söndag, november 29

BRUCE SPRINGSTEEN – LETTER TO YOU


av Peter Sjöblom

BRUCE SPRINGSTEEN: ”Letter to You” (Columbia)

För de flesta verkar det vara en stor grej varje gång Springsteen arbetar med sitt E Street Band. Personligen hoppas jag varje gång istället på att han skulle låst in sig ensam i sin studio och plockat upp tråden från ”Nebraska” och ”Devils & Dust”. Det skulle ha passat särskilt bra för en tillbakablickande och begrundande skiva som ”Letter to You” med en sparsam instrumentering och en insulär, rentav klaustrofobisk stämning.

Med fullt band blir ”Letter to You” mest som en bara ännu en typisk Springsteen-platta, och sådana finns det redan tillräckligt gott om. Jag förstår att han som nybliven sjuttioettåring har mycket att säga om hur livet har varit och minnen att se tillbaka på – i några fall i form av gamla låtar som ”Songs for Orphans” och ”Janey Needs a Shooter”. Det är honom väl unt; bara en hjärtlös individ missunnar den åldrad människa den bitterljuva nostalgin. Men om man bortser från detta och det faktum att ”Letter to You” är helt okej som en arketypisk Springsteen-platta, så återstår frågan hur relevant den egentligen är.

Jag var inte överhövans förtjust i hans försök att återuppfinna sig själv på ”Western Stars” som något slags halv-crooner med stora heartland-cinematiska stråkar, men den utstrålade i alla fall ett mått av förnyelsetänkande. Om än mätt i magen och utan att egentligen lämna trygghetszonen.

Den bittra sanningen är förmodligen att Bruce Springsteen inte är särskilt relevant längre. Han gör sitt gamla vanliga, men problemet är att han gjorde det så mycket mer angeläget medan han befann sig i det medan det var ett här och nu. Då, och jag kan till och med räkna med i övrigt eländiga skivor som ”Born in the U.S.A.” och den syntsvällande ”Tunnel of Love”, gjorde han det för att han måste. Nu gör han det bara för att han kan.