söndag, september 23

DAVID BYRNE – AMERICAN UTOPIA


Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva – två till priset av en gånger tre!

av Peter Sjöblom & Linda Bönström

DAVID BYRNE: ”American Utopia” (Nonesuch)

Det var nog inte förrän jag upptäckte afrofunken som jag verkligen förstod vilken oerhört stor påverkan Talking Heads haft på mig, och inte minst genom hur bandets hjärna David Byrne tänkte på rytm och groove och hur man bygger bägge av det samspelande mellanrummet mellan instrumenten. Framför allt på de tre fullskaliga klassikerna från sjuttio/åttiotalsskiftet ”Fear of Music”, ”Remain in Light” och liveplattan ”Stop Making Sense” med den tillhörande filmen (den bästa konsertfilm som har gjorts). Lägg till det David Byrnes sidoprojekt med Brian Eno, den fortfarande lika magnifika ”My Life in the Bush of Ghosts” från 1981.

David Byrnes karriär i eget namn kan som bäst sägas ha varit ojämn. Han är som jag nyss antydde en idédriven person och jag har inte sällan tyckt att det har varit mer givande att lyssna på honom som tänkande skivbolagschef och som skarpsynt musikdebattör med filosofiska övertoner än vad det har varit att lyssna på hans soloplattor. Jag är numer alltid beredd på att bli besviken på hans musik eftersom jag innerst inne fortfarande hoppas på ett nytt mästerverk på nivå med Talking Heads i sitt esse. Trots att jag vet att det är en alldeles orimlig förhoppning och nedrigt mot David Byrne.

Men besvikelsen har nog aldrig blivit så stor som när Eno/Byrne 2008 släppte den senkomna uppföljaren till ”My Life in the Bush of Ghosts”. Även om det hade gått mer än tjugofem år mellan den och ”Everything That Happens Will Happen Today” var det nästan obegripligt hur trist den sistnämnda var. Kanske var det för att inte höja förväntningarna till ouppnåeliga nivåer som de till ”American Utopia” valde att bara sätta ut David Byrnes namn på framsidan även om den de facto är ett samarbete mellan de gamla radarparet. Så till ytan sett är detta Byrnes första egna platta sedan 2004 års ”Grown Backwards”.

”American Utopia” är en del av det större multimediaprojektet ”Reasons to Be Cheerful” där Byrne just vill ge oss anledningar att glädjas även i tider av politiska härdsmältor och pågående världsförstörelse. Det handlar inte om förnekelse eller skygglappar; Byrne har ju alltid varit de små tingens man och en iakttagare med förmåga att ge i andras ögon obetydliga detaljer en trösterik innebörd. Han har nog förstått att det är just det som behövs mest just nu. Det är jag tacksam för. För visst behövs David Byrne. Men strikt musikaliskt sett är det inte just den här David Byrne jag behöver.

För även om ”American Utopia” är en bättre skiva än ”Everything That Happens Will Happen Today” (som väl ändå är det bästa jämförelsematerialet oavsett vad som står på omslaget) så är den tråkig. Låtarna är mediokra och för typiska, arrangemangen för livlösa, sången högst tveksam – Byrnes röst har alltid varit udda (på ett bra sätt) men här låter den alldeles för ofta ansträngd och forcerad. Särskilt uppenbart är det i den Van Dyke Parks-aktiga öppningslåten ”I Dance Like This” som kräver betydligt mer av sångaren än vad David Byrne kan ge idag.

Jag vill tycka om den här skivan så mycket för alla dess hjärtevärmande ansatsers skull men hur jag än bjuder till berörs jag inte av den. David Byrne kommer alltid att vara en sorts hjälte för mig men – och det gör mig verkligen ont att säga det – det är inte på grund av skivor som ”American Utopia”. [PS]

* * *

Redan vid inledande spåret ”I Dance Like This” så hatar jag David Byrnes senaste album ”American Utopia”. Så enkelt det vore att bara slänga bort den och förtränga de närmare fyrtio minuterna av plågsamt låga och gaggiga textrader som Byrne klämt ur sig tillsammans med parhästen Brian Eno. Vore enkelt. Men något med ”American Utopia” är charmigt, vette tusan vad eller varför men jag lyssnar på plattan några extra gånger.

Men där får det nog lov att räcka. ”American Utopia” är som en hybrid, som att Byrne faktiskt har något han vill säga på riktigt, men det är svårt att lyfta fram det från allt fluff och flum. ”Dog’s Mind” ett av de bättre spåren som börjar med en bakfull domare som svär in en president… ”Gasoline and Dirty Sheets” är lite medryckande, det får medges, och efter ett tag är inte ens ”I Dance Like This” en riktigt så stor katastrof som första intrycket antyder.

För ett Byrne-fan som säkerligen väntat alla dessa år sedan hans senaste soloskiva (”Grown Backwards”, 2004) är ”American Utopia” ett tämligen säkert köp. Vi andra kommer inte ens att minnas plattan i morgon. [LB]