söndag, augusti 25

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

av Peter Sjöblom

DANIEL NORGREN: ”Wooh Dang” (Superpuma)

Daniel Norgren har på sina senaste skivor såsat runt i halvambienta ljudlandskap mer på jakt efter stämningar än på låtar. För mig klara besvikelser efter att han i början av karriären klev fram som en lovande uttolkare av ett mytiskt Amerika (som lika gärna kan vara ett mentalt Sverige) genom en Tom Waits-anstruken rotblues. Så en ny Norgren-skiva möter jag numer med en lätt blasé blick istället för ett höjt ögonbryn. Medan boråsfödde Norgren bryggt sina eteriska musikoljor har istället den bluesskrovlige Bror Gunnar Jansson klivit in på scenen och i mångt och mycket tagit den plats som Norgren så synligen lättvindigt lämnade tom.

Därför är ”Wooh Dang” ett välkommet tillskott till Norgrens allt rikare produktion (detta är, beroende på hur man räknar, hans åttonde skiva). Inte så att han helt och hållet övergett det musikaliska svävandet – hör ”Blue Sky Moon”, ”The Flow” och ”So Glad” – men han har i alla fall börjat söka sig tillbaka till det mer jordbundna. Det är skönt att höra honom bejaka den konkreta stunsen igen i ”Dandelion Time”, ”Let Love Run the Game” och den texmexiga ”When I Hold You in My Arms”. Dessutom sjunger han med en större innerlighet än på länge, och det är något som klär honom.

”Wooh Dang” är måhända inget mästerverk, men väl ett partiellt tecken på en musikalisk hemkomst.