torsdag, juli 9

BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS


av Peter Sjöblom

BOB DYLAN: ”Rough and Rowdy Ways” (Columbia)

Det finns ingenting som är svårare att skriva om än en ny Dylan-platta. Hur man än gör känner man trycket från den status andra har gett honom genom piedestalplacering, anspråksfulla analyser och ett publikfriande nobelpris. Ibland har det varit lättare att frigöra sig från ikoniseringen – artistens julskiva och plågsamma evergreen-plattor kan inte räddas ur avgrunden med några som helst helgonförklaringar. Men med ”Rough and Rowdy Ways” blir det genast mer komplicerat då det är Dylans första skiva med eget material sedan ”Tempest” 2012. Inte minst ligger det inbyggt i förväntningarna på den att den ska förklara hela det omskakade världsläget och ge en närmast prästerlig tröst åt mänskligheten i dess rasistiskt dödliga och pandemismittade kaos. Helst ska man identifiera varenda litterär och populärkulturell referens Dylan gör i texterna innan man ens funderar på att uttala sig. Förväntningarna på Dylan är groteska, men förväntningarna på hans lyssnare är inte alltid så rimliga de heller. De förutsätter nästan att man har Dylan som livshållning och är beredd att släppa allt man har för händer i samma ögonblick som han släpper något nytt.

Det är ett dilemma. Å ena sidan riskerar man att bidra till den kanonisering Dylan själv alltid har avskytt (och som resulterade i en motvallsskiva som ”Self Portrait”), å andra sidan räcker det inte med att tycka att det bara är bra musik som svänger för då har man inte visat skivan tillräckligt stor respekt. Jag har blivit allergisk mot ideologiserande och djupt misstänksam mot gudsupphöjandet av enskilda personer (oavsett vilka de är), och hade det inte varit så att jag lärt mig älska Dylan redan som mycket ung så vet jag inte om jag ens skulle våga närma mig honom utan den intellektuella frack som jag aldrig hittar i min storlek.

De tre singlar som överraskande släpptes digitalt före ”Rough and Rowdy Ways” ingår samtliga på fullängdaren. Den första av dem, ”Murder Most Foul”, var den mest överrumplande. Av flera anledningar: Dels var ingen beredd på vare sig att den skulle komma eller att Dylan skulle lägga upp den på sin Youtube-kanal tillsammans med ett personligt meddelande till fansen, dels är den med sina sjutton minuter – på fyra sekunders när – den längsta låt Dylan gett ut, och dels blev den den första av hans singlar som någonsin placerat sig etta på Billboard-listan. Men så är ju också väldigt långa låtar någonting som de största Dylan-exegeterna går igång på, som om ju längre en Dylan-låt är, desto fler nycklar till varandet och världen innehåller den. Själv tycker jag att den mest av allt, tja, pågår. Ungefär som jag tycker om äldre låtar som ”Highlands” och för den delen, ”Sad Eyed Lady of the Lowlands”.

Därmed inte sagt att jag inte är intresserad av Dylans texter. Det vore ju inte minst att förneka mitt eget förflutna, och det faktum att det var han som en gång i tiden väckte mitt intresse för litteratur. Men idag är jag nog mer intresserad av den poetiska genljudan i enstaka rader än av svindlande profunda innebörder. Jag behöver inte Dylan som en ledare. Eller om man så vill: ”I don’t need a weatherman to know which way the wind blows”. Eller ännu mer konkret: ”Don’t follow leaders”. Det är en av de stora ironierna med Dylan hur han, en av de största individualisterna i den moderna kulturen, ständigt drabbas av ett närmast religiöst anstucket följe. Dylan måste ner på en mänsklig nivå, ner från dylanologernas och kultursidornas Olympen, han behöver av-gudas istället för att avgudas. Förmänskligas till sig själv, för allas bästa. Inte minst hans eget. Han förtjänar det, men det lär knappast hända medan han är i livet och definitivt inte från och med den dagen han inte längre är det. Men med lite självrannsakan är frågan hur många av oss Dylan-fans som verkligen beredvilliga att helt och hållet döda våra egna inneboende Webermans.

Många recensenter har tagit fasta på att ”Rough and Rowdy Ways” präglas av ett dödsmedvetande. Att Dylan är bekymrad framgick i en ovanligt öppenhjärtig intervju i New York Times nyligen. Inte för egen del, även om han som sjuttionioåring nog är väl så medveten om sin egen förgänglighet, utan för mänskligheten i stort. Men att Dylan tänker på döden är knappast något nytt. Döden var närvarande redan på hans debut-LP 1962, och döden som personlighet och fenomen har sedan dess dykt upp genom hela karriären. Dylan har alltid oroat sig för sakernas tillstånd, men som en samtidsspeglare och inte som den profet som dylanisterna gärna upphöjer honom till. En profet som alltid måste leverera stora sanningar och som blir underkänd om han tillåter sig att ha lite mänskligt oskyldigt skoj som på den underskattade ”Under the Red Sky” från 1991 (men så har ju humor aldrig haft någon plats i gravallvarlig fundamentalism). Men som Dylan sjunger i ”False Prophet” på nya skivan: ”I ain’t no false prophet, I just said what I said”.

