av Peter Sjöblom
COWBOY JUNKIES: ”All That Reckoning” (Proper)
Cowboy Junkies utgivning har ofta skett ryckvis. Ibland har det gått flera år mellan skivorna, medan de i och med ”Nomad Series” gav ut hela fyra plattor under perioden 2010-2012. Senast vi hörde av dem skivledes var för tre år sedan, men då med arkivboxen ”Notes Falling Slow”.
Uppehållet fram till nya ”All That Reckoning” har inte fått dem att lägga om kurs. Margo Timmins röst är fortfarande musikens självklara centrum, och de är fortfarande trogna den dröjande, oftast mycket lågmälda americana de gjort sig kända för (deras största stilistiska hopp skedde mellan den av deras skivor jag tycker allra mest om, den tryckande bluesiga debuten ”Whites Off Earth Now!!” och genombrottsplattan ”The Trinity Sessions” för trettio år sedan).
I bandets bästa stunder är deras ångande återhållsamhet fortfarande effektiv. De lyckas alltjämt frammana känslan av att det händer någonting hotfullt i bakgrunden, utanför fokus, där man inte tittar, möjligen råkar se i ögonvrån. Den diffusa oron genomsyrar låtar som ”When We Arrive”, ”Wooden Stairs” och den passivt konfrontativa ”Nose Before Ear” och lyfter dem till de bästa på ”All That Reckoning”.
Det man kan invända mot gruppen är väl samma sak, att deras stil och tonfall varit så konsekvent. Hur många Cowboy Junkies-skivor kan man egentligen ha innan behovet är tillgodosett? ”All That Reckoning” är en bra platta, bitvis till och med mycket bra, men om den sedan är nödvändig får graden av var och ens egna mättnadskänslor avgöra.