av Peter Sjöblom
DAVID RAWLINGS: ”Poor David’s Almanack” (Acony)
Det går inte att tänka på David Rawlings utan att tänka på Gillian Welch då de är musikaliskt oskiljaktliga. Oavsett vems namn som står med störst bokstäver på omslagen är skivorna alltid nära samarbeten – man kan rent av prata om dem som duoskivor. Skillnaden mellan dem i hans respektive hennes namn består först och främst i vem som är försångare. Welch är tekniskt sett den bättre av de två, men i gengäld har Rawlings plattor – de två föregående utgivna som Dave Rawlings Machine – en större geist än Gillian Welchs. Kanske är jag den enda i hela världen som inte tycker Welch är särskilt bra; hon hör till americanans mest omhuldade och respekterade personligheter, men med möjligt undantag för ”Hell Among the Yearlings” från 1998 tycker jag hennes skivor är såsiga och tråkiga.
Med Rawlings vid rodret får musiken alltså en större och definitivt välbehövlig skjuts. Hans skivor är ofta fylligare arrangerade, kanske för att han behöver kompensera instrumentellt för sin lite tunna och nasala röst, som en blandning av Neil Young och T-Bone Burnett. Men kanske är det också rösten som räddar Rawlings musik undan Gillian Welchs lätt pretentiösa tonfall. Oavsett är ”Poor David’s Almanack” som bäst när den är som mest anspråkslös – hör till exempel den bluegrass-frivola ”Money Is the Meat in the Coconut” och den lätt cajun-sprittande ”Come on Over My House”. ”Poor David’s Almanack” är inget mästerverk, men i alla fall hyfsat stabil rotmusik.