Det inte konstigt att ”Rough and Rowdy Ways” redan har mötts av jubel: den är allt annat än en skojfrisk skiva. Dystopisk är ett ord som ligger närmare till hands. Det är det här han tänker på just nu, och det med all rätt som den sjuttionioåring han är i en värld som närmast koketterar med sitt vanvett. Jag tror inte det finns någon i hans ålder som inte funderar över döden, vilket som blir ens eftermäle och vilken värld det är man lämnar.

Oavsett om man tar texterna som ett fristående analysmaterial eller som en integrerad del av låtarna så är de svåra att missa på ”Rough and Rowdy Ways”. Dylans röst ligger nära lyssnaren i mixen, orden är lätta att följa, och jag misstänker att Dylan småjävlas med alla referensräknare för referenserna är många. Inte minst till den ursprungliga rock- och blueshistorien. Det är dit Dylan återigen återvänder i sin egen musik; ”Rough and Rowdy Ways” går i samma riktning han pekade ut redan med ”Love and Theft” för snart tjugo år sedan. Samtidigt vilar det en tung stämning av ”The Man in the Long Black Coat” (från 1989 års ”Oh Mercy”) över hela plattan. Samma sorts ångande känsla av oundviklighet som gjorde den låten till ett sant mästerverk. Dylan själv sjunger med en större övertygelse än han någonsin gjorde på ”Sinatra-trilogin” med ”Shadows in the Night”, ”Fallen Angels” och ”Triplicate”. Och rösten är i bättre skick – Dylan låter inte fullt så mycket som att han behöver tvångsgurglas av en rörmokare som han gjorde när han tog sig an The Great American Songbook. Eller så är det helt enkelt så att den här typen av låtar passar mycket bättre till sångarens gammelmansstämma. Visst finns det spår av evergreens-trilogin i några av spåren här, som i ”I Contain Multitudes”, ”I Made Up My Mind to Give Up Myself to You” och ”Black Rider”, men de är skrivna utifrån Dylans egna röstförutsättningar och låter således inte som självöverskattande charader.

Men som på alla av Dylans tjugohundratalsplattor är det de bluesigaste låtarna jag fastnar för mest. ”Goodbye Jimmy Reed”, ”Crossing the Rubicon” och den stenhårt skrovliga ”False Prophet” passar Dylans kynne idag lika bra som ”Outlaw Blues”, ”Tombstone Blues” och ”Leopard-Skin Pill-Box Hat” passade den unge Dylans kynne då. Bluesränderna går aldrig ur, och det är när han inte försöker dölja dem som han är som allra bäst.

Balladerna går som de har gjort länge lite på halvfart, men här har de ändå större skärpa än på exempelvis ”Time Out Of Mind” från 1997 där de kom som narkoleptiska avbrott på en skiva som i övrigt skulle ha varit en bättre fokuserad och helt suverän Dylan-bluesplatta.

Med sina sjuttio spelminuter hade ”Rough and Rowdy Ways” gott och väl fått plats på en enkel-CD men man har valt att lägga ”Murder Most Fowl” för sig vilket gör skivan till en dubbel. Om det är för att kunna ta ut ett högre pris för skivan (vilket vore typiskt för de geschäft-pilska Sony) eller om det är för att höja ”Murder Most Fowl” till en högre position jag fortfarande inte tycker att den förtjänar är oklart. Eller så kan man tolka det som att den helt enkelt inte riktigt är tillräckligt bra för att ligga på den ordinarie skivan utan får istället vara med som en sorts undantagsbonus på en separat skiva. Jag kommer i alla fall inte att plocka den ur omslaget för att spela den när den ”riktiga” ”Rough and Rowdy Ways” är så bra som den faktiskt är.

Om ”Rough and Rowdy Ways” nu är så ofantligt mycket bättre än ”Love and Theft”, ”Modern Times” eller ”Tempest” får tiden utvisa. Att det är en musikaliskt mörkare skiva råder det hur som helst ingen tvekan om, och det är onekligen en styrka den kan tillgodoräkna sig.

Jag är glad att Dylan han göra ”Rough and Rowdy Ways”. Det hade varit ledsamt om hans karriär – en karriär som saknar motstycke i musikhistorien – hade knutits ihop av de tre Sinatra-plattorna (där en av dem dessutom var en trippel). Givetvis hoppas jag att det inte blir så, givetvis hoppas jag att han hinner göra fler skivor med samma pondus som den här. Men vi kan inte utesluta att det blir hans sista. Och om det är det så är det ett avsked gjort med allra största värdighet.