av Linda Bönström
BILLIE EILISH: ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” (Darkroom/Interscope)
Jag minns mycket väl EP-debuten ”Don’t Smile at Me” från Billie Eilish och hur den redan då fick mig med stor förväntan att se fram emot hennes första fullängdare. Så kom ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” till sist, och jag blir helt paff. Och inte på grund av skivan utan den fenomenala respons den fått, försäljningssiffrorna är kolossala och albumet rosas utan dess like av kritikerkåren. Själv undrar jag mest hur det kunde gå så fel, och om jag är den enda som inte är ett dugg förförd av plattan. Är vi verkligen så här desperata efter en milleniumfödd hitmakerska?
Samtidigt vill jag fortfarande hävda att Eilish mycket väl kan komma att axla en sådan roll, det hon gör är intressant och jag tror mig höra vad det är hon och producenten och tillika brodern Finneas O’Connell är ute efter med ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” – den når bara inte dit. Jag gillar hur man tänkt kring ljudbilden, den för tankarna till sådana elektromusiker som exempelvis Anna von Hausswolff och jag gillar de mörka och emellanåt avgrundsdjupa beatsen, men det skarvas någonting så ohyggligt. Dessutom pallar jag inte med det Lana Del Rey-liknande släpandet med rösten som Eilish av någon outgrundlig anledning lagt sig till med på vart och vartenda spår. Och många spår blir det, hela fjorton för att vara exakt, och jag kan inte låta bli att tro att slutresultatet kunde ha blivit annorlunda om man dragit ner något på det och skapat en mer fokuserad känsla. Dock ska sägas att jag uppskattar att det här är en duo som åtminstone vågar experimentera och ta risker med sina många influenser, men just nu blandas det hej vilt och emellanåt blir det bara märkligt
”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” har – allt till trots – inte helt förstört mitt hopp om blott sjuttonårige Billie Eilish. Kanske hoppas jag mest på att just denna platta i framtiden kommer representera den där tiden i en solid musikers karriär där man fortfarande söker sitt eget uttryck och att det får lov till att finnas utrymme i den vanligtvis så rigida musikindustrin för just detta.