tisdag, oktober 15

BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

 

av Peter Sjöblom

BROR GUNNAR JANSSON: ”And the Great Unknown, Part I & II” (Normandeep Blues)

Från början hade vi Daniel Norgren som med sina första skivor ställde sig som mellan hårdhudad enmansbandsblues och Tom Waits. Sedan kom Bror Gunnar Jansson med sin explosiva debutplatta 2012 och ungefär samtidigt gick Norgren bort sig i ett ingemansland mellan en sorts neofolkambient och signaturmelodierna till nordiska kriminalserier. Men Bror Gunnar Jansson stod kvar med båda fötterna i skrotbluesen, med en naturgivenhet som Norgren såhär i eftertankens kranka blekhet aldrig har haft på riktigt samma sätt. Jansson sjunger med en helt annan angelägenhet, som om det gällde livet. Och det gör det ju. Annars kan det kvitta.

Bror Gunnar Jansson har inte haft bråttom med skivutgivningen. ”And the Great Unknown” är hans tredje album, uppdelat på två volymer där den första är en EP som kom redan i våras och den andra är en färskare fullängdare. Uttrycket är lite bredare än på debuten och den nu tre år gamla ”Moan Snake Moan”, aningens närmare den sorts folkmusik som låter som att den alltid handlar om olyckliga småstäder utan framtid i den amerikanska mellanvästern (titelns ”great unknown” kanske). Skillnaden mellan Jansson och andra som försöker sig på något liknande är att Jansson lyckas – vilket är rätt stort för en grabb som föddes i Sävedalen och växte upp i Lerum. Kanske spelar det in att han har ett gediget musikpåbrå i flera led bakåt på faderns sida, men triumfen är till syvende och sist Bror Gunnar Janssons egen. Trovärdigheten vilar på samma grund som tidigare: hans förmåga att sjunga nära både låtarna och sig själv. Det gör att influenserna – exempel- och gissningsvis Doctor Ross, T-Model Ford, Dock Boggs, John Lee Hooker, Hound Dog Taylor, Captain Beefheart, Kevin Coyne, Nick Cave, tidiga White Stripes – inte kommer i vägen för slutresultatet.

Ska jag peka ut någon skillnad mellan de två delarna av ”And the Great Unknown” är det väl att den första är lite glesare – man skulle kunna säga cinematisk – och att den andra är något mera råbarkad (för extra tydlighet, jämför ettans ”Spiritual” med tvåans ”He Had a Knife in His Hand, Part II”). Ska jag vara petig föredrar jag ”Part II” men det finns ingen anledning att betrakta dem åtskilda; de fungerar bra var för sig men ännu bättre tillsammans, de berikar varandra, skapar en helhet som är större än beståndsdelarna.

Bror Gunnar Janssons ges idag ut av det franska bolaget Normandeep Blues vilket pekar på hur okänd han fortfarande är hemmavid. Det är faktiskt lite av en skam att Sverige inte förmår att uppskatta hans talang efter förtjänst eftersom det är en talang som är större än hos många av dem som vi själva importerar från USA.