torsdag, november 15

CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER


Cecilia Thorngren är ingen jazzsångerska. Hon är mycket mer. Bland annat skivdebutant. Thomas Wihlman porträtterar henne personligt.

av Thomas Wihlman

En gräsänklingsvecka för några år sedan ser jag en affisch vid busshållplatsen, en Cecilia Thorngren ska sjunga musik från Alice Babs till Lundell. Googlar lite, tämligen få träffar, inget Spotify men noterar att en vän i musikbranschen har henne som facebookvän. Nåt att lyssna på frågar jag, visst säger han – hon är bra.

Pappa Thorngren sköter kassan och släpper vänligen in mig trots att jag inte förstått att man borde ha föranmält sig. Familjär känsla. Vänner sköter serveringen av vatten, öl och vin.

En välfylld lokal, råkar hamna bredvid en äldre, mycket duktig sångerska med meriter från såväl Melodifestival som jazzscener. Vi pratar musik och bransch, tar ett glas vin i pausen, och hon säger: Cecilia är bra, men någon jazzsångerska är hon ju inte. Men hela branschen är ju här, konstaterar hon, så många tycker hon är spännande.

Nöjd vandrar jag hemåt. Hon sjöng bra, var rolig och varierade repertoaren med pärlor från svensk visskatt likaväl som Dylan. Precis i min smak.

Något år sedan recenserade jag en av hennes föreställningar, och använde begreppet normöverskridande. En som inte var fast i att vara vissångerska, jazzsångerska och annat lättinstoppat i ett fack, utan bara hade en enkel ambition att erbjuda bra musik, med bra texter alldeles oavsett vem som var upphovskvinna eller upphovsman. Tänk att något så enkelt ska vara okonventionellt.

Cecilia Thorngrens grundliga teaterutbildning och dito erfarenhet blir också påtaglig i texterna. Hon skriver egen prosalyrik och hon letar guldkorn i vår svenska visskatt. Någon i min omgivning med hörselnedsättning konstaterar vid en stökig pubspelning: jag hör plötsligt vartenda ord, trots miljön.

Hon lär ha hela Södermalms kändisvärld i sin telefonbok. För hon är bra på att knyta kontakter.

Publiken kommer hela tiden, en trogen publik som växer sakta men säkert. Envetet jobbar hon på. Claes von Heijne (Eldkvarn) är trogen ackompanjatör, gästartister som Adrian Modiggård, Jan ”Bumba” Lindqvist, John Holm och Staffan Hellstrand dyker upp. Själv gästar hon till exempel Eldkvarn.

Hon bär på drömmarna. Rickard Wolff tycker Cecilia ska ha en bärande roll på Stadsteatern som Zarah Leander, teaterledningen väljer dock en av de fast anställda. Mikael Nyquist är aktuellt för ett längre inhopp i en av hennes föreställningar, men cancern sätter stopp. Vägen framåt har sidospår och besvikelser.

Till sist händer det. Trots en föga kommersiell repertoar och en publik som bara i undantagsfall är under trettio skriver Tim Norell, Staffan Hellstrand och Peter LeMarc ny musik för henne. Legendaren, magiske, nyligen prisbelönte Kjell Andersson (Gessle, Totta, Lisa Ekdahl osv. osv.) dyker upp som A&R. Andreas Quincy Dahlbäck (Bo Kaspers, Anna Ternheim med flera) tar henne till sin studio (eller var det tvärtom)? Hennes första album har nyss släppts, ”Svart Katt”. Med pärlor som Zarah Leanders ”Vad skönt att man inte är längre ung”, eller konsertavslutningsnumret ”Cigarettes” (Anita Lindblom, sade jag att hon var normöverskridande, men nej – Cecilia röker inte). Och inte minst det nyskrivna: LeMarcs ”Här kommer i morgon” och den lite äldre ”Svart katt blues” (titelspåret) och Hellstrands ”Nånting Vackert” (och båda låtskribenterna medverkar på låtarna).

Det familjära och enkla har blivit superproffsigt, men känslan finns kvar. Och publiken får finna sig i att så här kan bra musik ljuda även idag. En publik som får anstränga sig lite, men får mycket tillbaka. Och som hon sade, den äldre sångerskan: kanske är Cecilia Thorngren ingen jazzsångerska. Nej, men tänker jag, Cecilia är mycket mer. Musiken och texterna får den dräkt låtarna är värda. Och finns numera också på Spotify. Jag lånar ett citat av Kjell Andersson: ”Cecilia är gränslös; hon står vid sidan av den tid vi andra lever i – djupt inne i sin egen värld där ingenting är omöjligt; att gå rakt mot tidsandan, få tiden att stanna och till och med få den att vända och gå med henne under några ögonblick.”