exempel är konserterna från Palo Alto i Kalifornien 1979, City Gardens i Trenton, New Jersey 1981 och Astor Park i Seattle 1982 självskrivna delar i en trovärdig Cramps-samling. Den sistnämnda finns utgiven under flera titlar men ”The Cramps Totally Destroy Seattle!!” säger precis vad det handlar om – den kvällen var bandet i absolut högform och släppte inte ut någon levande. Däremot ett stort antal odöda får man misstänka…

Själv var jag i alla fall vimmelkantig efter de två Sverige-konserter jag såg med bandet 1986, i samband med att deras platta ”A Date with Elvis” kom ut. Särskilt spelningen på Göta Lejon i Stockholm var magnifik (och åtföljd av en presskonferens där man kunde se undertecknad stjärndårat tindra med tonårsögonen och höra mig ställa antagligen oerhört korkade frågor). Lux Interior stormade fram över scenen, hällde lika mycket rödtjut på kroppen som i den, slängde sig på scengolvet, tjudrade sig själv med mikrofonslangen, klättrade livsfarligt högt upp i en högtalarrigg men bäst av allt var nästan när han till publikens sköna skadeglädje retades med en biffig och ovanligt dumdryg vaktjävel med förhörsledarattityd. Publikens mjuggskratt när Lux lyste vakten rakt i pupillen med den där förbannade ficklampan som publikövervakaren hela tiden översittarpekade på folk med!

Med barnförbjuden utstrålning stod Poison Ivy i ena änden av scenen, cool som ett isflak, och förde med gitarrens benknoteriff befälet medan Nick Knox piskade sitt rudimentära ritualbeat ur trummorna. Kortvariga basisten Jennifer ”Fur” Dixon gjorde väl egentligen ett större visuellt än musikaliskt intryck. Framför allt kändes det lite fel att Cramps hade ersatt den hävdvunna andra gitarren (i början trakterad av den iögonfallande Bryan Gregory) som gjorde så mycket för bandets ursprungliga baslösa sound.

Men kanske var det där den bästa dagen i mitt liv? Det är i alla fall en av dem jag minns helst. Att tillsammans med andra ha samlats där, enade under rock’n’roll-stammens obestridliga överhuvud och voodooprästinna.

Om vi inte hade vikt oss godvilligt för deras auktoritet hade de ändå kunnat tvinga oss till underkastelse. För de hade ju lärt sig sin trolldom av de bästa. Både Lux Interior (som egentligen begåvats med det illustra namnet Erick Lee Purkhiser) och Poison Ivy (Kristy Marlana Wallace) var hängivna skivsamlare och lämnade ingen håla obesökt när de åkte runt i USA och letade gamla femtio- och sextiotalssinglar som ingen på sjuttiotalet kände till eller ens ville veta något av. En gång for de ner till Memphis och vittjade Sun Records lager av gamla originalsinglar som låg huller om buller i stora drivor inne i det försummade magasinet. Paret åkte hem till sin leopardmönstrade lya med kartongerna fulla av gammalt osålt Sun-guld.

I slutet av nollnolltalet började ett särskilt passionerat fan sammanställa samlingar som sedan spreds via nätet och mellan likasinnade, med alla låtar som Cramps någonsin gjort covers på och som Lux och Ivy nämnt i intervjuer. ”Lux & Ivy’s Favorites” blev ett sammanlagt sjutton volymer stort projekt som avslöjade en del av vad detta skräpkulturens kungapar hade i sin samling – silverskimrande doo wop, bindgalen rock’n’roll, bisarra novelty-låtar, fuzzad garagerock, felnavlad country, snedskjuten blues… Ett tättpackat, skallvrängande kompilat av populärkulturens mer tvivelaktiga avlagringar.

Men The Cramps var inte bara summan av andras essenser. För det handlar om att kunna hantera dem, förstå deras egenskaper och med dem skapa något eget med lika stort innehåll. Att lockas av krafterna, locka krafterna till sig och bemäktiga dem. Leda blixten rätt och ge liv åt sitt eget frankensteinsmonster. Och det kunde The Cramps.

Den femte februari 2009 grät jag och blev överraskad av att jag gjorde det. Det var när jag hörde att Lux Interior hade dött, dagen innan – medfödda hjärtproblem. Jag hade inte ägnat mig åt The Cramps på många år men ändå träffade nyheten mig som en defibrillatorchock i mitt eget bröst. Jag skämdes lite för att jag hade försummat dem. Men mest av allt var det nog så att jag blev brutalt påmind om min egen dödlighet och att döden visserligen är definitiv men att vägen dit består av många små dödar i form av bortryckta delar av ens eget förflutna. För fan, han var ju ändå en av mina hjältar!

Kanske för att dämpa de irrationella skuldkänslorna, men jag började lyssna på The Cramps igen efter det. Det som hade varit en urusel dag blev istället den näst bästa i mitt liv. Fast det går ju inte att mäta och det är ju som sagt bara en klatschig överdrift, men en sak är säker: varje dag jag lyssnar på The Cramps är en mycket roligare dag än vad det skulle ha varit om jag inte hade gjort det. Varje sådan dag är en dag med det där märkliga, underbara inre surret.