onsdag, december 19

COVER STORIES

av Linda Bönström

Linda Bönström plockar i sin skivsamling och jämför originalinspelningar och coverversioner av några gamla favoriter. 

Första singeln från Bob Dylans ”Time Out of Mind”, en riktig pärla från 1997, var den smått melankoliska och ståtliga ”Not Dark Yet”. Exakt tio år senare valde countrysystrarna Allison Moorer och Shelby Lynne att ta sig an en drös med klassiska låtar och däribland denna som också blev plattans titelspår (och om den kan du läsa mer här.)

Den mest mest kända covern på en U2-låt är nog ”One” från ”Achtung Baby” 1991 med Mary J. Blige och U2 själva, men den version som förtjänar all uppmärksamhet är snarare den av legenden Johnny Cash. Förtjust i låten plockade Cash in den på ”American III: Solitary Man” från 2000.

Alphaville, säg namnet och alla nynnar till ”Big in Japan”. Med trettiofyra år på nacken från albumet ”Forever Young” fortsätter låten att locka till sig allehanda musiker av må vara varierande kvalitet. För att gräva i det tyska ursprunget har vi gruppen Guano Apes från Göttingen som tillsätter en större metalkänsla.

Om vi ska hålla oss kvar i åttiotalet så hittar vi Talk Talk (Mark Hollis och Tim Friese-Green), som innan bandet hamnade i bråk med EMI hann med att få ut hiten ”It’s My Life”. Ett hopp från 1984 till tjugohundratalet och No Doubt skulle ge ut sin första greatest hits-platta, ”The Singles 1992-2003”. Problemet var bara att ingen hade tid att spela in nya låtar att fylla ut speltiden med. Så man enades om ”It’s My Life”, gjorde en jäkligt snygg video och kammade dessutom hem två Grammy-nomineringar på det.

För att återgå till Dylan har jag naturligtvis inte utlämnat hans ”Things Have Changed” – den mest kompletta låt som någonsin spelats in i mitt tycke – från listan. Låten skrevs ursprungligen för filmen ”Wonder Boys” 2000 och gav Dylan både en Academy Award och en Golden Globe, men soulsångerskan Bettye LaVette tacklar utmaningen finfint.

”Girl’s Just Want to Have Fun” fick ikonisk status 1983 då den spelades in av Cyndi Lauper (trots att den faktiskt spelats in några år tidigare av Robert Hazard) och är en härlig energikick till låt. Hur tar man efter Laupers karaktäristiska tolkning? Russian Red – Lourdes Hernández – gör en säregen tolkning.

”Me and Bobby McGee” är ett gränsfall: vem gjorde den mest känd – egentligen? Ursprungligen skriven och framförd av Kris Kristofferson och följd av en lång rad av stora musiker hamnade den i händerna på Janis Joplin. Tyvärr gavs hennes version ut postumt på ”Pearl” 1971, ett år efter hennes död. Men covern är odödlig.

De allra flesta av oss minns – vare sig de vill eller inte – när Britney Spears gjorde entré i skoldräkt och gungande hårtofsar. ”…Baby, One More Time”, skriven av Max Martins stadiga hand, blev en symbol för slutet av nittonhundratalet. Ed Sheeran passade på 2012 att påminna oss med en akustisk cover.

Pratar man ikoniskt och legendarisk, ja då måste också John Lennons ”Imagine” föras på tal. Tack vare att Yoko Ono donerat Lennons låtarkiv till Amnesty International kunde den ges ut som cover på plattan ”Make Some Noise” 2005. Valet föll på då blott tjugoettårige Avril Lavigne, kanske mest känd för sin punkpop på ”Let Go” (2002) och ”Under My Skin” (2004), och hon balanserar stabilt med sin egen ackommodation.

När vi pratar om ballader får jag erkänna att jag är svag för ”Halo” från Beyoncés 2008 års ”I Am… Sasha Fierce” (en titel jag aldrig lyckas att komma ihåg). Jono McCleery är en sådan där modern singer/songwriter som ger ut plattor med hjälp av fansens monetära donationer, en petitess så klart, när han ger ”Halo” ett försök.

Även om ”Umbrella” faktiskt inte släpptes förrän på Rihannas tredje album (”Good Girl Gone Bad”, 2007) är det nog ändå med den låten som hon verkligen blev känd för annat än att göra snygga hooks. Personligen är jag inte en anhängare av Rihanna men tillsammans med Jay-Z väcker ”Umbrella” sommarminnen hos mig. Med sina moderna covers blev The Baseballs mest kända och vann stor popularitet i Sverige – särskilt med ”Umbrella”.

