av Peter Sjöblom
BOBBY OROZA: ”This Love” (Big Crown)
Som trogna MONO-läsare förmodligen vet är jag lite svag för nutida soul som med sound och förhållningssätt blickar tillbaka på sextio- och sjuttiotalet, artister som Nick Waterhouse, i sina bästa stunder James Hunter och förstås och framför allt salig Sharon Jones. Även om estetiken visserligen kan bli ett självändamål – retro för sakens skull och inte självklart med ett stort innehåll – är det roligt att notera hur den har spridit sig långt utanför det tongivande Daptone-bolaget. Men jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig att Finland skulle bidra till genren. Inte för att jag underskattar finsk musik – jag hade bara inte föreställt mig Finland som en soulnation. Bobby Oroza visar att jag åtminstone delvis hade fel.
Efter ett fåtal singlar kommer ”This Love” som hans debutalbum, och det är en kärleksförklaring till soulens gyllene era; till stilen Motown i allmänhet och Marvin Gaye i synnerhet, till soundet mer de underjordiska budgetbegränsade Detroit-bolag som ploppade upp i kölvattnet av Motowns stora framgångar.
Oroza kan sin historia och levererar en serie stilsäkra pastischer men har dessvärre inte röstkapaciteten att bära upp dem. Hans röst är tunn och hans sångstil är loj, som att den inte bottnar i själen på det vis som är en absolut förutsättning för att det verkligen ska kunna kvalificera sig som genuin soul. Intentionerna är goda men ”This Love” blir aldrig mer än en sval stilövning. Då glöden inte finns där misslyckas musiken med att engagera. Om Bobby Oroza har modet och förmågan att hitta en väg mot de djupare skikten inom sig kan han bli bra, men på ”This Love” är det tråkigt nog långt dit.