av Peter Sjöblom
CEMENT: ”Utmaningen” (Shadoks)
Alla älskar ett mysterium. Men ett mysterium som vägrar släppa några ledtrådar till sin lösning blir lätt frustrerande efter ett tag. Under lång tid var Slite Cement just ett sådant.
Ha fördragsamhet med mig nu när jag berättar en personlig bakgrundshistoria relaterad till gruppen.
För min del började det hela när jag för många år sedan nagelfor Youtube i jakten på obskyr svensk progg. Efter att till största delen fruktlöst tragglat mig igen sida efter sida med å ena sidan uttjatade namn och å andra sidan felkategoriserade skitlåtar snubblade jag över åtta spår med ett band jag aldrig hade hört talas om: Slite Cement. Första låten var fantastisk, andra låten var fantastisk, tredje låten var fantastisk – allihop var fantastiska och ett tag trodde jag att det kanske var ett skämt, att det var något nytt band som försökte skapa en myt kring sig själva genom att smyga ut grejer med påståendet att det var äkta sjuttiotalsvara. Sådant hade trots allt hänt förr.
Titeln på det Youtube-uppladdade albumet ”Utmaningen” visade sig vara plågsamt korrekt. Det var sannerligen en utmaning att hitta någon som helst information om bandet och plattan. Jag försökte mejla den som laddat upp låtarna. Ingen respons. Jag googlade och googlade, utan resultat. Jag frågade proggkonnässörer i min bekantskapskrets om de visste någonting men alla var lika ovetande som jag. Men alla blev lika hänförda när jag för dem spelade upp låtarna jag hade hittat.
Jag insåg att jag hade gjort en makalös upptäckt, en sådan där som man som skivnörd drömmer att få göra, men jag visste inte vad jag göra med skatten jag oförhappandes hade grävt upp. Jag skrev ett inlägg om ”Utmaningen” på en blogg om svensk progg i vilket jag sammanställde den skrala information jag hade lyckats pussla ihop och fick en del positiva svar som bekräftade vilket fynd detta var. Men då ingen som kommenterade inlägget heller kände till bandet kunde ingen fylla i de stora hålrummen i min skraltiga biografi över bandet.
Av allt att döma härrörde gruppen från Gotland; gruppnamnet refererade till den lilla orten Slite belägen några mil utanför Visby och känd för sin cementindustri. Ytterligare envetet googlande på några av gruppmedlemmarnas efternamn (Youtube-uppladdaren hade faktiskt uppgett dem) bekräftade mina aningar. Till sist lyckades jag spåra upp trummisen Thomas Harlevi på Facebook och upptäckte att hans gamla band häpnadsväckande nog hade en egen Facebook-sida som sköts av sonen till en av de gamla medlemmarna! Jag började förstå att Slite Cement hade varit en rätt stor grej lokalt, och att ”Utmaningen” inte alls var en skiva utan en kassett utgiven 1977 i ynka 100 ex och som – har jag lärt mig nu – såldes med förlust i mataffärer och på bensinmackar!
Sedan kom jag inte mycket längre. Åren gick och Slite Cement verkade vara dömda att förbli det exalterade fåtalets väl bevarade hemlighet. Tills nyheten kom att tyska återutgivningsbolaget Shadoks skulle ge ut ”Utmaningen” på LP – att den hela fyrtio år efter att den hade spelats in i Radio Gotlands studio skulle komma ut i det format den alltid varit bäst lämpad för!
Äntligen får världen få höra mästerverket!
För ett mästerverk är precis vad det är. Tung rock, tusen gånger bättre än flertalet andra svenska heavy-plattor från sjuttiotalet och favoriserade av skivsamlare, som dem av Shaggy, Epizootic och Blåkulla. Överlägsen gruppen Lifes enda och svårt eftertraktade platta. Ja, ”Utmaningen” – nu utgiven under namnet Cement – slår till och med den svenska heavy-rockens slagskepp November på fingrarna – hårt! Skivan fullständigt krossar allt motstånd i Cements egen genre, med låtar så raffinerade att alla andra självmant och mangrant borde gå och ställa sig i skamvrån med dumstruten käckt på svaj.
Men den hade inte varit vad den är om inte Cement hade varit i besittning av den enastående musikalitet som lät dem framföra sin musik med en sådan blixtrande finess. Tre av gruppens sex medlemmar utmärker sig särskilt. Vi har redan nämnda Thomas Harlevi, med sitt trumspel så rikt på perfekt inskjutna fills och markeringar och ett handlag som på en och samma gång är luftigt lätt och stenhårt påskjutande. Vi har basisten Stig Hjellström som håller musiken i ständig rörelse på både längden och tvären med ett outtröttligt, melodiskt groove. Och vi har, framför allt: Björn Jonsson.
Jonsson skrev låtar med en instinktiv förståelse för sitt idiom, alltid raffinerade med sin beskärda del av taktbyten men aldrig pliktskyldigt tillkrånglade i avsikt att imponera. Han sjöng dessutom ledigt och naturligt med en glödande angelägenhet. Och han spelade gitarr med blixtrande grace och bländande bravur. Han avfyrade explosiva men ständigt melodiöst konsistenta solosalvor lika lätt som han sköt in helt fenomenala slingor som kommentarer i förbifarten, eller som perfekt formulerade bisatser som ytterligare höjer nivån i det sagda.
Tack vare allt detta är det meningslöst att framhålla någon låt på bekostnad av de övriga; varje låt är en egen triumf som alla tillsammans bidrar till att göra ”Utmaningen” till den sensationellt stabila enhet den är. Jag tänker gå så långt som att hävda att detta är en av de femton bästa skivor som spelades in i Sverige under hela sjuttiotalet. Om någon protesterar mot detta är jag beredd att försvara mig och min ståndpunkt med florett på slak lina över en ravin.
Shadoks ska också ha en eloge för att de med en inkännande mastring respekterat inspelningens originalsound. Dessutom är pressningen bra och tillvaratar musikens inneboende och oavvisliga kraft. Det enda dåliga är väl att upplagan är så liten som endast 400 exemplar. Det gäller med andra ord att vara snabb i vändningarna, att skaffa skivan redan idag. För som det heter i en av låtarna: ”Imorgon kan det vara försent”. Och tro mig: ni vill under inga omständigheter missa den här skivan.
Skivan kan beställas direkt från Shadoks.