tisdag, oktober 15

BROLLE, THE KILLER AND ME

av Thomas Wihlman (Foto: Peter Knutson/Matthew Hennessey)

Jag kan berätta det nu, tidigare tyckte jag det lät lite skrytsamt men nu när världen är full av egoboost så ska jag väl lämna mitt lite modesta bidrag. Eller kanske vi ska börja så här: I höst kör en som heter Brolle en show på Göta Lejon som heter något i stil med ”Elvis, Cash, the Killer and Me”.

Jo, jo, den titeln är nog alldeles sann och sade jag egoboost? Så vi backar tillbaka i tiden runt fyrtio år eller så och jag går till biljettluckan på Kungliga Tennishallen och inhandlar min biljett till kvällens show, med, jo, just det ”The Killer”, det vill säga Jerry Lee Lewis. När jag går därifrån med min nyinköpta biljett smyger en limousin upp bakom. Jag vänder mig om och i den sitter Jerry Lee med en donna (ja, man sade så på den tiden, jag lovar) som också skulle kunna betecknas som eskortdam, en variant av lyxprostituerad. Jag nickar åt Jerry och han lyfter handen. Jerry Lee var säkert gift då, för det brukar han vara, but so what? Detta var långt innan Brolle ens var påtänkt.

Det där var en av mina första kontakter med stjärnorna, fast inte den första (more to come). Allt sedan dess har jag levt mer eller mindre i deras närhet. Ja, kanske mindre om man ska vara ärlig men du som bara blivit starstruck, glöm det, det är bara division två, jag spelar i allsvenskan.

Måste trots det erkänna att jag inte träffat Elvis, men å andra sidan har jag haft en god vän (dessvärre numera död) som suttit i vardagsrummet hos honom på Graceland och vännen träffade dessutom Jerry Lee på en tillställning ett antal år senare. Jerry var grön i ansiktet (eller också var det färgstick på fotot som hon visade mig) efter sin nyligen genomgångna buksjukdom.

Samtal. Min syster och jag skulle gärna vilja träffa Elvis. Vakterna i komradion (ja, det var då det):”Hey, there are two gorgeous Swedish girls here who’d like to see Elvis… OK, send them in. Nice to talk to you, said Elvis”.

Tanig mörkhårig finnig svensk kille, det vill säga jag, skulle aldrig ha haft en chans. Ibland får man inse att man är besegrad. Men, sade jag, jag har i alla fall tagit en fika med Annifrid. En sen kväll, innan ABBA men i alla fall. Sådär sent på kvällen när bandet packar ihop prylarna, och man tar en sista cigg (gjorde man då alltså) och en kopp kaffe (så sent på kvällen, på natten, är du galen?).

Nej du, Brolle, du har inte ens åkt hiss med Emmylou Harris. Också det efter showen, en sen kväll efter Scandinavium, på Opalen i Göteborg. Undrar om det var samma gång som jag skulle träffa Kris Kristofferson? Vet du inte vem det är? Googla. Åkte ut till Landvetter för att träffa Kris för en intervju. Blev inget. Olyckshändelse inom familjen, sonen skadad, återvände omedelbart till USA. Annars så…

Nu kan man ju säga att Brolle väl är väldigt ung, med mitt perspektiv i alla fall. Men kanske har han till och med träffat Danny Saucedo, som jag brukar se på väg till gymmet (alltså Danny, inte jag, tok heller).

Nu har jag blivit så gammal att när jag träffar människor eller ser dem på stan konstaterar jag att jag sällan kommer ihåg vad de heter. Gösta Ekman som jag brukade köa med på Konsum, sitter dock fastnaglad i minnet. Men den där människan som jag pratar med i pausen på en liten konsert. Så otroligt välbekant. SVT? Tar ett par dagar. Fan också. Så trevlig. Alicia Lundberg, tv-hallåa, hon med gorillorna. Men, Brolle, där här har du ju ingen aning om. Långt före din tid.

Numera träffar jag mest stjärnorna när jag intervjuar dem. Tja, stjärnor och stjärnor. På väg att bli kanske. En del av dem. Har ännu inte inträffat, dock. Eller som någon viskade: Blir du intervjuad av honom är din karriär körd. Känns orättvist.