av Peter Sjöblom
DAVID CROSBY: ”Sky Trails” (BMG)
Jag har med åren blivit mer och mer kluven till David Crosby. Eller mer precist, musiken han gjorde efter att han blev sparkad från The Byrds 1968. Vilket är en hel del musik att vara kluven till. I Byrds var han den mest skärpte låtskrivaren jämte Gene Clark och presterade oangripliga klassiker som ”Everybody’s Been Burned” och ”Lady Friend”.
Eller så njugg får jag inte vara. Trots allt bevisade han med sin första soloplatta ”If I Could Only Remember My Name” 1971 att hans ofta fria, eteriska låtar höll även i det större formatet, och att han som medlem i Crosby Stills Nash & Young berikade deras repertoar med minnesvärda låtar som hippie-stridsropet ”Almost Cut My Hair” och den skira ”Guinnevere”. Men ofta har hans gärna jazzharmoniskt klädda låtar varit så såsiga att den stora frågan är vem de kommer att få att somna först – lyssnaren eller Crosby själv. Skivan ”Croz” från 2013 markerade början på en förnyad, mer regelbunden skivaktivitet och hade åtminstone en viss styrfart, men förra årets ”Lighthouse” var återigen grabbnäve i valiumburken.
Dessvärre har han inte ruskat av sig dåsigheten till den bitvis lite Joni Mitchell-betonade ”Sky Trails”. Som brukligt med Crosbys plattor från de senaste decennierna är den ordnad ner i minsta detalj; inte ett enda arrangemangshår ligger fel. Sävligheten är linjär, ingenting bryter av mot den oförargliga precisionen. De få gånger han gör någon som helst ansats att häva sig ur den studioperfektionistiska letargin blir det inte mer av det än ”She’s Got to Be Somewhere” och ”Capitol”, två låtar så livlösa att de får Toto att låta som norsk black metal.
Ingenting kan ta ifrån Crosby det som som tidigt gjorde honom till en legend men man måste erkänna att han annullerade sitt medlemskap i föreningen för relevanta artister för mycket länge sedan.