lördag, december 15

BOB MARLEY & THE WAILERS – KAYA 40

av Peter Sjöblom

BOB MARLEY & THE WAILERS: ”Kaya 40” (Universal)

All denna klåfingrighet måste få ett slut nu.

Kan man inte polisanmäla alla skivbolag som gräver upp en massa skit ur sina arkiv och släpper ut den genom turboutblåset i form av expanded deluxe-utgåvor hit och remastrade boxversioner dit? ”Hör Bob Dylan hosta slem i munspelet på femton discar!” ”Nu med fyra extra CD där John Lennon rapar plus en extra extra jättesuperextraextralimited CD där Paul McCartney också rapar!” ”Arton skivor med det autentiska ljudet av när Elvis grävs upp ur sin grav plus ett hundrasextonsidigt häfte med aldrig tidigare publicerade bilder på hans skelett i speciellt belysta poser!”

All denna klåfingrighet måste få ett slut nu.

För det som en gång hade en lite exotisk lockelse och som smussligt paketerades som lugubra bootlegs som bara de riktiga fansen brydde sig om att leta efter har blivit big business för mer än någonsin kapitalistiskt kallhamrade skivbolag. Allt detta studiopladder, alla felspelningar och alla alternativtagningar som en gång i tiden bedömdes för dåliga för att ges ut – inget av det förstorar längre upplevelsen av den ursprungliga skivan. Tvärtom. Och som Anders F. Rönnblom en gång i tiden så vist konstaterade: Tyvärr mina damer och herrar, det är inte rock’n’roll längre.

Om Bob Marleys ”Kaya” nu någonsin haft så mycket rock’n’roll i sig egentligen. Redan när den gavs ut första gången för fyrtio år sedan var den blankslickad och pendatiskt manikyrerad för att publiken skulle kunna svälja den utan knussel. Det vill säga den stora publik som skulle ha fått skräckens rännskita av att höra riktig genuin och oborstad reggae på det vis som jamaicanerna hörde den. Där skivor som ”Burnin’” och ”Catch a Fire” – till och med i sina studiosockrade europeiska versioner – var ljudet av en revolution var ”Kaya” en produkt, ett svassande för dem som bara ville tralla med i transistorradiotrudelutter som ”Is This Love” och ”Satisfy My Soul” medan de gned in sig med sololja och duckade för barnens badbollar på beachen. Eller stranden, som vi så mossigt sade på den tiden när saker var lika skoj även om de hette något på svenska i stället för exakt samma sak fast på engelska.

Fyrtio år har alltså gått sedan ”Kaya” först släpptes och naturligtvis ska man fabricera ihop en jubileumsutgåva som förutom en remastrad (förstås) variant av originalplattan innehåller en där Bob Marleys son Stephen har grävt upp bortkastade inspelningar och plockat lite här och lite där för att kunna bygga ihop en helt ny version av plattan. Sångspår från demotejper har pitch-justerats och fogats ihop med studioinspelade bakgrunder. Ett falsarium av en skiva som kändes förfalskad redan från början.

Stephen Marleys tanke var att bygga en version av plattan som ligger så nära originalskivan som möjligt. Varför då? frågar man sig. Om man har alternativversioner kan de väl få fortsätta låta som det också eftersom originalet ju redan finns? Dessutom låter det här fuskbygget precis så digitalt manipulerat som det är, med ett kliniskt reverb och en ljudbild som är allt annat än ”autentisk”.

Jag vet inte vad den här utgåvan är i högst grad – cynisk, arrogant eller imbecill. En sak är emellertid säker: All denna klåfingrighet måste få ett slut nu.