tisdag, mars 19

DAVID BOWIE – CRACKED ACTOR (LIVE LOS ANGELES ’74)

av Peter Sjöblom

DAVID BOWIE: ”Cracked Actor (Live Los Angeles ’74)” (Parlophone)

Det var en problematisk tid för David Bowie. Han var i kläm mellan Ziggy Stardust-personan han försökte lämna bakom sig och den soul boy han var på väg att bli. Jag har aldrig tyckt att ”Diamond Dogs” från 1974 varit särskilt bra – en ”Ziggy” på fallrepet som går vilse bland postapokalyptiska pompösiteter som är på tok för överdimensionerade för skivans eget bästa. Att den har bra låtar protesterar jag inte emot – ”1984” och ”Sweet Thing” hör till Bowies bästa överhuvudtaget. Men mycket på skivan är ingenting annat än longörer som Bowie tvingade på den för att skapa en konceptuell bärkraft. Utan att lyckas.

Kort därefter skickade Bowie tillbaka Ziggy till sin hemplanet. Han kammade ner det patenterade morotsfärgade spretet till en svallande fön och bytte Ziggys fantasieggande modemardrömmar mot kostymer som egentligen var för stora för den allt mer paranoide Bowies amfetaminurholkade kropp. Han lade sig till med en slickad stil, fuktig av David Sanborns blöta hallicksaxofoner och med element från dels den disco som tog fart underifrån men ännu inte kommit så långt att den kunde spegla sig i glitterbollarna som roterade i taket på Studio 54, och dels av den Philadelphia-musik som danades av inte minst låtskrivar- och producentparet Kenneth Gamble och Leon Huff. Men varför jag skulle ägna tid åt den blekfisiga plattan ”Young Americans” från 1975 istället för den äkta soulvara som exempelvis The O’Jays levererade övergår mitt förstånd.

Men betydligt värre än någon av dessa skivor är dubbel-LP:n ”David Live” som spelades in under turnén som följde på utgivningen av ”Diamond Dogs”. Bowie är lik Dylan i avseendet att han aldrig lyckats välja rätt konsertupptagningar för en officiell utgivning. ”David Live” är en katastrof. Bowies röst ljuder alldeles sönderbränd, bandet låter som att de inte lyckats få upp snoken ur kokainhinken innan de gick ut på scen och – herregud – covern på ”Knock on Wood”… Till och med Mick Jagger, knappast känd för sitt goda omdöme, sade vid något tillfälle att han aldrig någonsin hade stått ut med att ha haft en sådan horrör på sitt diskografiska samvete. (Det sägs att Bowie själv aldrig orkade lyssna igenom hela plattan och det är säkert sant – det låter ju som att han inte ens orkade lyssna igenom den innan den gavs ut.) Inte undra på då att fansen från första stund har jagat efter musikaliskt överlägsna bootlegs. Som den från Los Angeles Amphitheatre 5 september 1974.

Tidigare i år släpptes denna konsert som ”Cracked Actor”, gjord i en begränsad trippel-LP-upplaga speciellt till Record Store Day. Föga oväntat men lyckligtvis kunde inte Parlophone motstå frestelsen att ge ut skivan på riktigt för en större publik, vilket de nu gör. Det borde de ju ha gjort redan för drygt fyrtio år sedan istället för den där röran som är ”David Live”.

”Cracked Actor” är raka motsatsen till ”David Live”. Den låter elakare. Allting är tajtare, och de gånger när bandet släpper på tyglarna faller musiken inte isär utan får istället ett arrogant, snuskigt sväng. Även Sanborn faller in i ledet utan att störa. Redan nämnda ”1984” och ”Sweet Thing” befrias ur det mjölksyrekrampande konceptgreppet och till och med den stånkiga ”Rebel Rebel” sprattlar av äkta viril vitalitet. En helt magnifik ”Moonage Daydream” kliver fram med benen särade i breda steg, som ett monster i någon gammal japansk skräckfilm. Latinpartiet som sköts in i ”Aladdin Sane” på den här turnén integreras här mycket smidigare i låten än vad det gjorde på ”David Live”. Gitarrerna i ”The Jean Genie” fräser som turbinerna i en Boeing, i kapp med närmast Eno-psykotiska syntar – detta är en riktigt hårdkokt version som jag inte skulle vilja möta ensam i en mörk gränd om natten. Tro det eller ej, men de lyckas till och med få ”Knock on Wood” att gunga i höfterna istället för att stappla fram som ett fyllo med artros! Att det kantrar lite i avslutande ”John, I’m Only Dancing” gör ingenting, för dels sker det av pur entusiasm och spelglädje, och dels har konserten vid det laget redan vunnit. Det gör den redan med öppningsackordet.

Även en annars så seg låt som ”It’s Gonna Be Me” – inspelad för men ursprungligen inte utgiven på ”Young Americans” – lever upp. Inte bara för att man här hör att Bowie faktiskt känner för låten, utan också för att hans röst är i ypperlig form. Vilket den är konserten igenom. Den bär när den ska och spricker på rätt ställen för maximal emotionell uteffekt. Han tar risker med sången, töjer fraserna, kastar sig souligt ut mot tonerna men landar stadigt i både känsla och klang.

”Cracked Actor” balanserar perfekt mellan ”Diamond Dogs” och ”Young Americans”, mellan bowiesk teatralitet utan överspel och soulmättad elegans som inte blir sömnigt sval. Skivan är otroligt mycket mer än bara kuriosa för beundrarna, den är absolut nödvändig för envar med ett Bowie-intresse större än det som tillfredsställs av en greatest hits-samling. Den sätter fasen 1974-75 i ett ljus som den aldrig tidigare har stått i. Åtminstone inte vad den officiella utgivningen beträffar. Och vad gäller de gamla bootlegtejperna från konserten kan man slänga dem i papperskorgen nu – ljudet på ”Cracked Actor” är potent och balanserat utan att göra våld på kraften i musiken. Vi kan antagligen räkna med en ström av arkivutgåvor nu efter Bowies bortgång men jag kan inte tänka mig att särskilt många skulle vara lika angelägna, lika förstklassiga, lika essentiella som ”Cracked Actor”.