fredag, augusti 17

BOWERY VID MIDNATT

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom får ett ryck igen och fastnar framför några dokumentärer om livet på och kring den legendariska New York-klubben CBGB’s och funderar över varför han inte gillar den engelska punken.

Ibland letar jag upp både gamla och nya dokumentärer om den amerikanska punkens tidiga år. Om New York-klubben CBGB’s och banden som spelade där. Jag har nyligen haft ett sådant ryck och trots att jag sett flera av dokumentärerna tidigare känner jag mig lika upplivad av dem som alltid när jag får ett av mina ryck.

Det var verkligen något speciellt med den tiden och den platsen.

CBGB’s var ett sunkigt hak bebott av ohyra och skadedjur i det nergångna Bowery-kvarteret men musiken som åstadkoms där hade en kärnfull renhet som kvarstår oanfrätt idag bevarad inte minst på ett antal debutplattor som släpptes när scenen skummade och bubblade som mest. Det är inte för inte som förstlingsverken från Ramones, Richard Hell, Patti Smith, Suicide, och Television ses som milstolpar. (En del vill säkert räkna in Dead Boys ”Young Loud and Snotty” också men jag tycker den är till största delen tråkig, och även om första Blondie-plattan är bättre än det mesta de gjorde senare i skepnad av hitmakare är den knappast på nivå med Televisions ”Marquee Moon” eller Patti Smiths ”Horses”. Vad gäller Talking Heads behövde de ett par plattor på sig för att hitta sig själva.)

Och alla dessa band och artister var så olika till sin natur. Ingen kan rimligtvis förväxla Suicides nervösa paranoia i låtar som ”Rocket U.S.A.” och ”Ghost Rider” med Ramones uppvarvade surfpunk i ”Blitzkrieg Bop” eller det elektriska sprakandet från Televisions ”Friction”. Hilly Kristal – klubbägaren med ett rätt opålitligt affärssinne – upplät naturligtvis den fallfärdiga CBGB’s-scenen åt fler band än så; i princip vem som helst som hade eget material att komma med fick spela där, och många av dem var bra. Publiken bestod av allehanda ljusskygga lösdrivare och folk som hade tröttnat på den pösiga ekvilibristiska symfonirock och den liknöjda förströelsemusik som hävdes ut av mätta rockmiljonärer från Beverly Hills eller var de nu hade sina lyxvillor med swimmingpool och som dominerade det kommersiella medvetandet. Men banden jag nämner ovan är tacksamma som koordinater, inte just för att de är de mest kända utan för att det var de som gjorde den tydligaste, mest utmejslade musiken. Autentisk musik.

Om adjektivet nu ursäktas; autenticitet är ett rockjournalistens honnörsord som egentligen är ohanterligt eftersom definitionen är subjektiv. Vem avgör vad som är ”äkta”? Vem kan ens göra det? Men, jämför man med den engelska punken som Ramones var med och inspirerade till när de besökte London 1976 känns den från New York inte alls lika tröttsamt manierad. Liksom de flesta CBGB’s-banden såg Ramones ut som att de hade klivit in direkt från gatan och upp på scenen medan engelsmännen verkade ha gått omvägen via badrummet där de jobbat på sin ”oplanerade” look i timmar framför spegeln, oavsett om de hette Sex Pistols eller The Clash.

Fjantiga posörer, säger jag.

För allvarligt talat: Oavsett vilket socialt engagemang The Clash än sade sig ha så skymdes det snabbt av medlemmarnas bildvänliga hattbrätten och den uppfällda kragen på Joe Strummers ärmlösa skjorta. Visst petade de ihop några stycken schyssta rocklåtar (jag får fortfarande en stark och speciell känsla av ”London Calling”) men som band var de betydligt mera modelejon och ett punkens eget Rolling Stones än någon sorts folkföreträdare. (Dock ska de ha en eloge för att de tidigt erkände reggaen och annan svart musik i en övrigt väldigt vit genre.)

Möjligen beror det på att den engelska punken snabbt blev en televiserad händelse på ett sätt som den amerikanska ursprungspunken inte blev och att upproret därmed låstes fast av en medialt danad uppsättning förväntningar om vad punken skulle vara. Därmed var dess trovärdighet effektivt tillintetgjord. Däremot var effekterna av den av godo; den ryckte capen från pomprockarnas pomprockare Rick Wakeman och torkade sina skitiga gympadojor på den, och den breddade väg för en friare kreativitet med band som tordes experimentera mer med både form och innehåll utan några krav på ekvilibrism, som Wire och Gang Of Four. Inte alltid med ett gott resultat, men åtminstone med ambitioner som sträckte sig bortom ett simpelt ”you dirty bastard” i direktsändning. (För övrigt kunde vi se en liknande utveckling här i vårt Englands-sneglande Sverige kring samma tid.)

I efterhand känns New York-punken inte alls lika driven av en typiserad självuppfattning och det gör att jag tycker att den är bra mycket roligare att lyssna på. Den föddes fri och har förblivit fri det är därför som den fortfarande ingjuter sådant liv i mig. Jag behöver den fortfarande för den löser samtidens gordiska kommersialismknut med samma vrålande svärdshugg som förr, skär igenom bjäfset och gör min blick mycket klarare för vad som verkligen räknas. Det är autentiskt nog för mig.

Tyvärr gjorde jag misstaget att under mitt CBGB’s-race också titta på Randall Millers spelfilm ”CBGB” som kom för några år sedan. En riktig mögrulle som är helt omöjlig att ta på allvar då den på ett direkt generande vis förvandlar ämnet till en skissartad karikatyr som dessutom kryllar av faktafel. Varför är det så svårt att gestalta musik och musiker på ett trovärdigt sätt på film?

Här kan ni lyssna på en timme handplockad musik av några av alla de band som spelade på CBGB’s under sjuttiotalets andra, vibrerande halva.