söndag, maj 19

DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS


av Peter Sjöblom

DADDY LONG LEGS: ”Lowdown Ways” (Yep Roc)

Efter tre skivor i eget namn och en tillsammans med särlingen T. Valentine på skrammelrockbolaget nummer ett, Norton Records, har de tre newyorkarna i Daddy Long Legs bytt bolag till Yep Roc och levererar sin mest träffsäkra smocka hittills med ”Lowdown Ways”. Med tanke på hur deras tidigare skivor har låtit är det fullkomligt häpnadsväckande.

Låt inte trions Brooklyn-hemvist förvilla er: Daddy Long Legs har grävt där bluesens går som djupast i myllan med rottrådar som heter sådant som Son House, Howlin’ Wolf och John Lee Hooker. De har fört upp det autentiska till ytan och patinerat det ytterligare med ett par delar Captain Beefheart, några fler delar Dr. Feelgood och en del Flat Duo Jets. Daddy Long Legs sångare och frontfigur Brian Hurd – bördig från St. Louis, Missouri – till och med för sig på scenen som Feelgood-sångaren Lee Brilleaux gjorde i sin glans dagar och spelar munspel minst lika eldfängt. Hurd sjunger rakt in i munspelsmikrofonen för att ytterligare råa till rösten som redan utan förstärkning är så giftig att den förmodligen skulle kunna döda vartenda litet väggkrälande skadekryp på valfritt lopphotell i den amerikanska Södern. Bakom honom piskar trummisen Josh Styles och gitarristen Murat Aktürk upp sandstormar ur de grusvägar som leder från Varsomhelst till Ingenstans och där medlemmarna låter som att de har slitit ner sina cowboyboots till en skomakares mardröm. Någon basist har de inte.

Som Norton Records förklarade till förra studioplattan ”Blood from a Stone” är detta inte ”another gaggle of Fedora hat-wearing guys mangling ‘Sweet Home Chicago’ at the local blues fest”.

Däremot schasar de fram demonerna som hemsökt de bästa bluessångarna under deras sämsta, spritdeliriska ruelsenätter. De åkallar andarna från dem som dött som ett nummer och inte ett namn i något sydstatsfängelse för länge sedan. De skruvar upp volymen till högre nivåer än vad något supskrålande juke joint-klientel rimligtvis skulle kunna överrösta.

Efter ”Lowdown Ways” kommer ingen längre att behöva fråga om vita kan spela blues.

”Lowdown Ways” anspelar med hela sitt väsen på varje romantisk myt om bluesen som vi älskar att älska men det finns för den skull ingen anledning att tvivla på Daddy Long Legs autenticitet. De menar allvar, inifrån och ut, från det inledande chain gang-stampandet i ”Theme from Daddy Long Legs”, över Muddy Waters-riffande ”Ding Dong Dang” och krängande ”Glad Rag Ball” till den Morricone-anstrukna avslutningen med ”Wrong Side of the River”. På vägen hinner de till och med ingjuta osalig country i ”Back Door Fool” och Creedence-Clearwater-Revival-via-Dave-Edmunds i den pandemiskt smittande ”Winners Circle”. Daddy Long Legs har extraherat allt det bästa ur sina tidigare skivor, gjort hoodoon mer potent.

Felet med så många nya skivor är att de inte låter såhär. Välsignelsen med ”Lowdown Ways” är att det är precis vad den gör.

Jag tar risken att ha fel (för jag tror inte att jag har det): Ni behöver inte vänta till slutet av året på att få veta vilken som är 2019 års allra bästa skiva. Den är ju redan gjord.

Skivan släpps 10 maj.