måndag, april 19

CARRIE TREE – THE CANOE


av Peter Sjöblom

CARRIE TREE: ”The Canoe” (Carrie Tree)

Redan i första låten ”Sweet Illusion” höjer Brightons Carrie Tree sitt pekfinger till munnen och hyschar lyssnaren. Därmed har hon satt tonen för den folkinspirerade ”The Canoe” (hennes tredje platta i ordningen, utgiven med hjälp av crowdfunding) som förblir trogen det lågmälda uttrycket. Om någon minns Heidi Berry i hennes allra mest dämpade stunder är det en referens så god som någon. Annars kan man nämna Damien Rice för att ge en antydan om hur det låter. Eller en mindre sorglös Vashti Bunyan. Eller en Linda Perhacs i det engelska regnet istället för på någon solbadande Hawaii-playa.

Problemet är att det är för lågmält. Carrie Tree sjunger så försiktigt, som om hon vore rädd för att den sköra stämningen skulle förstöras om hon höjde rösten ens det minsta. Det skulle den förmodligen också, men om man som jag har svårt för det där väsande, viskande sångsättet som som så många nutida sångerskar gärna lägger sig till med blir sprödheten kontraproduktiv. Jag hinner bli irriterad innan jag ens invaggats i den känsla av förtrolighet som Carrie Tree vill bibringa. Därmed är det svårt för mig att få grepp om ”The Canoe”. För mig blir den bara ett långt ensidigt halvnynnat mummel till kompet av håglöst knäppta gitarrer och ett avlägset piano.