Jag vill egentligen skippa Broder Daniel helt, men det går inte. Tack vare, eller på grund av, generationsfilmen ”Fucking Åmål” har göteborgsbandet en plats i svensk musikhistoria. ”Shoreline” kom ut som en Broder Daniel-singel 2004 och Anna Ternheim lade sin cover av den både på plattan ”Somebody Outside” samma år och på EP:n, kort och gott, ”Shoreline” (2005). Original eller cover – det är ett dött lopp.

Inget säger väl grunge som Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” från succén ”Nevermind” 1991! Jag har hört olika historier om låtens tillkomst och med olika sanningshalt men det väsentliga är att den spelats in. Många har lånat låten men min favoritversion kommer från Patti Smith och 2007 års ”Twelve”.

Powerballader, dessa eviga tryckare på dansgolvet, är verkligen en kategori för sig självt och ”I Want to Know What Love Is” är utmärkande i gruppen. Foreigner gav ut låten på singel 1984 och resten är historia som Ane Brun spinner vidare på genom att inkludera den låten på ”Leave Me Breathless” från förra året (läs recensionen här).

Med sin suveräna version återväckte Amy Winehouse minnet av The Shirelles, som spelade in originalet in ”Will You Love Me Tomorrow” 1960. Winehouses cover är för en del mest bekant från soundtracket till filmen ”Bridget Jones”, för andra från den postumt utgivna ”Lioness: Hidden Treasures” (2011). Saken är att båda inspelningarna är en nyttig dos av old school R&B.

På sin andra platta ”Back to Black” (2006) valde Winehouse som tur är att också spela in ”Tears Dry on Their Own”. Det är hennes egen låt men om något känns bekant med den så är det sannolikt samplingen från ”Ain’t No Mountain High Enough” (med Marvin Gaye och Tammi Terrell) men när Winehouse sjunger så är det helt oväsentligt – ”Tears Dry on Their Own” är rakt igenom hennes. Dua Lupa och Gallant är två ungdomar som Warner varit kloka nog att fånga upp, men deras cover når – självfallet – inte upp till Winehouses nivå. Men de gör ett gott försök.

Brustna hjärtan och att gå vidare med stil, ja men vad passar bättre än ”I Will Survive” med Gloria Gaynor! Vare sig man föredrar 1978 års original eller Diana Ross från 1995, en bra separationslåt är det.

Inte heller synthen går cover-fri förbi. Genrens mest ikoniska band Depeche Mode har fått sina låtar hejdlöst återskapade i mer eller mindre lyckade försök (oftast mindre), men jag tycker franska Nouvelle Vague gör en charmig bossanova-version av ”Just Can’t Get Enough” på självbetitlade plattan från 2004.

Filmen eller låten är en klurig fråga när det kommer till ”Stand by Me” med Ben E. King, vilken konstform har gjort störst intryck? Men King själv tar onekligen ledningen, medan indiegruppen Florence + The Machine gör en fin, egen tolkning.

Lite mer romantik och om hjärtats affärer hittar vi hos med Passenger och ”Let Her Go” från 2012. Du kan vara hur hård som helst men när refrängen kommer är det svårt att låta bli att vika sig. Amanda Yang tillhör generationen av YouTube-fenomen till musiker som gör ett försök att hålla ”Let Her Go” aktuell på Spotify. Personligen väljer jag originalet, alla gånger.

Jag har i perioder – nästan – spelat sönder plattan ”Jagged Little Pill” (1995) och på det goda nittiotalet var Alanis Morissette något av en husgud. Och det roligaste är att låtarna faktiskt håller. ”Hand in My Pocket” är inte starkaste låten från ”Jagged Little Pill” men är en härligt obekymrad trudelutt. Därför surnar jag omedelbart till inför tanken på Imagine Dragons cover, och det med rätta visar det sig. Dan Reynolds med gänget fullständigt suger musten ur låten. Bedöm gärna själva (och läs recensionen av bandets platta ”Evolve” här)!

Okej, Camila Cabellos ”Havana” från debutplattan ”Camila” (2018, recension här) har både lockat och förbryllat så många av oss: vad menar människan och varför kan man inte sluta nynna med? Självklart höjer Young Thug kvalitén på det hela men i radioversionen skvalpar det vidare. Matt Johnson, som till sist tycks komma igång igen efter att ha fått lite hjälp av Johnny Marr på senaste The The-singeln, har också av någon förunderlig anledning fallit för ”Havana”.

Nej, en ren cover är det ju inte, men det går faktiskt inte för sig att hoppa över Blå Tåget och ”Den ena handen vet vad den andra gör”: från progg till punk, från framstående till episk i Ebba Gröns omdöpta tolkning ”Staten och kapitalet” från det begynnande åttiotalet.